I vart och ett av Saddams många hus och palats hade han sitt privata kontor. De som jag såg var mycket lika varandra, för Saddam var, som många irakier, förtjust i den traditionella brittiska klubbstilen. Väggarna fick gärna vara luxuöst inklädda i mörkt läder och möblerna var oftast i mörkt trä. På golvet låg orientaliska mattor, mycket vackra och dyrbara. De privata kontorsrummen var alla mycket ombonade och vart och ett av dem var försett med videobandspelare. Om dagarna anlände en hög inspelningar till Saddam Hussein och om kvällen satte han sig i en bekväm fåtölj för att titta igenom dagens skörd. Han hade anteckningsblock och penna till hands. Om han såg något som han inte var nöjd med, skulle det bli påföljder nästa dag.

Jag vet inte hur många kameramän Saddam hade ute på avrättningsplatser, i förhörsrum, tortyrkammare, fängelser och ute vid fronten. Men filmerna brukade vara många och enbart själva vetskapen om att Saddam själv eventuellt skulle granska varje detalj gjorde att människor lydde order.

Det är så det blir när människor är rädda. De behöver inte alltid se den som skrämmer dem. Vetskapen om, eller enbart tron på att de själva syns, är lika stark som själva blicken.

Nej, jag tittade inte på de filmer som Saddam spelade upp om kvällarna. Normala människor ser inte sådana bilder om de kan slippa. Vid den här tiden var jag otroligt intresserad av astrologi. Jag brukade sitta på den mjuka, rikt ornamenterade mattan bredvid Saddams fåtölj. Koncentrera mig på mina stora, tunga, astrologiska encyklopedier som var fulla av långa siffertabeller. Jag ville inte höra och inte se. Ibland hörde jag att Saddam hade roligt, han kunde skratta högt åt sådant som han såg. Ibland såg jag upp när jag hörde de förfärliga ljuden från filmerna. Det var omöjligt att inte bli äcklad eller förskräckt, men det tyckte inte Saddam om. Han viftade otåligt åt mig med sin tatuerade hand, den som han använde dagligen för att demonstrera sitt missnöje eller för att visa vem som skulle förlora sitt liv.

– Tyst!

Jag måste nästan alltid stanna. Jag fick inte gå ut. Men jag skulle inte störa. Saddams anteckningar var mycket viktiga, för nästa dag skulle han låta bestraffa alla dem som han ansåg hade gjort fel.

Jag slutade med horoskopen. De förde mig ingenstans och gjorde ingen som helst skillnad. Förmodligen kan man bli tokig av att gå runt och försöka tolka tecknen för framtiden, särskilt om man lever ett sådant liv som jag.