Det arabiska systemet med att gifta sig inom släkten inbjuder till att männen förälskar sig utanför äktenskapet. Äktenskapet handlar om makt, släkt och pengar i första hand. De romantiska känslorna hamnar ofta hos kvinnor utanför familjesfären, eftersom män inte alltid själva väljer sina fruar. Så var det med Saddam Hussein också. Det var normalt.

Jag tillhörde inte Saddams familj, men jag bjöds ibland till sammankomster med familjen. Ingen frågade varför, utan jag räknades som vän till familjen. Så kan man göra. Det är också normalt.

I samband med de stora högtiderna, under Ramadan till exempel, bjöd man in mig som en av många gäster. Tillställningarna brukade vara mycket internationella, med traditionell irakisk helgmat, gott te och många sötsaker. Lättsamt, normalt, rörligt och gott om sällskap.

Självklart visste Sajida att jag fanns och vem jag var. Hon till och med började blondera sitt hår och härma min makeup för att vara mer lik mig, vilket var dumt av henne, för hon var mycket vacker som hon var. För den skull har jag aldrig umgåtts privat med Saddams fruar eller döttrar. Aldrig suttit och sett på teve med dem om kvällen eller så. Sajida och hennes döttrar tillhörde inte mitt umgänge på samma sätt som Saddam och hans söner, för det kan ibland vara bäst så. Det finns särskilda band mellan en mor och hennes döttrar och en annan sorts band mellan en far och hans söner. För mig blev det så att jag träffade Saddam och den yngre generationen män i klanen Hussein, både ur Saddams sida av släkten och Sajidas.

Många män i den unga generationen i klanen Hussein tyckte om att komma till mitt hus. Detta var ingenting som jag kunde förhindra och en del av dem kunde jag tycka om.

Men besöken gav upphov till stor rädsla i mitt liv. Om någonting skulle hända dessa män i mitt hus, precis vad som helst, skulle det anses vara mitt fel. Jag visste. Hände något skulle jag få betala med mitt liv, precis som livvakterna fick.

Saddams son Qusay var till exempel förtjust i mitt kök. Han tyckte alltid om att sitta där och ibland kom han mitt i natten, utan vare sig Harout, sin ständige följeslagare, eller livvakterna i släptåg.

– Pari, koka två ägg åt mig!

Besöken kunde jag inte göra något åt, men om Qusay brände sig på spisen skulle det vara mitt fel. Om han sköts av någon genom fönstret likaså. Eller om hans bil attackerades på vägen till eller ifrån. Att männen i familjen Hussein hade valt att se mig som vän, betydde att jag snabbt kunde tolkas om till deras fiende.

Uday hade länge alltid livvakter. Men ju mer han drack, desto slarvigare blev han. Jag minns en gång när Uday kom hem till mitt hus klockan ett på natten. Det var en varm sommarnatt och han ville ha med mig och mina döttrar till en liten bar som låg på Al Rasheed och som serverade fantastiskt goda fruktdrinkar. Att säga nej till Uday hade bara lett till bekymmer, så vi följde med. Efteråt ville Uday följa med oss hem, denna gång utan sina livvakter. Jag blev skräckslagen:

– Snälla, gör inte detta mot mig! Du vet vad din far säger!

– Med dig, Pari, är jag trygg, sa Uday.

Men problemet var inte hans. Det var mitt. Saddams söner var friare i mitt hus än jag själv kunde vara.

Jag försökte leva ett normalt liv. Det var svårt. Andra människor såg nyckfulla mördare som Uday och Qusay på bild i tidningen. Jag hade dem hemma i mitt kök.