Samira var Saddams andra hustru. De gifte sig 1986 och jag minns så väl när Saddam berättade för mig om bröllopet.

– Älskar du henne? frågade jag.

Saddam fnös och sa att den frågan fick jag byta mot någon annan.

– Eller handlar det bara om sex? fortsatte jag och svaret blev ett bestämt nej.

Slutfrågat. Det fanns alltid en gräns och den gränsen måste jag nogsamt respektera.

Så jag vet inte. Det fanns säkert något konkret skäl till att Saddam Hussein ville gifta sig med Samira, men det är ingenting som jag känner till. För Saddams och mitt förhållande gjorde det ingen skillnad om han var gift en gång eller två eller flera. Han såg mig inte som enbart sängkamrat, för sådana fanns det många. Jag blev med åren både en vän och en sorts modersfigur, men framför allt följde jag reglerna. Jag innebar aldrig något hot mot Sajida, vilket var särskilt viktigt för Saddams söner. Sajida värdesatte sin position som presidentens hustru och hon tyckte inte alls om Saddams äktenskap med Samira. Samira var mallig och visade inte respekt. Hon försökte knuffa bort Sajida och själv vara nummer ett, så Saddams söner ogillade henne mycket.

Detta visste jag, men jag höll sådant för mig själv. Saddams och mitt förhållande ändrades över åren, men jag behöll alltid en mycket tidig upplevelse av Saddam. Kanske var det samma för honom. Att jag representerade en mindre ond, mindre problematisk och lite gladare fas i hans liv.

Och äktenskapet med Samira kan mycket väl ha handlat om makt. Samira var gift med direktören för Iraqi Airways när hon och Saddam träffades och jag vet att den direktören hade en del problem med Saddam Hussein. Saddam litade inte på honom, han trodde inte på hans underdånighet. Det märktes tydligt och Saddam sa det själv. En gång när direktören var på resa någonstans, passade Saddam på att göra besök på det statligt ägda flygbolaget. Då mötte han Samira.

Jag tror inte att mötet skedde av en slump. Mycket lite runt Saddam skedde oförberett. Hur som helst dröjde det inte många dagar efter detta första möte förrän Samiras make omkom. Klockan var åtta på morgonen och mannen var på väg till sitt jobb när bilolyckan inträffade. Snart därefter arrangerades bröllopet mellan Saddam och Samira.

Det låter kanske konstigt när jag berättar dessa saker, men Saddam Hussein var ingen ideolog. För honom var politiken en väg till personlig makt och mord på motståndare helt enkelt ett praktiskt verktyg. Många i Irak accepterade länge sådant tänkande. Att Saddam var en mördare och att han berikade sig själv och sina släktingar på andras bekostnad, tedde sig under en tidig period mindre viktigt än att han ordnade elektricitet i avlägsna byar. Saddam hade själv växt upp i en avlägsen by. Hans bakgrund var enkel och han kände sitt folk. Däri hade han en styrka.

Så var det inte alls med hans söner, Uday och Qusay. Ingen av dem hade en tanke på att politisk makt skulle användas för irakiernas skull. De saknade all känsla för sådant ansvar. De hade ingen moral över huvud taget. Qusay hade en något mjukare personlighet än både Uday och sin far, men för att hävda sig måste han ibland göra sig ännu värre än dem.

Nej, jag var aldrig svartsjuk på Samira och inte på hans första fru heller, Sajida. För mig är svartsjuka något som kan följa med kärlek. Svartsjuka känner människor om den de älskar flyttar sin kärlek till någon annan. Men Saddam hade inte gett mig kärlek, så han kunde inte göra mig svartsjuk. Tvärtom. Saddam hade tagit min kärlek ifrån mig den gången när han tvingade mig att lämna Sirop.

Och det händer att jag betraktar mig i spegeln och ber Gud att han ska ge mig min ungdom tillbaka. Jag förlorade mina bästa år medan jag levde som död i den grav jag själv grävde. Däremot kan jag inte ångra något, för när det hände hade jag inget val.