Det fanns en man som hette Kamel Hannah, som arbetade som servitör på Club Mansoor i Bagdad. Hans far var kock på den exklusiva klubben och Saddam tyckte om hans mat. Därför begärde Saddam in Kamel Hannah som sin livvakt och lät flytta över hans far till sitt privata kök i palatset. Tanken med att ha fadern i köket och sonen som livvakt och provsmakare av maten var att kocken inte skulle vilja döda sin egen son. Var maten förgiftad, var det Kamel Hannah som drabbades. Inte Saddam.

Kamel Hannah var en av mycket få människor som Saddam Hussein verkligen tyckte om. Möjligen litade han mer på Kamel Hannah än någon annan, men fullt ut litade Saddam inte på någon. Kamel Hannah kände hur som helst till många hemligheter, för han var i princip alltid med Saddam, var han än befann sig.

Uday hatade Kamel Hannah. Dels för att Hannah stod Saddam känslomässigt nära, dels därför att Hannah hade känt till hans fars förhållande med Samira innan hans mor, Sajida, var informerad.

Uday påstod att Kamel Hannah var en av dem som letade fram nya kvinnor åt Saddam och sedan såg till att de försvann. Han ansåg att Kamel Hannah var den som hade arrangerat första mötet med Samira.

Det kan vara sant eller ej. Det jag själv vet är att av Saddams livvakter förväntades total lydnad. Vad de än såg eller hörde eller visste eller fick order om, fick de inte tala. Uday visste mycket väl att det var Kamel Hannahs absoluta plikt att tiga om allt, men Uday stod sin mor mycket nära och det handlade om hennes heder.

För att visa hur sträng den regeln var, kan jag berätta om den gången när Uday planerade sitt eget bröllop. Han bjöd in många högt uppsatta och rika gäster, men i stället för att invänta de gåvor som gästerna ville ge honom och hans blivande brud, lät Uday meddela:

– Jag förväntar mig att var och en av gästerna skänker mig fem miljoner dollar.

Det handlade inte om summan. Alla gäster skulle ha råd. Men den kanske rikaste av alla gästerna, shejk Abd al-Wahab Bunyia, fann Udays beteende besynnerligt på gränsen till stötande. Därför ville shejken tala med Saddam Hussein om hans äldste sons onormala förfarande och skickade bud.

Inget svar kom. Därmed gick det prestige i frågan. Shejken varken ville eller kunde acceptera att Saddam Hussein inte hörde av sig, det var en stor förödmjukelse. Han bestämde sig för att söka upp Saddam personligen, men var? Att lokalisera Saddam var aldrig lätt.

Till slut gjorde en av livvakterna det allra mest förbjudna och avslöjade att Saddam skulle besöka en traditionell byfest en viss dag. Om shejken kom dit skulle han kunna tala med Iraks president.

Saddam hade druckit whisky och dansade för fullt när shejken och hans stora sällskap anlände. Utan att låtsas om varför shejken hade sökt honom eller sitt ursinne över att han hade lokaliserats, bjöd Saddam in honom att delta i festligheterna, men shejken bugade och sa:

– Först tar vi affärerna. Vilken är din åsikt om att din son begär dessa pengar i gåva?

Det enda som intresserade Saddam i detta ögonblick var hur shejken hade hittat honom. Att avslöja var Saddam befann sig var en dödssynd. Tre gånger frågade Saddam hur shejken hade fått veta var Iraks president befann sig och till slut nickade shejken mot en av livvakterna som stod bakom Saddam. Saddam såg sig knappt om. Han tog omedelbart upp sin pistol och sköt ihjäl livvakten. Sedan vände han sig leende till shejken:

– Jag förväntar mig att du betalar summan som min son begär plus lika mycket till livvaktens familj. Nu är vi klara med affärerna, låt oss äta och dricka tillsammans!

Saddam berättade detta för mig. Att döda var så lätt för honom, han tyckte alltid om att se blod, och det roade honom lite extra att nämna sådana saker till mig eftersom jag rös av obehag:

– Jag har dödat någon idag, brukade han inleda sin berättelse.

Såvida han inte väckte mig i gryningen och meddelade:

– Idag ska vi döda honom.

– Vem? frågade jag sömnigt.

Ibland kunde jag bli lite arg över att han väckte mig:

– Varför måste du säga sådana saker till mig? Skjut vem du vill, men jag vill inte veta …

För det mesta lyssnade jag utan att säga så mycket. Vad skulle jag annars göra? Jag ville leva, eller hur?

1988 pågick ett stort internationellt möte i Bagdad och det anordnades stor galamiddag i palatset. Suzanne Mubarak, hustru till Hosni Mubarak, president av Egypten, var kvällens speciella hedersgäst, men gästerna var många och en av dem var jag.

Detta var ingenting ovanligt. Jag var ofta med vid tillställningar som denna. Det behövdes inget särskilt skäl för att jag skulle bjudas in eller inte bjudas in. Den som bestämde var Saddam Hussein, så allt var som vanligt denna kväll vad min närvaro beträffar. Alla visste vem jag var och ingen sa ett ljud om den saken.

Saddam kunde för övrigt ofta ge mig i uppgift att ta hand om utländska gäster. Det var praktiskt för honom, eftersom han räknade mig som närstående till familjen och talade många språk. Att han satte medlemmar av sin egen familj på högt uppsatta poster, betydde ju inte att dessa obildade människor kunde umgås med prominenta personer som kom till Bagdad.

För mig var det trevliga uppdrag att göra det trivsamt för olika berömdheter och gästerna trivdes med mig eftersom jag har lätt för människor och kunde behandla dem som personliga vänner. Saddam såg till att jag fick gästernas dagsprogram och gav mig order om vad jag skulle göra:

– Visa honom detta! Undvik att ta honom hit!

En av mina mer återkommande gäster var den ryske presidenten, Aleksej Kosygin. Han kom till Bagdad många gånger, så jag hann lära känna honom lite mer. Han hade alltid med sig sin egen tolk, så jag var inte med under hans möten med Saddam, men på eftermiddagarna brukade jag ta hand om president Kosygin och efter någon utflykt levererade jag honom till huset där han och hans sällskap inkvarterades. På kvällen väntade nya möten och formella middagar, men då var jag inte med.

Aleksej Kosygin var mycket trevlig och mycket artig. Han hade en stillsam humor och brukade krama om mig och säga att jag var välkommen att hälsa på honom i Moskva.

En annan gäst som jag tog hand om var Mohammad Ali, den amerikanske boxaren. Han var ett stort namn i Irak och både Saddam och Uday betraktade honom som en mycket viktig gäst, dels eftersom han var muslim, dels därför att han ville agera för Iraks bästa ute i världen. Mohammad Ali var delvis förlamad, men det var en stor dag för oss alla när han kom på besök i olympiska kommitténs hus.

Men tillbaka till galan där egyptiske presidentens hustru var hedersgäst. Vid elvatiden på kvällen anlände plötsligt Uday, oinbjuden och så berusad att han inte kunde se sina egna fingrar. Han hade ordnat ett eget party i palatset med egna gäster och det hade väl inte gjort något, om Uday inte hade bestämt sig för att förstöra galakvällen för sin far. Palatset var enormt och parkerna omkring var ännu större. Uday hade mycket väl kunnat ta sina gäster utom hörhåll. Det han gjorde var att han satte på hög musik alldeles i närheten av den pågående galamiddagen. Han skruvade upp ljudet i högtalarna så högt att alla blev störda. Det gick knappt att göra sig hörd.

Saddam Hussein skickade iväg Kamel Hannah för att få tyst på oljudet. Uday vägrade skruva ner volymen. Saddam skickade sin livvakt ytterligare en gång och så där höll det på. Stackars Kamel Hannah tvingades springa mellan far och son många gånger utan resultat.

Till sist gav Saddam order om ”plan A”. Den koden betydde ”använd våld”. Så Kamel Hannah brottade snabbt ner Uday, vilket gjorde Saddams son ursinnig. I en enda snabb rörelse rev Uday fram sin elektriska batong och slog den hårt över nacken på Kamel Hannah.

Hannah föll ihop. Död.

Det var en mycket allvarlig händelse. Saddam älskade Kamel Hannah. De hade stått varandra nära under lång tid. Festen upplöstes i kaos och alla gäster skickades iväg. Själv stannade jag kvar en stund, jag kände att jag måste se vad som hände. Saddam var som galen, det gick inte att lugna honom den kvällen. Med Kamel Hannah förlorade Saddam en mycket viktig bit av sitt liv.

Efter den händelsen fick Saddams yngre son, Qusay, en mer framträdande roll nära Saddam och fler ansvarskrävande uppgifter. Qusay hade ditintills ansetts vara den svagare och något snällare yngre brodern, men efter Kamel Hannahs död var det som om Saddam inte längre förmådde lita på Uday. Äldste sonen hade alltid varit ett stort problem för Saddam, det är sant. Men det är lika sant att Udays dåliga uppförande kunde roa honom.

En kväll arrangerade den dåförtiden rikaste mannen i Irak ett party hemma hos sig. Bland gästerna fanns Wadban Hussein, en av Saddams halvbröder.

Själv var jag absolut inte där. Det var inte en fest där anständiga kvinnor deltog. Männen i klanen Hussein tyckte om att presentera sig som religiösa renlevnadsmän som värnade om sin familj, undvek alkohol, fastade under Ramadan och iakttog reglerna som föreskrevs i Koranen, men i själva verket ägnade de sig med förtjusning åt allt som var förbjudet. Saddam själv uppskattade till exempel mycket vad vi kallade hans ”röda nätter”. Då drog han sig tillbaka till någon av sina gårdar på landet med sina livvakter och inbjudna gäster och vid de tillfällena var jag aldrig med. Det var en speciell sorts kvinnor som hämtades in till de röda nätterna. Då ville Saddam och hans gäster ha striptease, magdansöser, mycket sprit. Allt skulle vara mycket vulgärt.

Detta var en liknande kväll, fast Saddam var inte med. Uday var inbjuden, men när han anlände hade festen redan börjat.

Uday tyckte om när folk visade underdånighet. Han krävde att alla skulle uppmärksamma hans ankomst och välkomna honom med respekt. Erbjuda honom sin plats, hälsa artigt, fråga efter hans hälsa och önska honom välgång. Sådana saker. Uday förväntade sig alltid att behandlas som guld.

Eftersom Uday var sen hade festandet tagit fart och kanske var det därför som Saddams halvbror tog lite lätt på formaliteterna. Kanske tyckte han också att han i egenskap av äldre, nära släkting till Saddam stod över Uday i rang. I alla fall så reste sig inte Wadban när han såg Uday komma, omgiven av sina livvakter. Han vinkade bara vänskapligt till Uday, kom hit och sitt med oss!

Uday blev ursinnig. Han tyckte inte att Wadban visade nog med respekt. Han drog sin pistol och sköt sin farbror i benet. Kulan träffade illa och såret ville inte läka. Med tiden fick Wadbans ena ben amputeras.

Uday var inte nöjd sedan han hade skjutit sin farbror. Han beordrade, med stöd av sina livvakter, samtliga festdeltagare, inklusive värden själv, att lägga sig på magen på gräsmattan med munnen mot gräset. Alla dessa mäktiga män som var den allra rikaste mannens högt uppsatta gäster tvingade han förödmjuka sig på detta vis. När alla var på plats röt Uday:

– Ät nu gräs!

Ingen vågade annat än lyda. Saddam berättade detta för mig. Ju mer amerikansk whisky Saddam drack, desto svårare hade han att låta bli att berätta saker, så med åren fick jag höra mer än jag hade lust med.

Saddam gapskrattade länge vid tanken på alla dessa betydande män som hans äldste son hade fått att tugga gräs. Som om de vore kossor.