Den 28 maj 2001 skrev jag i min lilla tättskrivna anteckningsbok:

Älskade son, jag sitter i fängelse i Dahouk, men om jag ställer mig på stolen så jag ser ut genom fönstret, är det ändå dig jag ser. Jag längtar så mycket efter att få hålla om dig och känna din doft och när jag ligger i min säng och är rädd för vad som händer, tänker jag på dig. Jag försöker höra din röst, när jag lyckas blir jag varm och kan sova.

Så här skrev jag till Liza:

Hej Liza, min vackra flicka, just nu känns du så nära mig att våra hjärtan kan mötas och jag kan tala till dig som om vi vore tillsammans. Jag vet inte vad som kommer hända med mig, kanske kommer jag att dö här. Men var som din mor, Liza, var stark och ge mycket kärlek och ta hand om din syster och din bror. Jag älskar dig, min flicka, och snälla du, om jag inte överlever detta, ta hand om min hund.

Jag skrev många liknande brev till mina barn under tiden i Dahouk, därför att vad som än hände med mig så ville jag försöka nå dem med min kärlek. Breven är kvar i min anteckningsbok. Jag lever ju. Men just då var allt osäkert i mitt liv. Dag efter dag skrev jag till mina barn:

Gråt inte, jag kommer tillbaka, jag saknar er alla så mycket, jag är så oändligt ensam utan er …

Min lilla anteckningsbok vittnar om dåliga dagar och om dem som var något bättre. Ofta var jag övertygad om att jag skulle dö i fängelset i Dahouk. Det fanns även dagar när jag trodde att kurderna skulle beskydda mig med sina liv. På natten sov jag med min hund Tiger i min famn och drömde att jag var hemma i Bagdad. Jag saknade mitt hem vars trygghet hade gått förlorad.

Åren har gått. Jag har svårt att minnas exakt när saker och ting hände, men just sommaren 2001 har jag kontroll över tack vare min anteckningsbok. Långt senare fotograferade amerikanerna av dess arabiska skrivtecken, sida upp och sida ner.

Jag förstod inte varför. Vad ville de med min sorg och min längtan?

En dag kom vakterna och hämtade mig från cellen. De andra kvinnorna stirrade nyfiket eller skräckslaget åt mitt håll medan vakterna beordrade mig mot dörren:

– Vart för ni mig?

– Du ska till Bagdad.

Utanför fängelset stod en bil parkerad. Jag frågade inte mer. Sa ingenting. Jag var övertygad om att männen talade sanning. Med min flykt hade jag gett Saddam det enkla och tydliga skäl han behövde för att döda mig. Om Saddam inte gjorde det själv eller överlämnade mig till männen i källarvåningen, skulle Uday förklara sig mer än villig.

Jag teg. Mina rörelser blev så stela och kylan letade sig ner genom kroppen via ryggraden. Tiger tryckte sig tätt intill mina ben, jag kände värmen från hundens kropp. I det ögonblicket vände sig den kurdiske polischefen, han som ville till Grekland, åt mitt håll. Han sa vänligt:

– Jag önskar att jag kunde hjälpa dig.

Jag nickade. Såg på bilen. Vit, utan nummerskyltar. För mig var det självklart att bilen tillhörde mukhabarat. De brukade ha vita bilar. Irakiska militären hade svarta och mukhabarat hade vita bilar, sådan var regeln. I övrigt stämde inte mycket. Bilen var bucklig och rostig.

– Den där skrotbilen kommer inte att hålla till Bagdad, sa jag.

Polischefen såg på mig. Jag borde ha insett att han visste mer än jag.

– Det blir nog bra med det, sa han. Jag hoppas att vi möts under andra och bättre omständigheter.

Om det skulle bli så att denne kurdiske polis läser min berättelse, vill jag tacka honom. Han behandlade mig med respekt. I bilens baksäte låg redan min handväska och min resväska. Allt fanns kvar. Det hade varit lätt för polisen att lägga beslag på pengarna i handväskan. Det gjorde han inte. Jag har lärt mig under mitt liv att överallt finns goda människor. Att lösa problem är en klokare väg än att skapa fler och Gud kommer att straffa dem som aldrig lär sig godhet.

Dags att åka. Chauffören kom fram och hälsade. Han var så ung och vacker, han kunde ha varit min son. Jag log och han log tillbaka med en liten, liten blinkning. Jag noterade den utan att riktigt förstå. Jag minns blinkningen än idag, precis som jag fortfarande minns polischefens kryptiska avskedshälsning.

Men jag var rädd. Vettskrämd. Fasansfullt medveten om att jag skulle köras tillbaka till Bagdad. Inte koncentrerad nog för att höra vad de sa.

– Vart är vi på väg? frågade jag när jag satt mig tillrätta i baksätet.

Chauffören såg på mig i backspegeln. Jag hade inte tänkt på att det kunde finnas avlyssningsanordningar i sådana här gamla bilar, men det vore just likt mukhabarat.

– Förlåt, men vi åker till Bagdad, sa den unge mannen och startade motorn.

Så går det till. Så gör man när man pratar i koder. Blickarna berättar mer än orden. Fast jag var så inställd på att snart möta Saddam och därmed min egen död, att jag inte uppfattade vad männen försökte förmedla. Den som är mycket nervös och stressad förmår knappt lyssna på orden som sägs, än mindre förstå någon undermening. Frågan för mig medan jag satt i ett nedsuttet baksäte och skramlade fram längs samma väg som jag färdats ett antal månader tidigare, var inte om jag skulle dö vid ankomsten till Bagdad. Frågan var om jag skulle torteras först. Om jag skulle våldtas, bokstavligen slitas sönder, plågas med elektricitet. Bli slagen med elektriska batonger som den gången när Uday skickade sina livvakter för att straffa mig.

Vad polisen antydde vid vårt avsked i Dahouk insåg jag först senare. För den som åker mot en säker död finns förstås ingen framtid. Det polisen vänligt berättade för mig var att planen var något helt annat än Bagdad. Det han egentligen sa var, att du kommer att leva, Pari. Vi kanske ses i Grekland, Pari. Ännu är det inte dags för dig att dö.

Vi for längs vägen mot Mosul, samma väg som jag hade åkt för att komma till Edmonds systers hus i Dahouk. Ingen bra väg i början, vi passerade olika byar. Sedan något bättre väg, fast fortfarande fattiga områden.

Långt efter staden Mosul, när vi närmade oss Bagdad, delade sig vägen som ett Y. Vägen mot Bagdad fortsatte rakt fram. Åt höger tog man av för att köra mot gränsen till Jordanien. Vid den korsningen stod en bil parkerad. Framlyktorna blinkade till några gånger när vi närmade oss.

Det finns inte ord för hur jag kände mig i det ögonblicket. Jag trodde jag var på väg mot en säker död och jag visste inte vem som låg bakom flytten från fängelset. Jag visste ingenting om mannen i framsätet och ingenting om dem som satt och väntade i bilen i korsningen. Den som är riktigt skräckslagen kan inte göra något. All kraft går åt till att fortsätta andas. Jag satt mycket stilla i baksätet när bilen stannade. Jag tryckte min hund Tiger ännu närmare. Vad skulle hända nu?

Den vackre unge mannen såg på mig i backspegeln och tecknade att jag skulle vara tyst:

– Vänta här.

Bilarna hade placerats rygg mot rygg. Bakluckorna stod öppna och när jag vände mig om såg jag sedlar i stora påsar. De flyttades från den andra bilen till bilen jag satt i. Männen arbetade tyst och koncentrerat, jag vred mig återigen framåt och satt orörlig med hunden intill.

De flyttade över min resväska och min handväska till bilen som hade väntat. De tecknade åt mig att byta bil. Jag lydde och min hund följde med. En irakisk man satt vid ratten, motorn var redan igång. Han såg inte ens på mig utan styrde in på vägen som gick mot gränsen. Min hund och jag åkte allt längre bort från Bagdad.

Vem körde? Vems var pengarna? Vem fick pengarna? Vart skulle jag? Varför? Hur skulle de döda mig? Skulle en film levereras till Saddam att betrakta i sin fåtölj? Skulle han skratta? Hur skulle jag lyckas dö innan plågorna började?

När verkligheten är obegriplig, ingenting stämmer, sammanhangen förblir okända och framtiden inte finns, är det som om hjärnan börjar backa. Mina tankar sökte sig bakåt, till min barndom. Där fanns stabiliteten, där fick mina tankar fäste. En glädje att klänga fast vid. Något visserligen svunnet, men verkligt.

Jag satt i baksätet i bil nummer två, bakom en irakisk man som vägrade låta mig äta eller gå på toaletten eller rasta hunden. Han körde. Jag teg. Men min själ befann sig i mitt barndomshem i Bagdad. Vi satt vid matbordet hela familjen och min pappa var som vanligt upprörd över att vi inte hade tillräckligt bra bordsskick. Det var som en dröm. Jag hade gått in i en annan, inre verklighet och där var jag trygg. Jag hade många goda minnen, jag satt och log för mig själv medan bilen fortsatte mot okänt mål.

Resan var lång. När bilen äntligen stannade upptäckte jag att vi var i gränsstaden Trebil.

Trebil? Du store Gud, Trebil? Tänkte de föra mig över gränsen till Jordanien?

Chauffören tog mitt pass. Polisen som hade hoppats att vi skulle ses igen, hade gett det tillbaka till mig i Dahouk.

– Du stannar här! beordrade chauffören.

– Men jag måste gå på toaletten, jag måste få dricka vatten, hunden måste ut, vi har kört hur länge som helst!

– Nej! Sitt stilla!

Efter en stund kom han tillbaka och beordrade mig att följa med. När jag öppnade bildörren och släppte ut hunden först, röt han åt mig att hunden skulle stanna i bilen. Inne i gränsstationens kontor satt en uniformerad man vid sin dator. Han såg nyfiket ömsom på mig, ömsom på datorskärmen, sträckte sedan ut ena handen och tog emot sina pengar.

– Jag ville bara titta på dig först, sa han. Försvinn. Innan jag ändrar mig!

Jag nästan sprang ut genom dörren i en känsla av att om två minuter skulle tjänstemannen skicka mig tillbaka till Bagdad.

*

2001 var Iraks ekonomi förstörd och infrastrukturen i ruiner. I propagandan porträtterades och hyllades fortfarande Saddam Hussein som en av de stora arabiska härskarna. I verkligheten levde han alltmer isolerad, dock fortfarande omgiven av de släktingar från Tikrit som han själv hade gett höga maktpositioner.

Våren 2003 invaderades Bagdad av USA:s och de allierades styrkor. Saddam Hussein hittades först i november samma år, liggande i en underjordisk håla på landsbygden utanför Tikrit.

Under rättegångarna i Irak uppträdde Saddam Hussein trotsigt och vägrade erkänna sin skuld. Han dömdes till döden för sina brott mot mänskligheten och avrättades genom hängning den 30 december 2006.

*

Jag fick min handväska och min resväska. Hunden Tiger och jag vandrade över gränsen till Jordanien. Där stod en ny bil och en ny chaufför och väntade. Knappt hade vi kommit in i bilen, förrän han plockade fram en mobil och ringde sina uppdragsgivare, som jag inte visste vilka de var. Mannen talade arabiska:

– Nu är hon här, sa han.

Fortfarande visste jag inte vart jag var på väg, men nu visste jag i alla fall att jag hade kommit ur Irak. Situationen var något bättre, men jag hade inga illusioner. Vem gjorde det här? Knappast polisen i Dahouk? Kanske mukhabarat? Varför ville de döda mig i Jordanien i stället för i Irak?

Min hjärna kändes som om den hade förvandlats till en karusell inne i mitt huvud. Kunde man muta folk så att man släpptes över en gräns åt ena hållet, kunde man förstås betala för att få någon tillbaka igen. Mukhabarat fanns överallt. Saddam Hussein brydde sig inte om gränser och sommaren 2001 rådde fortfarande hans makt och rikedomar över liv och död.

Irakiern körde mig till ett hotell i Amman. Det var inget lyxhotell, men det var rent och snyggt. Ett typiskt familjehotell, kan man säga, men frågan för mig gällde inte graden av komfort. Vad skulle hända härnäst?

– Stanna här, sa mannen, när han hade checkat in mig och burit väskan till mitt rum.

Sedan försvann han.

Jag fortsatte att göra som jag var tillsagd. I tre dygn bodde jag på det hotellet. Ingen kom, ingen hörde av sig. Hur länge skulle det dröja innan någon kom? Och vem var det som skulle komma?

Det visste jag inte. Fortfarande hade jag ingen aning om vem som hade betalat mig ut ur fängelset och bekostat min flykt över gränsen. Bodde jag kvar på hotellet skulle pengarna i min handväska snart vara slut, så jag ringde till en väninnas syster, som jag visste var bosatt i Amman.

– Hej, det är jag, Pari!

Min väninnas syster var mycket förvånad över att höra min röst och ännu mer förvånad blev hon när hon förstod att jag hade lämnat Irak och befann mig i Amman. Men hon erbjöd sig att ta mig till en bekant som hyrde ut lägenheter:

– Det blir billigare för dig! Och bättre!

Så gick det till när jag lämnade hotellet. Hur skulle jag kunna veta att INC, Iraqi National Congress, betalade hotellet för mig? Hur skulle jag kunna veta att det var INC som låg bakom transporten av mig från Dahouk till Amman? Att det var INC – och därmed indirekt USA – som hade betalat för att få mig frigiven ur fängelset och förd över gränsen?

Långt senare fick jag veta att INC tappade bort mig i Dahouk, under dygnen när jag satt i det underjordiska fängelset. INC tappade bort mig ännu en gång, när jag lämnade hotellet i Amman och flyttade till en lägenhet. Jag visste att jag hade fått order om att stanna. Men varför skulle jag lyda nu? Utanför Irak? Utan att veta vem som gav ordern och varför?

Jag packade min resväska, kopplade min hund och drog.

Huset jag kom till fungerade som ett slags lägenhetshotell. Familjer från länder som Kuwait, Oman och Libyen föredrar ofta att bo i sådana framför att bo i vanliga hotellrum, såvida de inte förstås har råd att hyra ett helt hus eller en villa för egen räkning. Lägenhetshotellet var fullt av stora familjer, hela släkter i en del fall. Flera generationer samsades i lägenheterna och där fanns många barn. Huset låg vid en lugn gata. Det fanns en gemensam trädgård där familjerna åt middag tillsammans.

Min lägenhet bestod av ett vardagsrum, ett sovrum, ett badrum och ett kök. Allt var rent och prydligt och jag skrev kontrakt med hyresvärdinnan och betalade förskottshyra för två månader. Sedan gick jag och handlade det nödvändigaste. Nescafé, lite mat, tvål, schampo, choklad. Sådana saker. Jag var fruktansvärt hungrig. Ju nervösare jag är, desto mer äter jag och jag minns att jag åt som ett djur när jag stängt dörren om mig. Fort och mycket. När jag var proppmätt gick jag och lade mig och efter två dygn knackade hyresvärdinnan på dörren:

– Hur är det med dig? Mår du bra? Grannarna började undra, du kommer aldrig ut …?

Förmodligen befann jag mig i någon form av chock. Jag hade levt under stort tryck mycket länge och flykten hade utvecklats till en mardrömsresa där jag knappt visste var jag befann mig eller vart jag var på väg. Vad skulle jag göra när pengarna var slut? Vem var vän och vem var fiende?

Jag träffade ingen. Jag sov mycket och var alltid hemma. När de övriga i huset samlades i trädgården och drack kaffe och pratade, satt jag vid fönstret och såg på dem. All ork hade gått ur mig. Jag gjorde ingenting utom åt och sov. Snart skulle mina två månader ha gått. Hur länge skulle pengarna räcka? Vad skulle jag göra sedan? Vad skulle jag ta mig till?

En dag fick jag svårt att andas. Detta var första gången som jag fick problem med mitt hjärta. Ju starkare krampen blev i bröstet, desto mer panikslagen blev jag, men som tur var hörde en granne mina försök att ropa på hjälp. Han visade sig vara läkare och förstod att läget var allvarligt. Han såg till att jag kom till sjukhus.

Det händer mycket med människor som lever i krigshärjade länder. Man lär sig att tiga, man lär sig att inte ställa frågor, man lär sig misstänksamhet och man lär sig ljuga. Många i Irak fick svårt med sanningen under Saddam Husseins regim. Sanningen kunde vara farlig, men en lögn i rätt ögonblick kunde å andra sidan rädda ens liv. Hos mig satte sig all stressen i hjärtat och där är den fortfarande kvar.

När jag skrevs ut från sjukhuset och kom tillbaka till min lägenhet, var jag mycket svag. Läkarens familj hade åkt hem, men läkaren själv var kvar. Vi tog en kopp kaffe tillsammans ibland. Min erfarenhet är att män är bra på vänskap, man kan tala med dem om allt. Vi blev vänner, den här läkaren och jag. Han kändes som en bror.

Däremot blev hyresvärdinnan alltmer misstänksam. Hon ställde allt fler frågor till mig och jag hade svårt att svara:

– Har du ingen familj? Ingen man? Varifrån kommer du? Vart är du på väg?

En dag hade jag gjort av med alla mina sedlar i handväskan och hyresvärdinnan, som var från Syrien, sa att utan pengar fick jag inte stanna. Möjligen skulle jag få bo kvar, om jag åtog mig att vakta hennes tre barn sju dagar i veckan:

– Okej?

Jag skäms inte för att arbeta. Men den syrianska kvinnan ville förnedra mig. Det var något i mig som hon ville trampa på.

Jag fick inte äta tillsammans med övriga familjen. Sängen i min lägenhet ville hon flytta någon annanstans, så jag fick sova på en madrass. Nyss hade jag rört mig i palatsen i Bagdad, levt i ombonad lyx och mötts med respekt. Nu sov jag på golvet och utförde sysslor som jag tidigare aldrig hade befattat mig med.

Men vad hade jag för val? Min väninnas syster, kvinnan som hade hjälpt mig med lägenheten, visade tydligt att hon tyckte att det var obehagligt att ha kontakt med mig. Hon var rädd på grund av mina förbindelser med Saddam Hussein och hans familj.

– Pari, du måste förstå …

Själv var jag rädd för att kontakta mina barn. Min yngsta dotter kunde få obehag. Men livet på madrassen blev allt tyngre och en dag bad jag min vän läkaren att han skulle hjälpa mig att komma till grekiska ambassaden. Jag ville hem.

På ambassaden kände man till både mig och min släkt. Jag mottogs väl och man behandlade mig vänligt, men ingen ville hjälpa mig att komma till Grekland. Jag var ju irakisk medborgare.

Jag stirrade hjälplöst på de vänliga grekerna och försökte förstå hur de tänkte. De visste ju hur läget var i Irak. Min fars namn var välkänt i både Libanon och Grekland. Var låg problemet? Varför kunde de inte hjälpa mig med ett tillfälligt visum till Grekland? Tills jag kunde få tillbaka mitt grekiska medborgarskap?

Svaret var enkelt:

– Vi skulle föredra att du gick härifrån. Grekiska staten vill inte ha något problem med Saddam Hussein.

Jag lämnade ambassaden. Detta var andra gången som Grekland hade svikit mig. Den gången när Saddam Hussein ville ha mig tillbaka till Irak och tog ifrån mig mitt grekiska pass, skickade grekerna ut mig ur landet med mina barn. Trots att jag inte hade några korrekta resehandlingar. Nu ville man inte ta emot mig i Grekland eftersom jag hade irakiskt pass. Saddam Husseins skugga fortsatte att förmörka mitt liv.

Jag önskar inte min värsta fiende att känna sig som jag gjorde i den stunden. Totalt övergiven. Av allt och alla.

På kvällen satt läkaren och jag i trädgården och drack en kopp kaffe, som vi brukade. Både han och hans fru var bra människor och jag hade börjat fatta förtroende för honom. Denna kväll berättade jag min historia för honom. Vem jag var och hur hopplös min situation hade blivit. Det visade sig att denne läkare var medlem av INC, men för den skull hade han ingen aning om att INC:s ledning letade efter mig med ljus och lykta i Amman, sedan de hade tappat bort mig för andra gången.

Doktorn hade märkt att den syrianska kvinnan behandlade mig som skräp, så han skulle försöka hjälpa mig via INC. Tills vidare skulle jag flytta hem till hans hus, som gäst hos honom och hans fru. Till den frågvisa, syrianska kvinnan sa läkaren att han hade hittat ett jobb till mig i en annan del av Amman. För att blidka henne ytterligare, erbjöd sig doktorn att ge henne medicin gratis.

Kvinnan blev ännu mer misstänksam. Vem var jag egentligen? Varför ville doktorn hjälpa mig?

Men hon nickade. Själv tror jag att hon i grund och botten var glad över att bli av med mig. Hon tyckte alltid mycket illa om min hund, Tiger.

En kväll knackade doktorn på min dörr:

– Kom ner och ät med oss! Vi har lagat irakisk mat och har en gäst på besök.

Min första tanke var mukhabarat. I doktorns hem. Jag skulle aldrig ha litat på doktorn och hans fru, nu hade de hittat mig. Jag var stel av skräck när jag kom ner i hallen och såg en okänd man iförd arabiska kläder. Men mannen presenterade sig som Abu Abdullah och hälsade på mig som en vän. Hans ögon riktigt strålade av glädje:

– Är det här du har gömt dig? Vi har letat överallt!

Doktorn och hans fru stod strax bakom och log. Jag började andas lite lugnare. Kanske skulle jag äntligen få veta vem som hade betalat för min passage över gränsen från Irak. Och varför.

Vi åt middag. Abu Abdullah försäkrade mig gång på gång att allt var i sin ordning. Jag såg på honom utan att kunna känna vare sig lättnad eller glädje. Den välkända tröttheten började på nytt flyta ut i mina ådror. Hur länge orkar en människa vara rädd? Vad skulle hända nu? Jag vände mig till doktorn. Det fanns inte känsloutrymme i mig så det räckte för att kunna lita på mer än en människa i sänder:

– Jag har inget val. Jag måste lita på dig.

Abu Abdullah sa att han gärna ville ha bilder. Själv var han övertygad om att jag var den jag påstod mig vara, men han ville visa bilderna för andra.

Hur många gånger har jag hört frågor om bilder sedan dess? Hur många gånger har jag känt människors misstro? Är hennes berättelse verkligen sann? Kan allt detta ha hänt?

Oändligt många gånger.

Men hur skulle jag ha vågat ta med mig bilder från Bagdad där jag syntes vid Saddam Husseins sida? Eller hans söners?

För mukhabarat hade bilderna bevisat att jag var den de letade efter. För Saddam Husseins fiender skulle de ha bevisat att jag förtjänade att dö.

Jag hade tvingats lämna nästan allt, men några få fotografier inifrån mitt hem hade jag tagit med mig. Jag gav Abu Abdullah de bilderna och sedan dess har jag inte sett dem. Jag vet inte vart de tog vägen. De gick väl in i något arkiv som INC eller amerikanerna har. De är borta.

När Abu Abdullah återvände efter några dagar, kallade han mig ”högsta vinsten”. Högsta ledningen för INC ville träffa mig, sa han, och doktorn skulle hålla mig underrättad om vad som skulle ske härnäst.

En dag när jag var ute och vandrade runt i affärerna i Amman, märkte jag att två män betraktade mig på håll. Inga vanliga glidande blickar, sådana som män över hela världen sveper över kvinnor i förbifarten. Dessa män kände igen mig. De ville mig något.

Jag hade bott i Bagdad mycket länge. Detta var mukhabarat. Det kändes. Lukten av fara i min näsa, hundra procent säker.

Jag fortsatte att gå utan att röja min oro. Skulle jag hinna tillbaka till doktorns lägenhet innan de grep mig? Utanför ett snabbköp där jag brukade handla ibland stod männen plötsligt framför mig. De ställde sig bredbenta i vägen för mig:

– Ursäkta, sa jag, kan jag få gå förbi?

– Vi söker en irakisk kvinna som ser ut som du. Dotter till en grekisk man.

– Min far är död.

– Ditt hår liknar hennes.

Jag skakade envist på huvudet, trängde mig förbi männen och sa att jag måste gå in i affären och handla. Sedan nästan sprang jag tvärs igenom hela affären, fortsatte ut på bakgården och rusade vidare till doktorns hus. Flämtande ringde jag numret som Abu Abdullah hade gett mig:

– Kom hit! De har hittat mig!

Abu Abdullah sa till mig att lämna huset genast. Jag skulle skynda mig till busstationen som låg strax intill och där skulle han se till att en bil stod och väntade.

För ögonblicket höll jag mig till Abu Abdullah och doktorn. En människa på flykt måste välja någon att lita på, annars blir man tokig. Jag fick med mig min hund Tiger, min plastpåse med dokument och min handväska.

Två män fanns i bilen som stod och väntade på mig på bussstationen. De öppnade bakdörren och praktiskt taget slängde in mig och hunden.

Situationen var förfärlig. I vems bil hade jag nu hamnat? Var doktorns telefon avlyssnad?

Jag satt i bilens baksäte med min hund och insåg att jag inte visste vart jag var på väg. Vilka var männen som körde bilen denna gång?

*

Iraqi National Congress, INC, bildades efter Kuwaitkriget. Organisationens syfte var att utgöra en gemensam plattform för olika irakiska oppositionsgrupper med det gemensamma att de ville ha bort Saddam Hussein. INC leddes av Ahmed Chalabi, irakisk-amerikansk matematiker, och USA stödde organisationen från start, både politiskt och ekonomiskt. År 1998 beslöt amerikanska kongressen att stödja oppositionen mot Saddam Hussein med närmare 100 miljoner dollar, varav merparten gick till INC. Efter terrorattacken mot USA den 11 september 2001 växte det ekonomiska stödet ytterligare.

Att den amerikanska regeringen, via amerikanska säkerhetstjänsten CIA, var så involverad i INC:s ansträngningar innebar tidigt ett trovärdighetsproblem för organisationen. När sedan motståndsgruppernas etniska, religiösa, politiska och övriga inbördes oenigheter blev alltmer uppenbara, försvagades INC ytterligare. Efter den amerikanska ockupationen av Irak år 2003 misslyckades INC med att inta en stark position i det Irak som skulle växa fram efter Saddam Husseins trettio år vid makten.

*

Så dramatiskt var mitt första möte med Haji. Hans riktiga namn var Muhammad al-Zubaydi, men det visste jag inte förrän långt senare. Haji hette han medan hans uppdrag var att hålla mig utom räckhåll för mukhabarat.

När jag satt i baksätet med min hund, som så många gånger tidigare, insåg jag att männen framför mig var av en annan sort än de som i tur och ordning kört mig mellan Dahouk och Amman. Detta var utbildade män. Bilen var ny och modern. Jag hade suttit i så många nedsuttna säten att jag reagerade: Snygga kläder. Fina skor. En doft av någon dyr herrparfym.

Haji var kurd och ingick i den kurdiska motståndsrörelsen, som liksom övriga INC var nära lierad med USA.

Fler än jag överlevde Saddam Husseins onda tid genom att tiga. Så när Haji letade efter mig i Dahouk ville han inte fråga för mycket och självklart hittade han heller ingen som hade lust att berätta. Till och med kvinnorna i fängelset var ju försiktiga. Jag passade inte in. En utländsk kvinna som talade arabiska och tilläts ha sin hund i cellen? Vem var jag? Vem tjänade jag? Egentligen?

Bäst att tiga. Jag förstod detta. Jag teg själv. Säkrast så.

Chauffören hette Firas. Han var irakier, Hajis närmaste medhjälpare och kunde allt om datorer och internet, men det hade jag förstås ingen aning om där jag satt i baksätet. Det enda jag visste säkert i den stunden var att jag återigen befann mig på vild flykt.

Då och då stannade Firas bilen. Jag beordrades ut med min hund och knuffades in i någon ny bils baksäte. Jag frågade ingenting. Mina frågor fick ändå aldrig något svar.

Vid femtiden på eftermiddagen stannade sista bytesbilen framför ett hyreshus med många lägenheter någonstans i Amman. Jag visste inte var vi var och kände mig så utmattad att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Genom mitt trötta huvud slirade tanken på mina barn, men jag orkade inte ens känna någon oro.

Dimmigt noterade jag att det stod beväpnade vakter här och var i korridorerna i huset. Jag frågade fortfarande ingenting, jag var utled på att aldrig få svar. De förde mig till en lägenhet och visade mig ett rum som skulle vara mitt. Vagt förvånade det mig att Haji kände till mina vanor så i detalj. Jag hade inga kläder med mig, men på sängen låg både kläder och underkläder i rätt storlek. I badrummet fanns schampo, tandkräm, tvål, deodorant, parfym. Allt var nytt. Allt kunde ha varit mitt, där fanns precis de märken som jag brukade köpa.

– Hur vet ni så mycket om mig?

Återigen axelryckningar. Försiktiga leenden.

Inte fråga. Aldrig få svar. Inte gå ut. Inte tala i telefon. Inte tala med okända. Sådant var mitt liv.

Någon kom med kebab. Maten doftade härligt och smakade ännu bättre. Jag åt massor.

– Är du inte rädd, Pari?

– Nej. Jag är bara trött.

– Du är mycket stark, Pari.

– Nej. Jag är bara mycket trött.

Den som talade med mig var Haji. Det var uppenbart att han var den som bestämde i sällskapet, men inte heller han svarade på frågor.

– Först ska du vila, sedan vill vi prata med dig. Jag är ledsen att vi tappade bort dig i Dahouk.

Jag nickade tyst och åt min kebab. Uppenbarligen var det Haji och organisationen bakom honom som hade betalat för att jag skulle köras till jordanska gränsen i stället för till Bagdad och Saddam Hussein.

– Sedan förlorade vi dig ännu en gång när du bytte hotell, Pari. Vi behöver dig. Du vet sådant som vi har nytta av. Du är den enda vi har av Saddam Husseins närmaste. Vi vet att Saddam Hussein har skickat mukhabarat efter dig. Vad betyder du för honom? Varför vill han ha dig tillbaka levande?

Många gånger har jag fått höra ”vilken tur jag har haft”. Dödstrött, tuggande min kebab bland okända män någonstans i Amman, kändes det verkligen inte som om turen hade varit med mig. Jag var vid liv och jag hade lämnat Irak. Men jag hade fått bekräftat att Saddam Hussein och hans söner var på jakt efter mig. Nu ville INC tömma mig på allt jag visste. Hur skulle min situation påverka mina barn, särskilt min dotter Aliky, som var kvar i Bagdad?

Jag såg på Haji:

– Vad är jag? Är jag fånge på nytt, men åt andra herrar?

– Du kommer snart att förstå, sa Haji. Sov nu, Pari. Sedan får vi prata mera.

Efter något dygn kom Firas med en videokamera till lägenheten. De frågade ut mig i två eller tre dagar och sedan skickades videon vidare till London. Frågorna handlade om tunnlar under palatset i Bagdad, om Saddam Husseins vanor, om vad jag visste om olika vapenförråd, om Uday och förhållandet mellan honom och Saddam, om min familj och mina barn … allt.

Jag svarade när jag visste något, men jag höll mig till fakta. Teorierna fick de sköta själva, även slutsatserna. Frågorna var inte särskilt komplicerade att besvara. Jag visste ju vad jag hade varit med om och jag höll mig till sanningen. Vad skulle det annars vara för nytta med det jag sa? Vi gjorde ofta paus för att äta eller dricka och ville jag ta en cigarrett, väntade alla mycket vänligt.

Man sa till mig att experter skulle granska filmen och bedöma mina svar. Var jag den kvinna som jag utgav mig för att vara? Var jag rätt blondin? Kände jag verkligen Saddam Hussein väl? Hade jag verkligen levt nära honom under så lång tid? Visste jag vad jag talade om? Vad visste jag?

Jag bodde kvar i lägenheten. Ville jag gå ut med hunden en stund, fick det ske när det var mörkt och jag fick aldrig gå ut ensam. Efter ytterligare någon tid kom beskedet att hädanefter skulle USA ta över alla kostnader för mig. Jag var bedömd som trovärdig. Jag var den jag påstod mig vara och nu ville CIA ha tillgång till mig för att fortsätta samtalen. Deras order var densamma som Saddam Husseins till mukhabarat:

– Levande, tack. Låt ingen annan komma åt henne.