Det fanns stilla stunder. Det hände att Saddam och jag talade om var vi kom ifrån. Jag var alltid stolt över min far. Ständigt medveten om att min far var känd som den grek som hade kommit från Libanon till Irak för att bygga den moderna oljeindustrin.

Om det finns en skala för sådan nedärvd självkänsla befann Saddam Hussein sig i motsatt ände. Det fanns ett universums svarta hål inom honom. Allt uppslukades. Ingen och ingenting räckte till för att fylla bristerna i hans uppväxt. När ämnet någon gång kom upp och jag vågade säga vad jag tänkte, brukade jag säga:

– Man väljer inte sina föräldrar, habibi. Hur bra eller hur dålig starten än är så är det sitt eget liv som man kan påverka. Däri ligger ens möjlighet.

Det hände att jag fick en känsla av att han lyssnade. Om Saddam då började prata om sin mamma, vilket han gärna gjorde, så avbröt jag honom:

– Skyll aldrig ditt liv på en kvinna! En kvinna är ett offer för livet hon tvingas leva. Du är man, du är fri! Jag vet vem du är, habibi. Det är ditt eget liv du lever, inte din mammas.

Sådana här sällsynta samtal med Saddam, slutade alltid på samma sätt. Saddams blick blev tom. Han såg på mig som om jag var sanden i Sahara. Uttryckslöst. Inga koder att lösa. Ingenting.

Det gjorde mig rasande. Varför svarade han inte?

– Se mig i ögonen, Saddam, så jag kan se vad du tänker! Tala med mig så jag hör!

Jag tror att stunderna när jag talade till Saddam som en människa, är skälet till att jag hölls kvar och hämtades tillbaka när jag försvann. Han ville ha mig i närheten, för ingen annan talade till honom på detta vis. Hade de försökt så hade de dött.

*

Den 2 augusti 1990, bara en vecka efter ett möte mellan Saddam Hussein och USA:s ambassadör i Bagdad, angreps Kuwait av irakiska stridsflygplan. Vissa bedömare ansåg att Saddam Hussein hade tolkat ambassadörens uttalanden som att USA inte tänkte ingripa i konflikter mellan två arabstater, något som senare förnekades av amerikanska utrikesdepartementet.

Kuwait utgjorde länge en provins inom det ottomanska riket och stod därefter under brittiskt beskydd. Sedan Kuwait utropat sin självständighet 1961, hävdade Irak att landområdet egentligen tillhörde Irak och hotade med invasion. Hotet avstyrdes av brittiska styrkor.

Den nya konflikten mellan Irak och Kuwait handlade dels om att Kuwait krävde tillbaka pengar som man ansåg var ett lån till Saddam Hussein under kriget med Iran, dels om att Saddam Hussein åter hävdade att Kuwait tillhörde Irak, dels om priset på olja.

Efter något halvårs strider ingrep FN-styrkor ledda av USA i vad som kallades Operation ökenstorm. De irakiska styrkorna retirerade snabbt, men förlusterna i människoliv blev mycket stora.

Efter kriget mot Kuwait säkrade Saddam Hussein sin ledarposition i Irak genom allt fler, allt blodigare och allt mer summariska utrensningar av sina motståndare. Vid folkomröstningar 1995 och 2002 omvaldes han enhälligt till Iraks president – valresultat som möjligen stärkte hans ställning inom landet men ytterligare sänkte hans anseende i väst. Korruptionen, de växande problemen i den irakiska oljeindustrin, bristande samarbete med FN:s vapeninspektörer samt påstått samröre med al-Qaida efter attackerna mot USA den 11 september 2001, ledde steg för steg fram mot USA:s invasion av Bagdad år 2003.

*

Alla visste att ett krig mot Kuwait i praktiken betydde hot mot USA. I en annan styrande familj än klanen Hussein hade man kunnat diskutera de destruktiva följderna av en sådan attack. Men Saddams söner hade lika lite som Saddam själv fått lära sig att föra en dialog. De hade lärt sig att lyda order. Ständigt kunde jag höra Uday imitera sin fars uttryck när han ville sätta punkt för all diskussion:

– Jag är Saddam!

– Jag är Uday!

Det var som ett eko. Därmed slutpratat. Medlemmarna i klanen Hussein hade ett gigantiskt problem sinsemellan. De litade inte på varandra. Deras gemensamma framträdanden i offentligheten var teater, för i verkligheten var de ofta fiender på liv och död.

Det viskades om Kuwait i palatset och en dag, under en jaktutflykt, strosade jag runt i skuggan under träden tillsammans med bland andra Uday och Qusay. Bröderna befann sig en bit framför mig och plötsligt hörde jag dem diskutera sin fars planer. De var bekymrade:

– Han är tokig! Han tänker invadera Kuwait!

Jag drog mig snabbt längre bort. Jag ville aldrig vara involverad i brödernas samtal om sin far. För det mesta var det bäst för mig att veta så lite som möjligt. Men jag undrade. Kunde det jag hörde verkligen vara sant?

I Irak visste alla att USA fanns under bordet. Jämt. Synliga eller ej, amerikanerna var där. Inte minst visste Saddam Hussein detta, han som själv hade varit USA:s verktyg i så många år. Om Saddam lät sina styrkor gå till attack mot Kuwait, gick han i själva verket till attack mot USA.

Varför skulle han vilja göra detta? Saddam älskade sina cowboyhattar, sin bourbon, sina revolvrar och sina amerikanska filmer. Bom! Bom! Bom! Som i Vilda Västern skulle det vara. Då var Saddam glad.

Muttrandet om Kuwait växte i styrka. En kväll spelades det poker i Qusays hus ute på landet tillsammans med gamla vänner som till exempel Harout. Jag var också med. En bit in på kvällen anlände Uday. Efter de vanliga hälsningsfraserna, sa Uday nästan som i förbigående:

– Nu är det klart.

Han vände sig till mig och frågade om jag visste vad de pratade om.

– Nej! försäkrade jag snabbt, absolut inte!

Männen skrattade. Så klart jag visste. Nu hade Saddam Hussein bestämt sig. Han skulle attackera Kuwait under förevändningen att Kuwait i själva verket var en del av Irak. Som om inte alla visste att det fanns ett avtal om motsatsen sedan mycket länge.

Det var obegripligt. Iraks folk blödde fortfarande efter det åtta år långa kriget med Iran. Man hade knappt haft tid att sörja sina döda och skadade, landet var svårt sargat. Varför gjorde Saddam detta? Hade han faktiskt blivit så galen som hans söner tyckte? Hade han tappat omdömet?

Några kvällar senare satt Saddam och jag och spelade schack. Vi gjorde det rätt ofta. Själv lärde jag mig spela som barn och Saddam spelade bra – åtminstone så länge han inte funderade på andra saker samtidigt. Kvällen var lugn. Jag behövde inte vara så försiktig och ville gärna veta lite mer om den förmodade attacken mot Kuwait. Hur Saddam egentligen tänkte.

Jag sträckte fram handen mot drottning vit.

– Här går Kuwait, sa jag, jag offrar henne.

– Varför säger du så där? Sluta!

– Mig skrämmer du inte. Vill jag kalla min drottning för Kuwait, så heter hon Kuwait …

– Nu är du ute efter något igen, Pari, jag svär vid Gud att jag inte tänker berätta ett dugg.

– Ha! Det där går jag inte på, sa jag ironiskt. Du har ingen Gud, habibi, Saddam tror bara på sig själv. Du måste svära vid något som verkligen är heligt för dig, om du vill att jag ska tro på dig!

Saddam låtsades fundera. Den här sortens gäckande samtal roade oss båda. Kvällar när Saddam var på gott humör slutade alltid med att vi kramades, lika förtjusta båda två.

– Jag svär vid Halas namn, sa Saddam efter en stund.

Hala var Saddam Husseins yngsta dotter. Jag nickade. Hala stod Saddams hjärta mycket nära. Godtaget.

– Nå, vem går till attack mot Kuwait?

– Jag!

– Och vem är du?

– Jag är Saddam!

– Och vem står bakom Saddam?

– Amerika!

– Varför går du i så fall till attack?

Saddam såg på mig. Efter en kort, snabb inandning sa han:

– En dag kommer jag döda dig.

– Nej, sa jag lugnt. Gud kommer att avsluta mitt liv när Han tycker att det är dags. Inte du, habibi.

Vi log mot varandra. Detta var en bra kväll, full av värme och förtrolighet.

– Du har redan förlåtit mig och jag kommer alltid finnas i ditt hjärta, viskade jag i hans öra medan vi lämnade schackpjäserna och rörde oss mot sovrummet.

Nästa dag var allt som vanligt. Jag ville gärna veta mer, men jag insåg att jag måste vänta. När Saddam sände en bil och hämtade mig till sitt kontor, blev jag inte särskilt överraskad, sådant hände. Däremot förvånade det mig att han betedde sig så högtidligt, nästan allvarligt. När Saddam sa att han älskade mig blev jag nästan orolig:

– Är du sjuk? Saddam? Tänker du dö?

– Nej, jag kommer aldrig dö, shaqra, det vet du. Jag ville bara berätta för dig att du har rätt. Amerikanerna gav order om attacken på Kuwait.

Jag var förstummad. Vad var syftet? Ett tredje världskrig?

Däremot var jag inte förvånad över att Saddam lydde. Han var uppväxt med att lyda order. Han tänkte i strategier och han dyrkade USA. Saddam gav själv order och krävde lydnad, men USA stod över honom i rang. När USA gav order, lydde Saddam.

Saddam trodde aldrig att USA skulle vara ute efter att krossa honom. Den insikten, närmast en chock, kom först senare, långt efter Iraks attack mot Kuwait. Egentligen dröjde det nog faktiskt ända tills Uday, Qusay och hans fjortonårige sonson Mustafa dog i en eldstrid med amerikanska soldater innan Saddam verkligen visste att USA hade vänt honom ryggen. Amerikanerna hade ingen användning för honom längre och ingen förstod bättre än Saddam själv hur de resonerade. Amerikanerna tänkte ju precis som han själv. De som stod i vägen måste bort.

USA skulle döda Saddam Hussein. När tiden var inne och de fann det lämpligt.

Efter första attacken mot Kuwait och det förödande bakslaget för de irakiska styrkorna sedan USA beslutat att komma till Kuwaits hjälp, var det som om hela Saddam Hussein stod i brand. Han drog sig tillbaka till ett av sina många palats, helt ensam tillsammans med sina livvakter. Efter en vecka var jag orolig och skickade ett meddelande. Saddams svar kom omedelbart via livvakterna:

– Ta hit henne.

Saddam var en sorglig syn. Jag var förfärad över hur förändrad han hade blivit på så kort tid. Rödögd, det såg nästan ut som om han hade gråtit.

Under decenniernas gång hann jag spela många roller i den mannens liv, men den här dagen var jag först och främst mamma. Hur kunde livvakterna låta sin chef gå utan mat? Såg de inte att han behövde skötas om?

Jag beställde fram närande soppa, tappade upp ett varmt bad, sa till livvakterna att få dit en massör …

När allt detta var ordnat och det var lugnt igen sa Saddam:

– Jag är trött. Jag vill sova. Gå inte. Sitt här.

Så det är vad jag gjorde. Jag älskade inte Saddam Hussein, men jag tog hand om honom som en medmänniska. Allt har sin tid. Nu hade Saddams tid runnit ut, det förstod jag. Frågan var inte om USA skulle döda honom utan när.

Nästa dag satt Saddam och jag ute i trädgården. Han såg fortfarande mycket trött ut, men han var i bättre skick.

– Du tar hand om mig som om jag vore ett litet barn, Pari. Det gör ingen annan.

– Vad vet du om små barn, habibi? Sa jag inte att du skulle låta bli Kuwait? Irakierna är trötta på krig och alla vet att Kuwait inte har tillhört Irak på mycket länge …

– Jag litade på dem, avbröt Saddam, och jag lovades stöd av …

Jag blev så upprörd att jag slog båda mina händer hårt i bordsskivan framför mig. Varför satte du igång detta krig? Varför gör du så dumma saker …?

Bang!

Där sköt Saddam i vredesmod ett skott rätt upp i luften. Livvakterna kom framrusande. Jag hade gått för långt.

– Jag ger inte upp! Aldrig! röt Saddam.

Jag skickades iväg. Tre dagar till skulle Saddam vara ensam och tänka.

Det var under dessa dygn som Uday började skicka lastbilskonvojer över gränsen till Kuwait. Vi kallade honom för Ali Baba, för Uday betedde sig som en riktig rövare. Tog allt han kom över. Vi som arbetade för Uday tilläts inte lämna palatset. Alla måste vara på plats när lastbilarna kom. Det var bråttom, bråttom och alla de rika och mäktiga i Iraks ledning passade på att förse sig, medan Saddam satt isolerad och grubblade över sitt öde.

Jag minns en lastbil som av något skäl hade råkat komma en bit efter sin konvoj. Den kördes av en äldre man som var mycket trött. Jag stod tillsammans med Uday när eftersläntraren kom inkörande och Uday var ursinnig. Han plockade upp sin pistol och ville skjuta chauffören direkt och jag tiggde och bad honom låta bli:

– Låt honom gå! Ge någon annan hans bil i stället!

Något nytt fångade Udays uppmärksamhet och livvakterna grep lastbilschauffören och tog honom åt sidan. Jag förstod att de skulle låsa in honom i väntan på Udays order om hur han skulle straffas.

Nästa dag inväntade jag ett ögonblick när Uday verkade nöjd. Då gjorde jag i ordning en kopp Nescafé med mycket mjölk, för jag visste att Uday hade börjat tycka om samma sorts kaffe som jag själv. Jag satte en blomma på brickan och gav den till Uday med ett leende:

– Det är något du vill, Pari. Mig lurar du inte.

– Du kommer bli arg …

– Tala!

– Kommer du ihåg lastbilschauffören …

Uday mulnade påtagligt, men jag fortsatte:

– Jag vill be dig att rädda hans liv. Låt honom gå.

– Nej!

– Jo!

Uday ryckte surt på axlarna och gav livvakterna order om att släppa den gamle mannen. Vilket vansinne alltihopa var. Eftersom det inte gick att nå Saddam, agerade Uday helt fritt. Lastbilarna åkte iväg i konvojer och kom tillbaka med guld, kläder, kristallkronor, möbler, mattor, konst, elektronik, smycken … allt. Inne på palatsområdet lastades allt ur och stuvades in, sedan återvände lastbilarna efter mer.

När Saddam kom tillbaka till Bagdad hade han bestämt sig. Han skulle inte ge upp. Han skulle gå till förnyad attack. Jag borde ha förstått att det skulle bli så. Saddam förmådde inte erkänna att han förlorade ens när det var uppenbart att så skedde. Irak fördes ännu närmare katastrofens brant, men det politiska spelet som omgav Kuwaitkriget var mycket, mycket större än Saddam själv. Saddam var en bricka i ett spel som han aldrig förstod. Så långt kom han aldrig i sina funderingar. Det Saddam grubblade över var svaret på frågan:

– Varför gör USA så här mot mig?

Storpolitiken var inte min sak. Jag och alla andra i Bagdad fick snart mer vardagliga problem att ta hand om när bomberna började regna över staden. Saddam Hussein lät hämta mig till sitt kontor och gav mig order att stanna med barnen i mitt hus.

– Jag ska se till så att ni får lämna Bagdad tillsammans med min familj.

Uday sa samma sak. Saddam var tillbaka i Bagdad och Uday hade fått order av sin far:

– Stanna tills vi kommer och hämtar dig.

Men dagarna gick, bomberna föll och alla som kunde lämnade Bagdad. En dag ringde Bashar Shibli al-Aysami och varnade för att situationen kunde bli värre. Bashar var den som en gång irriterade Uday genom att vilja sälja sitt hus till mig, men både Saddam Hussein och hans söner hade stor respekt för Bashars far, Shibli al-Aysami. Han var ett välkänt namn för alla.

Eftersom Shibli al-Aysami och min far en gång i tiden gått i samma skola i Beirut, kände de varandra väl och precis därför kände sonen Bashar ett visst ansvar för mig. Sådan är traditionen i Mellanöstern och sådan är hela Medelhavets historia. Familjerna bildar enorma nät över nationsgränserna och via skolor, universitet, religion och ingifta släkter. Politiska gränser och uppblossande konflikter avgör de enskilda individernas öden, men förbindelserna bakåt i tiden upphör inte. De utgör en tät väv. Man håller reda på varandra.

Kort tid efter att Bashar hade ringt, kom han till mitt hus.

– Det är bråttom, sa han. Packa ihop lite kläder, vi måste lämna Bagdad. Nu.

– Men Saddam sa … och Uday sa …

– De är upptagna med annat. Kom nu, vi måste iväg, hela släkten Hussein ska också ut. Vi åker i samma konvoj.

Så jag packade lite guld och lite kläder, samlade ihop barnen och så följde vi med till Bashars hus i Mansoor, som är Bagdads mest eleganta område. Husen är mycket vackra och trädgårdarna enorma.

När alla hade samlats åkte vi i kolonn från det brinnande Bagdad där bomberna föll. Det var en mäktig syn när vi for iväg. Femtiofem långa, svarta Mercedesbilar i ringlande rad. Samtliga fyllda med medlemmar ur regeringens familjer och olika personer i Saddam Husseins närhet, inklusive hans familj.

Jag hade inte en aning om vem som hade gett order om att vi skulle lämna Bagdad. Inte visste jag heller vart vi skulle föras. Vem skulle ordna mat eller husrum? Hur länge skulle vi vara borta?

Jag var van att inte ställa frågor i onödan, men Bashar satt i samma bil som jag och barnen. Han var inte Saddam eller Uday. Med Bashar kunde jag tala mer normalt.

– Vart är vi på väg? frågade jag till slut.

– Till Ana, svarade han.

Jag nickade. Det var logiskt. Ana är en stad som ligger nära den syrianska gränsen. Amerikanerna skulle inte riskera att fälla sina bomber så nära en annan nation.

När vi kom fram var klockan ungefär fem på eftermiddagen. Vår ankomst var väl förberedd och stadens borgmästare stod redo för att välkomna oss. Han bugade och sa att detta var en ära för hans stad. Man hade ställt i ordning en skola för vår skull, lagt mattor på golven och gjort fint. Det fanns mat och te till alla och själv inkvarterades jag i ett alldeles nybyggt hus tillsammans med mina barn. Bashar och hans mamma bodde strax intill.

Det var en lättnad att komma bort från bombregnen i Bagdad. Förödelsen hade blivit allt värre för var dag som gick och det var skönt för mig och mina barn att få vistas i Ana där det var lugnt. Allt var rent och fint i våra sovrum och i köket var allting så nytt att vi fick packa upp bestick och tallrikar ur sina förpackningar. Första morgonen vaknade vi av att någon knackade på dörren och erbjöd oss frukost med honung och nybakat bröd. Alla var vänliga och mycket generösa mot oss och jag var tacksam mot Bashar som tagit oss hit. Vi hade gott om mat och på kvällarna brukade Bashar komma över till vårt hus och spela kort en stund.

Hur skulle jag kunna ana att Bashar hade agerat självsvåldigt? Att han inte hade informerat vare sig Saddam eller Uday? Saddam visste inte vart jag hade tagit vägen och han var rasande. Hur vågade någon ta Parisoula och hennes barn från Bagdad utan att be honom om lov?

En morgon kom Bashar förbi mitt hus. Han var gul i ansiktet, så rädd var han. Han ville inte förklara vad som hade hänt, men sa kort att Uday hade skickat bud. Bashar måste återvända till Bagdad.

Bashar var borta från Ana i flera dygn och jag blev mer och mer orolig. Jag kände Saddam. Jag kände Uday också. Vad hände?

När Bashar kom tillbaka var han dämpad. Han ville inte prata om vad som hade hänt i Bagdad, men det dröjde bara något dygn så anlände Uday med sina livvakter.

Jag och några andra kvinnor höll just då på att baka bröd. Sedan jag var liten hade jag vant mig vid att det fanns tjänstefolk som skötte allt i vardagen. Städade, lagade mat, diskade, tvättade, skötte trädgården, tog hand om mina barn. Sådana saker. Att överleva lärde jag mig under Saddam Hussein, men att leva ett vanligt liv lärde jag mig egentligen först i Sverige.

Kökets sysslor var därför ingenting som jag kunde, så jag var vit av mjöl från topp till tå och vi hade mycket roligt. Mina döttrar var inne i huset och Konstantinos var nere vid floden och fiskade. Frid rådde, ända tills Uday kom fram till mig och röt:

– Vem sa åt dig att åka hit? Du hade fått order om att vänta!

Jag var mållös av förvåning. Bashar svarade i mitt ställe:

– Det var jag som hämtade Pari. Jag har inte rört henne, jag svär. Jag räddade henne från bomberna över Bagdad.

Uday var ursinnig. Han skrek och svor och sa att Bashar skulle dö. Själv skulle han nu ta mig tillbaka till Bagdad.

Men ju mer Uday skrek och gormade, desto tystare och lugnare talade jag till honom. Jag gick mycket nära Uday och tog i honom och kallade honom ”min son”.

– Alla här i byn är din familj, sa jag. Åk lugnt tillbaka till Bagdad och din far och säg till honom att jag har det bra. Hela Irak är din familj, habibi, allt är bra …

Uday lugnade snart ner sig. Jag kände honom nästan lika väl som jag kände hans lika hetlevrade far. För att kunna tala med Saddam eller Uday när de var upprörda, måste man tänka först och tala sedan. Annars gick allt överstyr. Så jag talade så tyst och fint till Uday, precis som jag kunde göra till Saddam. Till slut nästan viskade jag. Det lugnade dem. Jag försökte aldrig besegra dem med deras egna vapen. Det hade varit omöjligt. Jag hade utvecklat mina egna metoder.

Dock visste jag alltid att varken Saddam eller hans söner förlät vad de såg som en oförrätt. Bashar skulle få sitt straff. Inte just nu. Men någon gång. När det passade dem.

– Okej, du kan stanna, sa Uday till slut. Men du får inte äta maten här i Ana, det är inte säkert. Jag förbjuder dig att äta något annat än det som du får av mig!

Han och livvakterna marscherade iväg mot bilen och kom tillbaka med lådor fulla med mat och dryck, allt man kunde önska och mer därtill. Uday var en speciell sorts människa på väldigt många sätt och precis som sin far ägnade han en hel del tid åt sin stora bacillskräck. Saddam var alltid mycket rädd för att hans mat skulle vara förgiftad. Precis som Uday var han även rädd för all sorts smitta och föredrog därför att bli kysst på axeln i stället för som brukligt på kinderna.

Så jag var inte så förvånad över Udays krav. Däremot bekymrade det mig mycket att processionen med matlådorna försiggick inför ögonen på de vänliga och generösa invånarna i Ana.

Min Gud. Som jag skämdes. Situationen var så förödmjukande att jag knappt förmådde lyfta blicken, men Uday var belåten och plötsligt på gott humör igen. Han vinkade till sig Bashar, mig och några till och så for vi ut en bit i öknen, ytterligare närmare den syrianska gränsen.

Hade Uday missilen med sig när han kom från Bagdad? Fanns den på plats sedan tidigare? Jag vet inte. Det jag vet är att vi stannade bilarna vid en missil som stod färdigmonterad och klar ute i öknen. Vi klev ur allesammans och Uday beordrade att missilen skulle skjutas iväg.

Smällen var fruktansvärd. Den sånär fällde mig till marken.

– Vart är missilen på väg?

– Mot Israel, sa Uday belåtet.

Uday var galen. Detta visste alla, men hur galen är svårt att säga. Agerade han på eget bevåg denna gång? Handlade han på order av Saddam?

Jag vet inte. Rimligen visste till och med Uday att gränsen gick någonstans. Möjligen kunde han faktiskt inte avfyra missiler från Irak mot Israel utan sin fars tillstånd. Jag vet inte. Situationen var grotesk, men Udays tilltag kunde ofta vara sådana.

Det jag vet är att missilen försvann över gränsen mot Syrien. Uday jublade som ett barn som ser sin leksaksdrake lyfta i vinden. Jag vet inte var missilen tog mark eller vilka skador den orsakade. Vi återvände till Ana. Uday och hans livvakter åkte tillbaka till Bagdad.

Snart återvände även vi till Bagdad. Bomberna hade fallit över stora delar av palatsområdet och huvudkvarteret för mukhabarat var helt förstört. Däremot hade olympiska kommitténs byggnad klarat sig utan skador, därmed även mitt kontor.

En kväll kom Bashar på oanmält besök. Han ville säga adjö. Uday hade gett honom ett dygn att försvinna från Bagdad. Var Bashar kvar efter tjugofyra timmar var han död. Enda skälet till att Bashar gavs chans att ge sig av, var att han var son till Shibli al-Aysami.

– Jag ska ta mig till Libyen, sa Bashar. Du är välkommen efter, Pari.

Jag tänkte på avlyssningsapparaturen i väggarna och sa ingenting. Det var en omöjlig tanke att jag skulle kunna lämna Bagdad. Även om jag ville.

Bashar hade en livvakt som hade funnits vid hans sida sedan Bashar var liten pojke. Tagit honom till och från skolan. Sådana saker.

Jag hade naturligtvis träffat livvakten många gånger, men jag blev förvånad när han sökte upp mig någon tid efter att Bashar hade rest. Hans uppdrag var att skaffa visum åt mig och mina barn, så att vi kunde förenas med Bashar i Libyen.

Jag visste att Saddam betraktade mig som sin egendom. Däremot visste jag inte att det stod angivet i passmyndighetens dator att Parisoula Lampsos var förbjuden att lämna Irak. Detta enligt presidentens personliga order. Det var inte tal om att ge mig visum.

Jag kan inte påstå att jag var särskilt upprörd. Det var snarare så att allt återgick till det normala. Jag hade inte på länge kunnat lämna Bagdad utan tillstånd av Saddam.

För Bashar gick det bra. Från Libyen fortsatte Bashar till Egypten, där han fortfarande bor. Han gifte sig och fick en dotter. Hon fick samma namn som min ena dotter, Liza.

*

Mordförsöket på Uday Hussein skedde i december 1996, när han – utan sina livvakter – färdades i sin gula Porsche längs en av de exklusiva shoppinggatorna i Bagdad. Uday träffades av ett tjugotal skott, men han överlevde och återfick med tiden sin rörelseförmåga.

År 2003 framträdde en ung irakier, Salman Sharif, och berättade att attentatet hade planlagts inom en motståndsgrupp, Shabaan. Ryktet om Uday Husseins sadistiska läggning och våldsamma sexuella aptit var väl spritt och avsikten var att stoppa hans framfart. En ung kvinna ska ha dränkts i honung och slängts som föda till hungriga hundar. En ung, nygift brud ska ha kidnappats från sin make, som sköts när han protesterade. Bruden själv våldtogs innan hon också mördades.

Attentatet mot Uday följdes av en omfattande våg av arresteringar och avrättningar. Efter ett par år grep mukhabarat ett antal medlemmar av motståndsgruppen i Jordanien och dessa erkände under tortyr att de hade känt till attentatsplanerna.

Attentatsmannen Salman Sharif lyckades hålla sig gömd. Hans far och sju bröder avrättades i hans ställe.

*

Jag såg Udays intresse för Liza. Det oroade mig mycket. Jag släppte knappt min dotter ur synhåll och ingen annan ung man vågade ens närma sig. Uday var beryktad för sin brutalitet.

Efter attentatet mot Uday trodde jag och många med mig att det skulle bli lugnare.

Ingenting förändrades. Möjligen blev Uday ännu ondare, ännu mer sadistisk och ännu mer otålig än tidigare. Uday hade inte längre en kropp som kunde begå våldtäkt, men i övrigt var han livsfarlig.

Unga flickor fortsatte att dö i Bagdad. Konstiga olyckor, konstiga självmord, konstiga förgiftningar. En del bara försvann. Jag kände personligen tre flickor som omkom på mystiskt vis, men för den skull diskuterade vi aldrig vad som egentligen hade hänt dem.

Det var inte så att man valde att tiga. Så fungerar det inte när människor andas en luft som är laddad med rädsla. Många hade redan dött. Det gick fort att dö, en människas liv är både starkt och skört. Det fanns alltid så många berättelser, framviskade historier om dem som hade försvunnit. Torterad först? Kanske. Död med ett enda skott? Ingen visste.

Det jag själv märkte var att väninnor till Liza dog. Om deras fäder protesterade så dog de också. Jag beslöt att Liza måste ut ur Irak.