När min son Konstantinos var i sjuttonårsåldern började jag bli orolig för honom. Skälet var att Uday hade börjat ringa och fråga efter honom. Uday ville ha med sig Konstantinos på sina utsvävande nattklubbsbesök, luxuösa grillfester och beryktade utflykter med båtar på floden. Ju äldre Konstantinos blev, desto oftare hände det att Uday ringde mitt i natten. Min son gick fortfarande i skolan och behövde sin nattsömn, men vad brydde sig Uday om sådant:

– Häng med! Fantastiskt party, vackra flickor, kom hit!

Det var inget bra tecken. Uday var alltid på jakt efter unga män som förväntades leverera vackra oskulder i långa rader. Jag hade hört alldeles för många historier om avklippta tungor, försvunna ungdomar, obegripliga bilolyckor och upphittade massakrerade lik av unga män för att ens våga tänka på vad som skulle kunna hända min son om Uday fortsatte sin uppvaktning.

Efter att ha funderat, kom jag fram till att jag måste vänta tills Konstantinos hade gått ut skolan. Under de sista veckorna före sin examen skulle Konstantinos ha utegångsförbud i likhet med andra irakiska ungdomar. Sedan måste han ut ur Irak.

Denna gång vände jag mig till en man som hette Jamal, hög militär i Irak och chef för ministeriet för irakiska pass. Självklart bad jag inte Jamal om hjälp. Då hade han blivit misstänksam och gått direkt till Saddam. Den som ville göra affärer med männen i den närmaste kretsen runt Saddam Hussein måste alltid göra sig starkare än dem. Det hade jag lärt mig av Saddam själv.

Jag visste att det var nödvändigt att gå till högsta nivå för att få ut Konstantinos. Våra namn var spärrade och min son skulle inte kunna passera någon gräns utan speciellt tillstånd. För att ha minsta chans att genomföra min sons flykt måste jag väcka respekt. Visa styrka. Så jag gick till Jamals kontor, lutade mig fram över hans skrivbord, såg honom rätt i ögonen och sa med stark och tydlig röst:

– Min son ska resa ut ur Irak. Hans pass måste vara klart om tre dagar. Inte en minut senare.

Jamal nickade. Han var precis som andra män. Om en kvinna utstrålar tillräckligt mycket makt, påminns de omedvetet om sin egen mamma. Bakom mig såg Jamal dessutom skuggan av Saddam, det gjorde alla. Att jag skulle ha fräckhet nog att gå bakom ryggen på Saddam och begära ett pass åt min son, föll inte den mäktige ministern in.

Inom mig darrade jag av skräck, men med min rädsla var det precis som med min gråt. Känsloyttringar sparade jag tills jag var ensam.

På den tredje dagen tog jag med mig Konstantinos till Jamals kontor, så att han kunde underteckna sitt pass. Utan ett förklarande ord till min son innan han gav sig iväg till skolan, började jag sedan packa hans saker i stora väskor. Jag visste ju att mina väggar hade öron. Utan ett förklarande ord heller till någon av tjänstefolket kastade jag sedan väskorna nerför trappan, den ena efter den andra. När min son kom hem från skolan hade jag dem redan på plats i bilen.

Dags att åka. Jag var totalstressad. Jag måste absolut få iväg min son och det var bråttom eftersom jag inte kunde riskera att Jamal av någon slumpartad anledning fick för sig att nämna Konstantinos pass till Saddam.

Inom mig grät jag bittra tårar. Jag ville absolut inte släppa iväg min son. Han var så ung, inte fyllda tjugo, han hade knappt ens börjat raka sig. I min väntan på att passet skulle bli klart hade jag hjälpt min son att raka sig första gången. Hans fjuniga haka väckte min ömhet och jag grät av rörelse när jag drog hyveln över hans mjuka kind.

Men denna dag förhärdade jag mig. Av hela mitt hjärta unnade jag min son att bli en vuxen man och känslor kunde kosta min son hans liv.

Först när Konstantinos och jag satt i bilen och hade musiken på hög volym, berättade jag om mina planer. Jag skulle köra min son till gränsen till Jordanien och sedan skulle han få klara sig själv till Grekland. Det var för hans eget bästa.

Nej, jag tror inte att min son förstod mig. Jag gjorde så gott jag kunde i den situation jag befann mig i och jag hjälpte mina barn som jag förmådde. Jag måste alltid vara väggar, tak och golv i mina barns liv medan de växte upp och de var vana vid att jag tog hand om dem.

För den skull var det inte alltid de förstod.

Hela vägen till Trebil höll jag min sons hand. Livrädd för att bli stoppad av mukhabarat, livrädd för att släppa honom på egen hand. Men vilket alternativ hade jag?

Inget. Om jag inte hade kört min son i tretton timmar i sträck, ända fram till gränsstaden Trebil, hade Uday förstört honom. Kanske dödat honom. Detta är jag övertygad om. Sådana var villkoren. Jag kände igen mönstret. Det går inte att handla rationellt när tillvaron är irrationell, men jag gjorde vad jag kunde för att rädda livet på min son.

När jag hade släppt av Konstantinos vid gränskontrollen med sina väskor och vinkat iväg honom, körde jag hela vägen tillbaka till Bagdad. När Uday ringde nästa gång och frågade efter min son, var jag redo:

– Konstantinos är i Grekland.

– Hursa? Sedan när då?

Jag visste att Uday inte skulle ge sig så lätt. Så jag placerade mig vid den röda telefonen, beredd att slå direktnumret till Saddam om det behövdes. Mycket riktigt. Det dröjde inte länge förrän Uday stod i dörren.

– Var är Konstantinos?

– I Grekland, sa jag ju! Titta i hans rum om du inte tror mig.

Uday skyndade upp för trappan i mitt hus och jag hörde hur han smällde igen dörren efter att ha konstaterat att Konstantinos rum var tomt.

– Det är mot lagen att han har lämnat Irak! röt han ilsket när han kom ner igen.

Jag såg på Uday. Lade ena benet över det andra och vippade lätt med min högklackade sandal. När det gällde mina barn tänkte jag aldrig ge upp. Uday kunde slå mig fördärvad, men mina barn skulle jag rädda.

– Uday. Är du rätt man att tala om för mig vad som är lagligt?

I det ögonblicket var jag stark som en tiger. Jag hade vunnit över Uday ännu en gång. Så kändes det. Ingen kunde veta vilket straff som skulle drabba mig för att ha trotsat Uday, men för stunden var det jag som bestämde. Jag var mycket nöjd. Allt kändes mycket bra och jag var inte ens rädd.

Min son klarade sig. Jag fick ut honom ur Irak och detta betraktar jag som ett Guds mirakel. Konstantinos stannade i tre dagar i Jordanien och fortsatte sedan till Grekland. Han fick bo hos en av mina bröder och efter att ha gjort sin grekiska militärtjänst har han fortsatt att leva ett normalt liv. Konstantinos är en duktig och kompetent ung man. Han bor i Aten där han driver en framgångsrik restaurang.

Min son ogillade mycket att jag lät mig intervjuas i amerikansk teve om mitt liv och mitt förhållande till Saddam Hussein. Sedan dess har vår relation varit problematisk. Med tiden kommer min son att förstå sin mamma. Jag hoppas att det sker innan min stund är kommen och Gud tar mig hem.