Längst ner i Irakiska olympiska kommitténs hus låg Udays privata fängelse och tortyrkammare. Hade jag kunnat välja, hade jag aldrig gått ner dit, helst hade jag inte velat veta att källarrummen fanns. Det fanns alltid risker med att veta saker. En dag skulle någon få för sig att man måste tystas. För gott.

Jag visste en del, även om jag visste långt ifrån allt och att helt undvika rummen i källaren var inte möjligt. Det hände att jag skickades ner av Uday, för där fanns bland annat mötesrum där Uday och hans medarbetare diskuterade vilka tortyrmetoder som skulle användas och vilka som skulle dödas. Där fanns också celler med ståldörrar, rum där fångarna låstes in.

Själv blev jag tokig bara av att vistas kortare stunder där nere, helt paranoid. Männen där nere drev med mig och ville få mig att öppna fler dörrar så jag fick se vad som pågick inne i de olika cellerna, men jag vägrade.

– Är du bättre än vi? Varför ska du slippa vara här när vi inte slipper? skämtade de.

Men de tvingade mig aldrig. Det var kusligt i källaren, spöken och andar i väggarna och en lukt av fasa.

I över trettio år levde jag i Saddam Husseins onda värld och trots att jag gör mitt bästa för att minnas just nu, vägrar jag att komma ihåg allt. En del av sådant som jag såg måste förbli undangömt. Annars orkar jag inte fortsätta leva.

Jag kände Uday sedan han var tio år och det märktes tidigt att det var något fel på honom. Han tyckte om att plåga. Själva dödandet i sig var honom rätt likgiltigt, dödade gjorde han i vredesmod eller därför att han ville hämnas. Det var andra människors lidande som Uday ville åt, det var i att plåga andra som han fann sin njutning.

I slutet av åttiotalet skulle Irak möta Kina i fotboll. De irakiska spelarna reste till Kina för den här matchen och Uday var mycket noga med att följa allt som hände och allt som sades i anslutning till matchen, som sändes via satellit. Långt in på kvällarna satt jag på kontoret och översatte med hörlurarna på och en sen kväll kom det in en grupp män på mitt rum. De var klädda i traditionella arabiska kläder och en av dem var Uday.

Uday? I arabisk dräkt? Omöjligt!

Jag brukade ofta ta av mig ena skon och sitta bakåtlutad på stolen, med ryggstödet mot väggen, och först höll jag på att ramla ner på golvet av förvåning. När jag såg männens flinande ansikten förstod jag: Abdul Latif.

Hur som helst. Den som skickades att möta de hemvändande irakiska fotbollsspelarna var Abdul Latif. Detta var ett sådant tillfälle när Uday absolut ville skicka sin kopia. Fotbollslaget hade vanhedrat Irak, ansåg Uday, och för detta skulle de straffas, inte applåderas av Saddams äldste son. Det roade honom att invagga spelarna i falsk trygghet genom att låtsas hedra dem med sin närvaro när de landade. Sedan greps spelarna, sattes i fängelse och torterades.

Både reaktionen och den hårdhänta behandlingen är logisk om man vet hur Saddam Hussein och hans son Uday tänkte. För vanliga människor är fotboll ett spel där en ska vinna och en ska förlora. Sådana är reglerna. Det vet alla. Att vara en god förlorare är svårare än att vara en god vinnare, för alla vill vinna. Men utan förlorare blir det heller ingen match.

Saddam Hussein och hans söner kunde inte förlora. Ordet fanns inte på kartan. De kunde inte ens tänka i sådana termer, de skulle alltid vinna. När Saddam Hussein kommenterade kriget i Kuwait offentligt, sa han att han hade vunnit kriget. Samma sak dessförinnan, när det åtta år långa kriget med brodernationen Iran äntligen var över.

– Jag vann!

Vid sådana tillfällen kunde jag se på Saddam med min speciella, lätt roade blick och tänka för mig själv: Vem tror du att du är, habibi? Kung Nebukadnessar? Kejsar Alexander?

Högt sa jag ingenting. Jag lutade bara stolen så långt bak mot väggen att jag nästan tippade över, kisade mot Saddam genom röken från min cigarrett, vippade med min högklackade sandal och log mitt speciella leende.

Saddam var inte dum och vi kände varandra väl. Han skulle aldrig i livet gå med på att han förlorade något. Aldrig. Men han visste vad jag tänkte. Han hörde mina ord lika tydligt som om jag hade sagt dem högt:

– Klart att du vann, habibi, självklart. Men både du och jag vet hur det egentligen står till. Det räcker så, habibi …

Jag har aldrig varit vacker, men jag har varit en attraktiv kvinna tack vare min charm. Under åren med Saddam hann jag förfina min förmåga att komma överens med män. Det handlade sällan om förförelse, det handlade om att överleva. Tekniken är densamma. Jag vet hur man gör för att göra fiender till vänner. Hur man får män att skratta i stället för att slå. Därför lever jag.

Abdul Latif var Udays kopia under lång tid. Att ha en kopia till förfogande blir som att ha en tvilling och Latif tvingades vara med om mycket som normala människor vill slippa. Till slut stod han inte ut. Han försökte fly, men någon eller något avslöjade honom. När Uday fick tag i Latif, placerade han honom i en speciell cell, så trång och smal att han aldrig kunde sitta. Jag visste att sådana celler fanns i källarvåningen, men jag såg inte Latif under månaderna när han vistades där.

Jag såg och jag hörde och jag visste ibland vad familjen Hussein åstadkom. Jag försökte hjälpa när jag kunde, men det var så lite jag förmådde. Det är även så här att ju fler grymheter man bevittnar, ju fler sörjande man räknar och ju större smärta man själv känner, desto mindre betyder ett lidande till. I Saddams Irak var lidandet normalt. Alla hade det svårt, fysiskt eller psykiskt eller på alla sätt samtidigt. Den som själv känner sig som en levande död, låter sig heller inte så lätt påverkas.

Ingen som inte själv har levt i närheten av Saddam kan fatta hur fel kan göras till rätt, hur ondska kan bli vardag och hur anpassningen till vansinne sker gradvis. Att behålla sin livsvilja tar all kraft. Att fortsätta hoppas kräver enorm styrka. Till slut förmår man inte särskilt mycket mer än så.

Saddam Hussein och hans söner gjorde maximalt ont. Var de än drog fram placerade de ut mer och mer gift. Till slut var alla sjuka.

Under tiden som Abdul Latif stod i sitt trånga fängelsehål, tog hans far kontakt med Saddam Hussein. Saddam var själv ingen ängel, men hans äldste sons behandling av Abdul Latif överskred gränsen för vad Saddam kunde tolerera och efter Udays mord på Kamel Hannah samarbetade de inte bra.

Saddam anade att Uday umgicks med planer på att själv ta makten över Irak. Det var på grund av alla dessa skäl tillsammans som han gjorde en överenskommelse med Latifs far.

Abdul Latif var i mycket dåligt skick när familjen fick hem honom från fängelset, men han tillfrisknade. Han bor i Schweiz, har jag hört.