En annan gång bad Sajidas halvbror att min kock, Yosef, skulle laga en av hans arabiska favoriträtter till honom. Jag svarade att det gick bra, men som vanligt insåg jag riskerna. Släktskapet med Sajida innebar att denne man var medlem av klanen Hussein, och jag måste vara mycket försiktig:

– Du får ta med dig råvarorna från palatset, så att allt är av rätt kvalitet. Till och med vattnet måste du ta med dig!

Det fick inte finnas minsta misstanke om att maten som serverades i mitt hus skulle vara förgiftad.

Det blev en mycket trevlig kväll. Sajidas halvbror kom i sällskap med sina livvakter, maten var mycket god och gästerna åt massor. Medan mina tjänare dukade ut, satt vi till slut i min trädgård med en kopp arabiskt te, bryggt på öppen eld. Sajidas släkting var mycket belåten och alla var glada.

Sent på kvällen gick jag runt i mitt hus och släckte lampor. Mina barn sov redan och allt var tyst.

Då ringde det på dörrklockan. Detta var ett mycket dåligt tecken i Bagdad. Att någon stod vid dörren så sent kunde bara betyda problem. Min första tanke var att Sajidas halvbror hade blivit sjuk. Hade han kanske redan dött? Jag sa till en av tjänarna som kom springande att jag behövde ytterkläder, för nu kom de och hämtade mig. Darrande öppnade jag dörren och såg till min fasa en av livvakterna. Han sa:

– Sajidas bror är på sjukhus.

Jag svimmade. Föll raklång på golvet i min egen hall. När jag vaknade befann jag mig på samma sjukhus dit de hade fört Sajidas bror. En av hans livvakter berättade att Sajidas bror redan hade lämnat sjukhuset:

– Han hade ont i magen, Pari. Han hade ätit alldeles för mycket av din goda mat.

När jag kom hem igen var mina barn skräckslagna. Vem hade hämtat mig och varför? Efteråt kunde vi skratta åt händelsen, men den var sannerligen inget skämt just då.

Jag befann mig i en speciell position i en speciell situation. Jag fick lära mig att umgås utan att röja något om mig själv. Ingen fick komma mig för nära. Jag klagade aldrig och jag tackade aldrig. Jag ville leva, eller hur?

Sajida hade även en helbror som hette Adnan Khairallah Tulfah. Adnan var försvarsminister i Saddams regering och Saddams svåger samt liksom Sajida även Saddams kusin. Saddams mammas bror var pappa till både Sajida och Adnan.

Adnan var absolut en av de mer sympatiska männen i klanen Hussein. Lite mer normal. Något mindre blodtörstig och våldsbenägen. Ond, definitivt, men trots allt en något bättre människa. Sajida älskade sin bror Adnan och själv tyckte jag bra om honom. Han var ofta på besök i mitt hem.

Adnan Khairallah Tulfah kom faktiskt att bli något av en idol i Irak och de irakiska soldaterna avgudade honom. Den växande populariteten började oroa Saddam. Jag vet detta, eftersom Saddam frågade mig många gånger varför alla tyckte så mycket om Adnan.

Till slut började det gå rykten om att Adnan skulle ersätta Saddam som ledare för Irak. Det var sant att med Adnan som president i stället för den maktfullkomlige Saddam skulle Iraks framtid förändras, men själv förstod jag att ryktena var farliga. När och var Adnan skulle försvinna visste jag inte, men det var en tidsfråga innan det skulle ske. Jag märkte tecknen. Saddam började vara vaken om nätterna. Gav misstänksamt akt på händelser eller uttalanden som tillnärmelsevis skulle kunna tyda på att Adnan förberedde något. Saddam stod Adnan mycket nära, men Adnan måste bort. Saddam ville ha familjemedlemmar på betydelsefulla poster för att kontrollera dem, inte för att tävla med dem.

Varje år reste Saddam och hans hustru Sajida till en speciell plats i bergen i norra Irak, inte så långt från Dahouk. Där hade de ett mycket stort och vackert hus, närmast ett palats, med en fantastisk trädgård. Palatset var högt beläget, insprängt i själva klippan och en smal, vindlande, slingrande bergsväg ledde ända upp till entrén.

Jag har själv varit där flera gånger. Saddam och jag tillbringade ibland veckoslut däruppe tillsammans, någon gång en hel vecka.

Saddam hade palats och säkra bostäder överallt. Det gick inte att räkna dem, så många var de, och Saddam flyttade ständigt. Ingen, utom hans personliga livvakter, kunde vara säker på var han var. Husen kunde se alldeles vanliga och alldagliga ut från utsidan, men inomhus fanns all tänkbar lyx och komfort. Det kom inredare farande till Irak från hela världen, särskilt från Marocko och Japan, för att göra eleganta inredningar. Tjänstefolket hade order om att alltid vara beredda på att Saddam Hussein kunde stiga in genom dörren. Han sa aldrig till i förväg, rätt som det var bara kom han. Var inte allt perfekt just då, var det någon som försvann. Expired.

Vid den här tiden som jag nu talar om, 1988, var förhållandet mellan Saddam och hans hustru Sajida inte alls bra. Äktenskapet mellan de båda hade bestämts när de båda var små barn, men det var inte det som var problemet. Inte heller spelade Saddams andra äktenskap, med Samira, någon större roll. De hade gift sig två år tidigare, det är sant, men Samira var aldrig viktig i Saddams liv.

Det som alltid höll ihop Saddams och Sajidas äktenskap var traditionen, barnen och protokollet. Någon förändring trodde ingen av dem på, men att resa norrut tillsammans var trots allt ett försök att göra situationen lite bättre.

Adnan var en mycket skicklig helikopterförare och Sajida föreslog att han skulle flyga henne och Saddam upp till huset i bergen. Övriga i sällskapet skulle åka bil.

Allt verkade lugnt. Alla kom fram, alla välkomnades, det dukades fram en måltid, man umgicks. Framåt eftermiddagen meddelade Adnan plötsligt att han måste tillbaka till Bagdad.

Hans syster protesterade:

– Stanna! Jag har onda föraningar. Åk inte, Adnan.

Även Saddam sa att Adnan kunde stanna kvar om han ville, men Adnan vägrade:

– Plikten kallar. Var inte orolig, Sajida, jag kan min helikopter utan och innan.

När Adnan hade lämnat palatset i bergen satte sig Sajida genast och började läsa Koranen. Hon slog upp texten som man av tradition läser när någon har dött.

Sajida kände sin make väl och förstod säkert vad Saddam planerade. Det är möjligt att hon faktiskt visste. Det spelar ingen roll, för hur det än var kunde Sajida inte vare sig berätta något för sin bror eller förhindra det som hennes make Saddam hade bestämt skulle ske.

Sajida satt i sin stol och fortsatte att läsa Koranens heliga ord till de döda. Klockan tre på natten knackade en tjänare på dörren och steg in. Han stannade vid dörren och nästan viskade fram:

– Högt ärade dam. Er bror är död.

Sajida lyfte inte blicken från Koranens sidor.

– Jag vet, sa hon, jag vet.

Den som berättade detta för mig var ansvarig för hushållet i Saddams hus i bergen. Jag hade talat med henne många gånger när Saddam och jag var på besök, för jag har lätt att få vänner. Denna kvinna var armenier och visste att jag hade varit gift med en armenisk man, så hon tyckte att vi hade lite gemensamt.

Senare hörde jag även historien från Saddam själv. Det var ofta så. Jag var både innanför och utanför Saddams familjs gräns och han kunde tala med mig utan att han riskerade någon som helst påföljd. Saddam hade alltid problem med sin stora släkt, alltid.

Själv frågade jag aldrig. Saddam fick berätta om han hade lust. Någon enstaka gång kunde jag få honom att berätta lite mer, oftast vågade jag inte ta den risken. Men när det gällde Adnan behövde Saddam inte berätta mycket. Jag kände redan till hans svartsjuka. Saddams misstankar mot dem som han fruktade var lika tydliga för mig som en lukt.

Dagen efter att Adnans helikopter exploderade under resan hem till Bagdad, var jag i Irakiska kvinnoförbundets lokaler. Det var häpnadsväckande att se hur allmän sorgen var. Alla hade sett till att bära någonting svart, folk grät på gatorna. Soldater sörjde sin främste ledare och ropade ut att ”den gode mannen har lämnat oss”.

Sedan var det tyst. Adnans namn nämndes inte mer. Order från Saddam. Det skulle vara som om han aldrig hade funnits.

Något år senare kom Adnans små faderlösa barn hem till mitt hus vid ett tillfälle när jag just skulle till att klä vår julgran. Barnen blev förtjusta och jag sa åt dem att de kunde få klä granen själva om de ville, så skulle jag hämta Fanta och kakor:

– Vet ni hur man gör?

Barnen försäkrade mig om att de hade sett julgranar på teve och samtalet gled över till jultomten och julklappar. Jag retades med dem:

– Ni har allting, ni önskar er väl ingenting …

Syskonen blev plötsligt allvarliga. Deras pappa var död och hur de än önskade skulle han inte komma tillbaka. Jag fick gåshud när någon av dem såg på mig med klara barnaögon och sa:

– Vi vet vem som dödade honom.