När jag första gången mötte Saddam Hussein hade han nyligen kommit tillbaka till Bagdad efter sin träning i Egypten. Jag vet vad mina föräldrar och deras vänner sa på klubben:

– Det var som om Saddam Hussein hade rullat igenom en biltvätt.

Ytan hade blivit så blank och fin. Saddam hade lärt sig hur man uppför sig. Han hade anammat eleganta manér. Men insidan var sig lik. Saddams insida var till tre fjärdedelar ondska. Uppe på bordet dukade han upp sådant som han visste att medborgarna i Irak ville ha. När presenterna hade fördelats kom hans nästa drag:

– Jag har gett er allt detta. Nu ska ni i gengäld ge mig era liv.

Alla irakier tvingades betala dyrt för vad Saddam Hussein gjorde under sin regeringstid. Somliga mer och somliga mindre, men till slut hade alla förlorat. Det märkliga är att nu skulle många irakier vilja ha honom tillbaka, men sådana är människor. En grym och skoningslös ledare är som cancer. Dör man inte, så lär man sig leva med den. Faran är påtaglig, men man lär sig manövrera, för annars dör man. Enda fördelen med ett sådant liv är att man vet vem man ska hata.

I kaos vet man ingenting. Varje dag trevar man förgäves efter en ordning som inte finns. Saddam Hussein drev sitt land i misär, men han höll ordning. Så säger man nu. Människor glömmer fort, men även i kaos vill de ha någon att hata, förmodligen i brist på någon att älska.

När jag så småningom kom till Thailand och förhördes av amerikanerna, förstod jag att de brukade likna Saddam Hussein vid en maffialedare, Gudfadern. Han var en som älskade och slog ihjäl, sa amerikanerna.

Det är lätt att skämta när man själv inte är involverad. Själv vet jag att ingen maffialedare i världen kan mäta sig med Saddam och hans söner. Det är ironiskt att amerikanerna kallade Saddam för Gudfadern, för jag vet ju att den filmen var Saddams favorit. Han kunde se den hur många gånger som helst.