Varje gång jag träffade Saddam, såg han lite mer sliten ut. Det uppstod ständigt nya, stora konflikter som pockade på hans uppmärksamhet och måste lösas på något sätt, inte bara i politiken utan även vad gällde alla hans släktingar och hans fruar och barn. Saddams släktingar hade fått höga positioner för att han själv skulle kunna styra allt, men nu höll det mesta på att gå på tok i Saddams värld. Allt han rörde vid blev till nya problem som i sin tur ledde till ytterligare svårigheter. Detta hade varit tydligt länge för den som ville se, men det är inte alltid lätt att förstå verkligheten för den som lever i en bur byggd av blod, guld och mörka fantasier. Saddam hade fått för många att vara rädd för. Han hade aldrig haft min förmåga att göra fiender till vänner, snarare gjorde han tvärtom. Varje oförrätt måste följas av hämnd, vare sig den var liten eller stor, inbillad eller ej. Arrangerade olyckor och oförklarliga försvinnanden hade blivit så vanliga i Bagdad, att de betraktades som del av vardagen.

En kväll såg Saddam på mig med sin trötta blick:

– Det är dags att vi avslutar, shaqra.

– Hur då? frågade jag utan att visa några känslor.

– Jag vet inte. Först måste jag tänka. En sak är säker. Ingen annan man rör dig.

Detta var första samtalet i detta ämne. Saddam Hussein hade haft sitt eget sätt att meddela att jag tillhörde honom och nu hade han på sitt eget sätt meddelat mig att jag skulle dö.

Ännu visste han tydligen inte när. Eller hur. Ännu hade inte ögonblicket kommit. Ännu förmådde han inte lyfta sin pistol och själv ta mitt liv. Kanske tänkte han överlåta dödandet till Uday?

Jag förstod att jag på allvar måste börja planera min egen flykt från Irak. Jag kunde inte vänta tills jag hade fått ut min dotter Aliky också, för om jag dröjde längre skulle jag själv snart vara död.

Jag visste att Uday letade efter skäl att misstänkliggöra mig inför sin far och jag visste att Uday ville se mig död. Dels glömde han inte den ouppklarade affären med cigarretterna. Dels grämde det honom ständigt att jag hade lyckats få ut både Liza och Konstantinos från Irak. Om Saddam tog sin hand ifrån mig, vore jag chanslös.

En dag på kontoret ringde Uday efter mig. Jag plockade ihop lite papper som väntade på hans underskrift, knackade och gick in. Uday stod framför en av hyllorna i rummet och när jag kom vände han sig om.

– Jag saknar några videoband från Kuwait, sa han.

– Jaha, sa jag, och eftersom du letar efter ett tillfälle att göra dig av med mig, så tänker du säga att det var jag som tog dem.

Uday stelnade till.

– Du är mycket intelligent och mycket modig, sa han med len röst. Jag måste komma ihåg att med dig måste man vara försiktig.

Jag hade inte sett filmerna som Uday talade om, men Uday hade förtjust berättat för mig om dem. De visade hur unga kvinnor i Kuwait attackerades, misshandlades, våldtogs och till slut dödades. Uday såg allt sådant som en del av kriget och det roade honom att låta filma soldaternas gruppvåldtäkter och sedan skicka en kopia till de unga kvinnornas familjer. Liknande saker hade hänt även i Bagdad, men under kriget mot Kuwait satte Uday sin ohyggliga vana mer i system.

Det krävdes stor koncentration för att föra små samtal i Bagdad. Ytligt sett kunde orden låta vanliga. Det viktiga var alltid att lyssna till samtalet som låg under. Jag hörde vad Uday sa. Jag visste exakt vad han menade.

Uday tänkte leka med mig som katten leker med musen, ända tills det uppstod ett bra tillfälle. Uday förstod att min dotter aldrig skulle komma tillbaka till Irak. Inte min son heller. Uday skulle inte glömma att jag hade varit slugare än han.

När jag stängde dörren till Udays kontor och återvände till mitt eget rum, var mina nerver spända som fiolsträngar och mitt hjärta bankade så hårt att jag var rädd att det skulle höras. Både Saddam och Uday ville bli av med mig. Jag måste skynda mig om jag ville leva.

Sista gången jag såg Saddam Hussein var en kväll bland många, många andra likadana. Vi skulle äta middag tillsammans i villan där vi normalt träffades, men jag kan inte minnas om han ringde själv eller om det var någon i hans närhet som hörde av sig. Det fanns många olika kontaktvägar. Vi använde dem alla. Det väsentliga var aldrig var jag råkade befinna mig. Saddam såg till att veta var jag fanns, om det var det han ville. Det väsentliga var alltid att ingen, inte jag heller, fick veta var Saddam befann sig. Detta var oerhört viktigt. Ju längre tiden gick, desto mindre blev kretsen som Saddam Hussein litade på. Att hålla sig osynlig och onåbar hade blivit viktigast av allt. Faran lurade överallt och för Saddam gällde det att överlista den.

Han kunde till exempel ringa och säga att han befann sig i Mosul, som är en stad i norra Irak. I nästa ögonblick stod han bakom mig. Min förvåning skänkte honom alltid lika stor tillfredsställelse. Saddam tyckte om att sprida osäkerhet omkring sin person, mer och mer ju längre jag kände honom var det så.

Vår sista kväll tillsammans anlände jag till vår vanliga villa i en känsla av att Saddam redan var på plats. Fråga inte hur jag visste att Saddam var där. Jag visste. Den som inte lär sig att utveckla och använda sig av sin magkänsla i närheten av allt galnare och alltmer maktfullkomliga personer som Saddam Hussein, kommer inte bli gammal.

Min starka föraning skrämde mig. Hur kunde jag vara så övertygad om Saddams närvaro, när ingenting konkret tydde på att han redan hade kommit? Varför denna oro? Var det min tilltagande rädsla som styrde mig? Hade jag börjat inbilla mig saker? Höll jag på att bli lika paranoid som Saddam?

Normalt hade jag satt mig på den stora verandan med en drink. Sett ut över parken och floden och väntat i lugn och ro tills Saddam kom. Mest för att stilla min nyfikenhet, gick jag för ovanlighetens skull i stället till hans privata kontor och knackade på dörren.

Saddam öppnade. När han såg mig, förvreds hans ansikte i ursinne:

– Vem sa att jag är här?

– Ingen, habibi. Jag kände det på mig.

– Du ljuger! Säg vem som skvallrade, jag ska döda honom!

Jag lyckades lugna Saddam och drog mig tillbaka. Min oro växte. Kvällen var en av många liknande under mitt liv med Saddam Hussein, men jag hade känt rätt. Lukten av fara omgav mig som en osynlig mur. Jag kände igen den så väl. Något hade hänt. Jag såg på allt i min omgivning med nya ögon och mina sinnen skärptes tills de var vassa som glas.

Men vi åt vår middag som vanligt, småpratade som vi brukade. Allt var lugnt och efter maten satt vi tillsammans i Saddams privata kontor, inrett som ett klassiskt bibliotek, med bokhyllor i mörkt trä, en stor öppen eldstad, en dyrbar matta och bekväma fåtöljer. Här brukade vi ofta sitta efter middagen, Saddam och jag. Han med sin Jack Daniels. Jag med min Dry Martini. Skulle vi föra ett allvarligare samtal var det här och nu. Lukten av fara fyllde fortfarande mina näsborrar. Det var något. Vad?

Plötsligt en blick. Det fruktade, gula leendet:

– Pari, du har förändrats.

Jag visade inte min osäkerhet, slog i stället an min lätta ton. Kvinnans eviga sätt att hantera mannens korn av missnöje. Jag log mot Saddam:

– Du har förändrats, habibi! Det är du som har blivit annorlunda. Inte jag.

Saddam ignorerade mitt försök att släta över:

– Jag märker det tydligt. Du är inte densamma, Pari. Hur många gånger har jag sagt till dig att alltid vara den du är?

– Jag älskar dig, habibi! Som jag alltid har gjort!

– Du ljuger. Vad ska vi göra åt det?

Jag skakade på huvudet. Saddam hade ju rätt. Jag hade förändrats. Min attityd var en annan, min försiktighet närmade sig fruktan. Detta var inte en stund som lämpade sig för skämtsamma avfärdanden, jag betraktade tyst Saddam. Han rynkade pannan:

– Vad betyder den där blicken?

– Jag sitter och tänker på hur vi båda har förändrats under de många åren som vi har känt varandra, habibi.

Efteråt har jag funderat över om jag kanske tolkade Saddam fel den där kvällen. Faran fanns, inget tvivel om den saken. Men kanske var det ändå inte jag som var Saddams bekymmer just den kvällen, utan som vanligt något helt annat.

Min oro hade växt sig så stor att den sken igenom. Kanske var min rädsla för framtiden den förändring som Saddam kände på sig i en stund när han hade behövt mig som den jag alltid hade varit för honom. Hans egensinniga, glada, frispråkiga shaqra.

Allt detta är funderingar i efterhand. Där och då kände jag bara den överväldigande lukten av fara. Jag ville leva, alltså måste jag fly.

Men vi sov tillsammans som vi brukade även den natten och Saddams vapenarsenal låg till hands under kudden och intill sängen, precis som vanligt. På morgonen sa vi adjö och sedan åkte jag till mitt arbete. Sedan såg jag aldrig Saddam mer och talade inte med honom heller. Han hörde inte av sig efter teveintervjun med mig som sändes i amerikanska ABC och kommenterade den aldrig offentligt. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att han såg den.

På kvällen var jag hemma i mitt eget hus. Jag behövde vara ensam, så jag satte mig i mitt arbetsrum och stängde dörren. Inombords rådde kaos. Det var svårt att tänka klart. Jag visste att skulle jag kunna fly från Bagdad måste jag tänka mycket klart.

Aliky, min yngre dotter, var kvar i Irak. Kunde jag lämna henne i Bagdad? Kunde jag lämna mitt hus? Mitt hem, som jag älskade?

Jag svarade omedelbart mig själv:

Om Saddam lät döda mig skulle min dotter förlora sin mamma och jag mitt hus.

Efter timmar av vånda i mitt ensamma rum, gick jag ut i trädgården och såg upp mot månen. Min tro är att det finns ögonblick i varje människas liv som blir avgörande för fortsättningen. Sådana ögonblick stannar inom en och efteråt kan man se tillbaka:

Där hände det. Då fattade jag mitt beslut.

Jag såg upp i mångubbens bleka ansikte som så många gånger tidigare. Hans drag syntes så tydligt och det var som om han hörde mina tankar. Plötsligt visste jag. Nu var stunden kommen. Om jag ville leva måste jag bort från Bagdad och ut ur Irak. Mångubben log mot mig. Jag svär vid allt som jag håller heligt, han log. Leendet var som sänt av Gud. Min upplevelse var att jag fick svar, jag hade fattat rätt beslut.

Året var 2001. I all stillsamhet började jag förbereda mig, både praktiskt och mentalt. Snart skulle Saddam resa bort från Bagdad på en av sina jaktutflykter. När han for iväg var det dags. Då måste jag vara redo.

I mitt hus i Bagdad hade jag sedan mycket länge en ung pojke som hette Edmond. Hans mamma hade blivit ensam med många barn sedan hennes man hade dödats i kriget mot Iran. Edmonds mamma hade ont om pengar och svårt att orka med alla plikter. Därför fick hennes lille son flytta in hos oss och när han kom var han så liten att han måste stå på en pall för att nå upp till ett bord. När Edmond slutade skolan stannade han kvar i mitt hus och nu var han en ung man som bodde tillsammans med tjänstefolket. Edmond fungerade lite som en alltiallo. Han skötte en del sysslor i trädgården, öppnade dörren när det kom gäster, gjorde terrassen ren. Sådana saker.

Edmond brukade ibland sitta i köket och vänta på mig när jag kom hem från mitt arbete, även om jag kom sent. Han märkte att jag blev alltmer spänd. Att ingenting var sig riktigt likt. Edmond var min vän. Han var orolig, men även han visste att det satt mikrofoner i alla väggar. Alla i mitt hus måste lära sig att tala med ögonen, även Edmond. En kväll såg han frågande på mig:

– Pari?

Jag gjorde tecken åt honom att jag inte kunde prata.

– Sov gott, Edmond, sa jag, vi ses imorgon.

När mina barn var mindre och det var något som jag ville prata med dem om som jag inte ville skulle höras i mikrofonerna, brukade jag ibland ta bilen och åka iväg till ett särskilt ställe vid floden. Vi hade med oss lite mat, jag parkerade bilen och sedan gick vi längs stranden till en dunge med kraftiga, gamla träd. Grenarna hängde långt ut över vattnet och vi brukade sätta oss på grenarna och doppa fötterna i Tigris strömmande vatten. Det var en fin plats. Jag hade bara goda minnen därifrån och sedan barnen blev stora hände det att jag åkte dit själv när jag behövde vila min hjärna.

En eftermiddag tog jag med mig Edmond till just denna plats vid floden. Vi lämnade bilen, gick ner och satte oss bland träden nere vid vattnet och sedan sa jag till Edmond att jag behövde lite semester. Att jag var trött och måste vila. Edmond nickade, han hade själv sett detta. Vi fortsatte att samtala om det ena och det andra och så frågade jag hur det stod till med hans syster. Jag visste att en av Edmonds systrar var gift och hade familj i staden Dahouk i norra Irak, nära gränsen mot Turkiet.

– Vet din syster att du bor hos mig? frågade jag.

Edmond nickade. Alla i hans familj visste att jag hade tagit hand om lille Edmond för att ge honom en bättre start.

Några dagar senare åkte jag återigen till samma plats med Edmond i sällskap. Jag hade med några apelsiner som vi skalade medan vi satt vid floden och pratade.

– Tycker du om mig, Edmond?

– Bara min Gud vet hur mycket jag älskar dig, Pari. Du har gett mig allt du kunde. Du är för mig som min egen mor.

– Vill du hjälpa mig, Edmond? Nu är det jag som behöver din hjälp, precis lika mycket som du behövde min när du var liten. Kan du förstå det?

Edmond stoppade en apelsinklyfta i munnen. Jag såg rädsla i hans blick, men jag visste att jag måste skrämma honom ännu mer om jag skulle ha en chans att genomföra min flykt.

– Om du berättar om min plan för någon enda, Edmond, kommer vi båda att bli dödade. Du får inte tala med någon. Förstår du det?

Edmond nickade tyst. Bagdad var en farlig stad. Han var medveten om riskerna. Jag hade tänkt efter noga och kommit fram till att Edmond var den jag måste lita på denna gång.

– Jag skulle vilja åka till Dahouk och bo hos din syster i några dagar. Därifrån tänker jag fortsätta till Grekland. Min son kommer att möta mig. Jag kommer tillbaka, Edmond, men jag måste åka. Nu.

Edmond nickade ännu en gång. Han förstod säkert inte allt, men han var intelligent nog för att inse att det var bäst att han inte fick veta några detaljer:

– Imorgon ringer jag till min syster från min mammas hus.

Jag hade öppnat alla dörrarna till ett mycket farligt spel. Misslyckades jag skulle jag dö i medvetenhet om att jag även hade riskerat Edmonds liv.

Edmond lever. Han bor i Bagdad och driver en liten butik. Edmond vet att jag utsatte honom för stor fara när jag involverade honom i min flykt. Min tacksamhet är oändlig.

Edmond kom tillbaka med en inbjudan från sin syster i Dahouk. Jag var välkommen att bo hos dem.

– Nu, Edmond, sa jag sedan jag artigt hade tackat honom, ska du ordna en taxi till mig. Hitta en chaufför som har en ordinär bil, snarare sliten än elegant. Och säg absolut ingenting om vem som ska åka i den. Säg att du själv ska hälsa på släkten i Dahouk, om någon frågar.

Det hade varit omöjligt för mig att försvinna från Bagdad i min Mercedes eller min Range Rover. Mukhabarat hade identifierat bilen och tagit mig direkt. Jag behövde färdas i en väl använd bil. En som smälte in och blev osynlig i ett allt fattigare, allt brutalare och allt hungrigare Irak.

Jag packade en enda resväska och tog bara med mig det nödvändigaste. Min hund, Tiger, skulle få följa med. Jag visste att han skulle fara illa eller till och med dödas om jag försvann. Den tanken stod jag inte ut med.

Jag fyllde min handväska med dollarsedlar. Att fly kostar mycket pengar. Det är många som vill ha betalt längs vägen, det visste jag inte minst sedan jag hade hjälpt två av mina barn att lämna Irak.

Jag sa ingenting om mina planer till min yngsta dotter, Aliky. Det gjorde mer ont att lämna henne än jag förmår beskriva i ord. Ännu ett barn jag måste vinka adjö till utan att visa några känslor, ännu ett barn som jag måste utsätta för stor fara. Smyckena som jag hade kvar tog jag inte med. Dem behövde min dotter. Sålde hon dem, skulle hon ha pengar att leva för tills jag fick ut henne ur Irak.

Och nej, jag hade inga pengar utomlands. Medlemmar av familjen Hussein hade med stor självklarhet välfyllda bankkonton i Schweiz och många ministrar och irakiska affärsmän hade säkrat sin framtid på samma sätt. Alla som kunde flyttade sina pengar ur landet, men de flesta irakier varken kunde eller hade förstås några pengar att flytta ut. Själv hade jag snuddat vid tanken. Det är sant. Jag tjänade bra och jag hade kunnat spara. Men att föreställa sig något är något annat än att genomföra det omöjliga:

Jag hade inte tillstånd att lämna Irak. Saddam Hussein förbjöd det. Och jag hade ingen som jag litade på så mycket att jag kunde be om hjälp att föra ut mina pengar. Varje försök att öppna bankkonto utomlands hade Saddam sett som en förberedelse till flykt. Jag hade dödats om jag hade blivit avslöjad.

Ett bankkonto utanför Irak hade varit bra att ha, men det fick förbli en dröm.

Klockan var tio på morgonen. De sista dagarna i mitt hus hade jag gått runt och tagit farväl av varje träd, varje blomma, varje fönster, dörr och vägg därhemma. Det var som att säga adjö till mitt liv.

Jag vet att mitt hus finns kvar. Det är fortfarande mitt. Men jag kan inte återvända till Bagdad, jag kan inte sälja det och jag inser att jag aldrig mer kommer att se det.

Det är en stor sorg att behöva förlora sitt hem. En del av min själ kommer alltid att finnas kvar i Bagdad. Min skugga har gjort avtryck i trädgården som länge fick bli mitt skydd mot allt.

Det var dags att åka. En ruffig gammal taxi kom och hämtade mig, min resväska och min hund Tiger.

Innan jag lämnade mitt hus för sista gången hade jag väckt min dotter. Jag kunde inte berätta för henne om mina planer, då hade jag riskerat hennes liv. Allt måste verka normalt.

Så väl jag minns den stunden. Iskylan i mig. Hur jag höll avståndet, hur jag som vanligt satt tillbakalutad på köksstolens bakre ben med mitt huvud vilande mot väggen.

Mikrofoner överallt, jag måste hålla masken. Ingen darrning i min röst, ingenting osagt, underförstått, som kunde oroa Aliky. Med lugn röst sa jag till min dotter att hon omedelbart måste ge sig iväg till en släktings hus. Hon var sjuk och behövde hjälp.

Detta var rutin. När släkten behöver hjälp, är det flickors plikt att rycka in. Det är självklart. I varje detalj kan jag minnas detta ögonblick. Aliky i sin fina klänning, jag som ska åka ifrån henne och inte vet om någon av oss kommer överleva.

– Ta min bil, sa jag och kastade åt Aliky nyckeln, åk nu!

– Din bil? Varför då?

Hennes blick blev orolig, men jag reste mig från stolen och viftade iväg henne med låtsad otålighet:

– Jag ska ändå köpa en ny, åk nu, de väntar på dig. Habibi, jag älskar dig!

Det sista skulle jag inte ha sagt. Sådana starka ord var inte normal konversation på morgonen. Kärleksförklaringen slank ur mig, men jag visste ju att mitt sätt att skydda både henne och mig var att inte berätta. Det min dotter inte visste kunde hon inte tvingas återge. Vad de än gjorde med henne.

Efteråt har det hänt att folk har frågat:

– Hur kunde du? Lämna din egen dotter i Bagdad?

Mitt svar är att jag gjorde som jag kunde. Sådant som var nödvändigt måste göras. Det var normalt. Varje dag tvingades jag väga risker mot möjligheter och sedan fattade jag mina beslut. Hur skulle jag annars ha agerat?

Jag visste inte om jag skulle kunna genomföra min flykt från Irak. Många hade misslyckats. Om jag tog med mig Alexandra och vi greps av mukhabarat – vad skulle jag då utsätta min dotter för?

Massvåldtäkt? Tortyr? Fängelse? En långsam död eller en snabb?

Min dotter lever. Detta är mitt svar till dem som undrar hur jag kunde åka utan henne. Så gjorde jag rätt eller fel?

Mitt mål var Edmonds systers hem i Dahouk i kurdiska Irak. Där skulle jag kontaktas av sådana män som mot betalning för människor över gränsen till Turkiet, det vill säga tvärs över en bro som heter Jalil och som går över floden Tigris. Min son Konstantinos skulle vänta på mig på andra sidan och ta mig hem till Grekland. I Dahouk, hos Edmonds syster, skulle jag bo i väntan på att dessa män hämtade mig. Hur länge visste ingen, men förhoppningsvis handlade det bara om några dygn.

Resan till Dahouk var lång. Jag skulle övernatta hos släktingar till Edmond, som bodde i en by strax utanför Mosul. Edmond hade skrivit ner adressen på en papperslapp, men vi kom fram först när det var mörkt och chauffören måste stanna och fråga flera gånger. Jag var rädd. Att tvingas fråga sig fram kunde väcka misstankar hos dem vi talade med. Vem var vän? Vem var fiende? Vem skulle rapportera? Vem skulle nämna kvinnan och hunden i baksätet för någon som förväntades ha något att rapportera vidare till mukhabarat?

Men vi kom fram till slut och togs emot väl. I onda tider finns välsignat nog alltid goda människor som även är modiga och Edmonds släktingar serverade mig te och ost innan jag hänvisades till ett rum på vinden. Jag delade ostbiten med min hund. Sedan somnade jag, utmattad, med hunden tätt tryckt intill mig. Jag tyckte att Tiger luktade lite som mitt hus i Bagdad. Det var en tröst.

Nästa morgon klockan fem stod taxin utanför på nytt och vi fortsatte mot Dahouk.

Edmund hade gett mig telefonnumret till sin syster. Vi stannade vid en telefonautomat inne i Dahouk och den som svarade när jag ringde var systerns make:

– Var är du nu?

– I centrum av Dahouk.

– Jag kommer.

Något var fel. Jag kände det med varje por i min kropp. När mannen kom med sin bil förstärktes känslan. Det var något, men vad? Jag litade inte på den här mannen. Han verkade nervös, blicken flackade. Men vi åkte hem till deras hus och nu först träffade jag Edmonds syster. Hon ville veta om jag hade någon plan för hur jag tänkte lämna Irak.

– Bara jag får hjälp att komma över bron, kommer min son och möter mig på andra sidan gränsen, förklarade jag.

– Och vem ska ta dig från Dahouk till bron?

Jag tyckte inte om att de frågade så mycket. Ju mindre de visste om mina planer, desto bättre för oss alla. Det var mycket nog att jag fick bo hos Edmonds systers familj medan jag väntade. De kände mig inte. Möjligen hade Edmond berättat om min närhet till familjen Hussein, men det har jag ingen aning om. Skälet till att de hjälpte mig var enbart tacksamheten för hur jag hade tagit hand om Edmond när han var liten.

Jag väntade i någon månad i Edmonds systers hus. Ingenting hände. Någon hade fått mycket pengar för att ta mig över bron. Ingen kom.

En sen kväll knackade det på dörren. Det kan ha varit vid elvatiden och jag var i mitt rum. Systerns man kom och hämtade mig:

– Någon är här och vill tala med dig.

Jag visste. Jag såg sanningen i blicken på Edmonds systers man. Han stod i dörröppningen och jag såg uppmärksamt på honom:

– Du vet redan vem som har kommit, sa jag. Eller hur?

När jag kom nerför trappan med min hund Tiger och mina väskor, närmade sig Edmonds syster med nedslagen blick och framsträckta händer.

– Förlåt, sa hon. Jag är så ledsen för det här.

– Var inte det, sa jag. Det gör ingen som helst skillnad för mig ifall du är ledsen eller inte. Inshallah.

Utanför i kvällskylan stod några män iförda traditionella kurdiska kläder. Mukhabarat. Saddams särskilda polisstyrka. Man kände igen dem på långt håll. Som en lukt. En närvaro. Jag har svårt att förklara hur man omedelbart visste, men någon del av en människas utrustning är förmodligen ett djurs. Kan man inte lita på sin instinkt, blir livet svårare. Jag har stor tillit till vad jag känner och jag har ofta rätt.

Männen slängde in min resväska, min handväska, hunden och mig i sin jeep och tog mig till sitt kontor. Där fick jag lämna allt utom hunden Tiger.

Sedan vidtog den mardrömslika marschen ner i underjorden. Trappor, trappor, vindlande, fuktiga, mörka gångar, hela tiden neråt. Enstaka glödlampor som lyste upp så pass att jag kunde se var jag satte fötterna. Det underjordiska fängelset var tomt, men vi passerade många celler. Jag var ensam kvinna bland många, tysta, högresta kurdiska män i vida kläder.

När jag tvingar mig att minnas denna fasansfulla vandring ner i det okända, känner jag igen min reaktion från den gången. Bristen på känslor. Stumheten i kroppen. Hur mina fötter rörde sig allt stelare. Till slut var det som om jag lämnade min egen iskalla kropp och själen plötsligt tilläts sväva fritt intill.

Männen rörde mig inte. De talade inte med mig och förklarade ingenting. Det enda som skedde var att jag låstes in i en av de många, tomma cellerna. Det var mörkt. Jag blev ensam. Var detta platsen där jag skulle dö? Jag förmådde inte oroa mig, men höll min hund mycket tätt tryckt intill mig. Min enda vän.

Rädsla kan likna vanmakt. Jag satt hopkrupen i cellens bortersta hörn, det var mycket kallt. Jag talade ordlöst till mina barn långt borta. Bad till Gud utan ord.

Polisen i Dahouk förhörde mig. Jag kan inte kurdiska.

– Tyst, sa förhörsledaren till mig, vi vill inte höra arabiska i detta rum, vi vill ha dina videoband. Var är de? Var har du gömt dem?

Jag förstod mycket väl vilka filmer de talade om. Förhörsledaren i Dahouk efterlyste samma filmer från Kuwait som Uday hade frågat efter under vårt samtal på hans kontor.

Att Uday hade spritt ryktet om att jag hade stulit från honom var som att få en personlig hälsning från palatset i Bagdad. De som förhörde mig visste inte vad de pratade om, men jag skulle veta att Uday var mig i hälarna. Att det var en tidsfråga innan vi möttes.

Jag teg mycket länge. Rädsla har många ansikten. Ett liknar ilska och plötsligt utbrast jag:

– En kurdisk man har fått mycket pengar för att han skulle ta mig hem till Grekland. Sluta fråga mig om sådant jag inte vet! Fråga honom varför jag är här!

Jag darrar när jag minns den stunden. Vad hade jag gjort? Vad skulle de göra med mig nu?

Mirakel sker. Ordet Grekland förvandlade förhörsledaren till en människa. Polismannen hade en bror som bodde i Grekland och närde en dröm om att även han skulle få resa dit. Vi kom överens om att jag skulle be mina bröder att försöka hjälpa honom med detta.

Livet är fullt av tillfälligheter. Det gäller att se upp så att man inte tappar bort dem, för de kan förändra ens liv.

Det var svårt att hålla ordning på dag och natt. Jag tappade bort både tid och rum under min långa vistelse i mörkret. De sa till mig efteråt att jag var under jorden i tretton dygn. Jag vet inte. Det spelar ingen roll längre. Desto viktigare var det att under någon av de svarta timmarna i underjorden genomfors jag av en stark känsla av att jag ville leva.

Upplevelsen skar genom min eländiga tillvaro som en kniv gjord av ljus. Kraften i min plötsliga livsvilja var överrumplande. Egentligen hade jag nog gett upp allt hopp under vandringen nerför de mörka trapporna, men nu kom nya, mer konstruktiva tankar framglidande: Hur skulle jag komma levande ut ur den underjordiska cellen?

Det visste jag inte. Men jag förstod att jag måste göra någonting och i brist på bättre förslag gjorde jag som jag så ofta hade gjort i Bagdad. Jag försökte göra mina fiender till mina vänner.

En av de kurdiska männen kom regelbundet till cellen med mat, te och vatten. Hittills hade jag mest suttit tryckt mot väggen i min mörka cell, likgiltig för vad som hände omkring mig. Nästa gång han kom log jag tacksamt mot honom och sa med mjuk röst:

– Tack. Din mors mjölk är mycket ren.

Uttrycket innebär stor respekt. Det är en komplimang att säga så. Mannen log och bugade artigt. I och med att jag hade vänt min vanmakt i livsvilja, hade jag fått möjlighet att knyta an till de enda människor som stod till buds.

Det gjorde stor skillnad. Man började ge mig rena kläder och jag fick lite bättre mat. De tog ut min hund ibland. Så småningom flyttade man mig till kvinnofängelset och där blev jag kvar i någon dryg månad. Jag betalade med mina dollar i handväskan, så att jag dels fick översängen vid ett fönster, dels fick tillstånd att ha min hund med mig. När jag låg i min säng kunde jag se bergen och himlen. Livet hade blivit lite bättre. Visserligen betraktade de andra kvinnorna mig med misstänksamhet, men några kunde jag ändå tala med. Mörker var inte längre hela min värld.

Männen som flyttade mig till kvinnofängelset sa att här kunde jag känna mig trygg. Vad menade de? Var de mina vänner? Varför satt jag i så fall i fängelse? Ville de ta mig tillbaka till Saddam Hussein? Var jag trygg till dess?

Inga svar.

I början frågade jag mycket. Snart försökte jag släppa taget om mina frågor. De lät sig ändå inte besvaras. Det som hade räddat mig hittills var min vana att lära mig koden. Se vad som pågår utan att för den skull alltid förstå.