Uday ville gärna vara som sin pappa, i stort som smått. Så hade Saddam många dubbelgångare, ville Uday åtminstone ha en. Han också. För Saddam var det inte så svårt att hitta män som liknade honom. En likadant klippt mustasch gör mycket, särskilt om man kombinerar med solglasögon och uniform och bara syns på långt håll. Normalt var Saddam dock mycket mer noggrann än så med sina dubbelgångare, det var därför amerikanerna hade nytta av mig sedan jag hade flytt från Irak. Amerikanerna hade mycket svårt att skilja mellan vem som var Saddam och vem som bara föreställde honom. Jag visste många detaljer som de var intresserade av:

Tatueringen på handen som var speciell för alla män i hans klan från Tikrit, till exempel. Det som var svårt för kopiorna var att få sina nya tatueringar att se ut som Saddams betydligt äldre.

Saddam hade också en skottskada i ena armen, sedan den gången när han blev skjuten i Syrien. En annan gång hade han blivit skjuten i benet, vilket också lämnade ärr. Det allra viktigaste var nog att Saddam fick en stroke när han var i fyrtioårsåldern. Han var en ung och stark människa, så han tillfrisknade, men i början hade han mycket svårt att röra halva kroppen. Att gå var besvärligt för honom och han hade svårt att använda ena armen och handen.

Jag vet att Fidel Castro, Kubas ledare, hjälpte Saddam att hitta bra läkare. Det betydde mycket för Saddam att ha en stark kropp och han fick träningsprogram som han sedan följde mycket noga. Saddam var lika ambitiös när det gällde att tillfriskna som han var i allt annat och med tiden blev han så gott som bra. Han fortsatte alltid att halta lite när han gick, men det fick man inte märka. Det som heller aldrig försvann, var en liten slapphet runt ena sidan av munnen. Det syntes inte så mycket under hans mustasch. Om man visste om det, var det tydligt att den verklige Saddam hade haft en stroke.

Det fanns mer subtila drag som var typiska för Saddam. Dem hade hans kopior inte någon användning av om de inte först fick order. Han hade sitt så kallade gula leende, som det onda leendet hos en orm. Plötsligt under ett möte eller ett samtal kunde Saddam le på det där speciella viset. Lite ironiskt, lite snett. Då visste man. Nu hände det något. Om bestraffningen inte kom genast, kom den efter mötets slut. Någon dog. Någon sattes i fängelse. Någon torterades. Någon försvann. Expired.

Det fanns fler hotfulla signaler. Saddams livvakter kunde dem. De följde Saddam som skuggor, lärde sig koden och agerade efter den. Ju mer bredbent Saddam satt, desto mer var de på sin vakt. Eventuellt skulle något hända. Lade han sedan ena handen på knät och började klappa, otåligt fort eller långsamt och regelbundet, visste de att nu var något riktigt fel. Snart skulle tecknet med den tatuerade handen följa:

– Ta bort!

Det var trots allt lite lättare för Saddam att åstadkomma tillfälliga kopior med hjälp av mustasch, uniform och solglasögon än det var för Uday. Men det fanns en man som hette Abdul Latif, som kom från en välkänd, förmögen, respekterad kurdisk familj i Bagdad. Abdul Latif hade gått i samma skola som Uday och Qusay och redan som barn var Uday och Abdul Latif mycket lika. Man skulle faktiskt ha kunnat tro att de var bröder.

Med tiden ingick Abdul Latif bland vakterna som marscherade runt palatsområdet i sina blå och röda uniformer och en dag fick Uday syn på honom:

– Titta, där är ju Latif!

Efter avslutad marschering sökte Udays män upp honom och tog honom till Udays kontor. Latif kom från en bra familj och hade tre systrar. Därför ville han inte vara vän med Uday. Alla kände till hur Uday levde. Alla visste vad Uday gjorde med unga kvinnor och att de inte alltid överlevde. Men Uday bestämde. Den som sa emot fick betala med sitt liv.

Jag kände väl till familjen Latif. Det var en olyckans dag för den familjen när Uday såg deras ende son i paraden. Uday meddelade Abdul Latif att han skulle bli Udays kopia. När inte det behövdes skulle han tjänstgöra som livvakt:

– Säg till dina föräldrar att du blir borta i tre månader!

Det fanns ett mönster i hur Saddam Hussein och hans söner betedde sig. De gick gärna till de mest respekterade och mest förmögna familjerna i Bagdad med sina bisarra önskemål. Det var mycket ofta så. Denna gång berövade Uday en familj deras ende son.

Fadern kunde inte protestera. Att de tog sonen ifrån honom var som att operera bort hans lever, men Saddam Hussein var landets nummer ett och Uday var landets nummer två. Vem skulle han klaga hos? Abdul Latif placerades i ett av Udays palats och omvandlingen kunde börja.

Uday hade en skada i ena knät. Den fick han sedan han hade mördat livvakten Kamel Hannah, för då satte Saddam honom i fängelse i flera månader. Uday placerades i en cell som var så trång att han inte kunde räta ut sina ben och det var då knäskadan uppstod. Skadan läkte fel och tvingade Uday att hålla benet lätt vinklat.

När omvandlingen av Latif började, bröt Uday av Latifs ena ben för att åstadkomma samma skada. Så att också Latif skulle gå precis som han. Det fanns en nedärvd ondska hos Uday, en total brist på respekt för andra människor. Hans position som Saddams äldste son och förmodade efterträdare gjorde att han kunde utveckla sin grymhet och överskrida alla gränser, även de som för de flesta människor är självklara tabun. Saddam Hussein hade ett uttryck som han brukade använda:

Jag är herden, ni är lammen. Herden bestämmer över sin hjord.

Uday tolkade det uttrycket efter sitt eget huvud. En herde bestämmer över liv och död, eller hur?

Det fanns flera hissar i huset där Irakiska olympiska kommittén hade sina kontor, men Uday hade sin egen privata. I egenskap av assistent till Uday hade jag lov att använda den privata hissen under mina ständiga utflykter hit och dit med mer eller mindre hemliga dokument som skulle signeras och hanteras. En dag hade jag just varit inne hos Uday och hämtat en ny bunt papper och i hissen ner hade jag sällskap med två av Udays livvakter och Abdul Latif. Jag bytte några ord med dem, sådär som man gör när man åker i samma hiss och känner varandra en smula. När jag hade återvänt till mitt kontor såg jag livvakterna springa fram och tillbaka i korridoren utanför. På andra arbetsplatser hade det varit självklart att gå och fråga vad som pågick, särskilt som korridoren normalt sett var tom. Men jag hade för länge sedan lärt mig värdet av att vara tyst. Inte se, inte höra, inte fråga. Inte kommentera.

Några dagar senare, när jag fick order av Uday att åka upp till åttonde våningen med apelsinjuice, frågade jag heller ingenting. Uday såg på mig:

– Säg ingenting där uppe. Ta bara dit juicen och gå.

– Vem ska jag ge juicen till?

– Tyst!

Udays arbetsrum och mitt låg på sjunde våningen. De översta våningarna tillhörde säkerhetstjänsten. Därifrån sköttes normalt sett avlyssning och sådana saker, men när jag steg ur hissen på åttonde just den här dagen, såg jag att hela våningen hade byggts om till mottagning för läkare och tandläkare. Jag tänkte för mig själv:

– Vad är detta? Vad händer här?

När jag kikade in i ett rum där dörren stod öppen, fick jag syn på Abdul Latif. Uday hade en glipa mellan framtänderna, vilket gjorde att han läspade en aning när han pratade. De hade opererat Abdul Latif för att han skulle bli likadan i munnen som Uday.

Abdul Latif låg och blundade. Han skulle ha juicen. För Uday var det alltid mycket viktigt att all mat som serverades kom från köket i palatset. Nu skulle det bli lika viktigt även för Latif.

Jag sa ingenting, ställde bara juicen på bordet och gick. Uday hade sagt åt mig att inte tala och jag tog för givet att även rummen här uppe hade mikrofoner i väggarna.

Stackars Latif. De förvandlade honom till Udays exakta kopia. Det var inte bara att de opererade honom, utan Latif tränade om sina sovvanor, matvanor, sätt att gå, sätt att tala … Allt. Till och med hans egen mamma fick svårt att känna igen sin son.

Så kom en dag när jag just hade varit inne hos Uday och tog den privata hissen ner. Två minuter senare tog jag hissen upp igen och bredvid mig stod plötsligt Uday och ville följa med upp. I andra kläder än dem som han hade haft på sig nyss!

Jag stirrade på honom.

– Något problem? frågade Uday.

Även hissen var försedd med avlyssningsapparatur, så jag bara skakade på huvudet. Frågor var lika livsfarliga som svar. Men jag hade gåshud på armarna och jag frös så jag skakade mitt i julivärmen.

Uday hade fått som han ville. Mannen i hissen såg ut exakt som Uday. Det är knappt man kan tro att sådana saker hände, men själv lärde jag mig något:

Se aldrig till det yttre. Lär känna en människas speciella blick. Latifs hjärta nådde de aldrig med sin förvandling, heller inte hans själ. Latif själv syntes i hans blick. Den kunde inte Uday komma åt.