Härnäst gällde det att få ut mig ur Jordanien. I väntan på att Haji skulle ordna med detta, flyttades jag till ytterligare ett annat hus, i vilket Haji även hade ett kontor. Jag var inte ensam och övergiven längre. Från och med nu var jag amerikanernas egen lilla baby. Alla var mycket vänliga mot mig och ibland kom folk och tittade nyfiket på mig. De ville se hur jag såg ut. Förvånad kände jag att min rädsla gav med sig och för tillfället var allt lugnt. Jag visste var jag var och jag visste vilka männen var som tog hand om mig. Ingen sa åt mig att vara tyst. Jag kunde ställa alla frågor i världen och jag fick nästan alltid svar. Atmosfären var avspänd och folk skrattade och skämtade med varandra.

Haji berättade att CIA ville testa min trovärdighet med hjälp av sina lögndetektorer. Han var bekymrad. Att få ut mig ur Jordanien, så att CIA fick tillgång till mig, skulle bli svårt. Mitt namn fanns i alla arabländers datorer. Ingen skulle släppa in mig godvilligt av respekt för Saddam Hussein.

En dag sa Haji att jag måste göra mig av med Tiger. Alla visste att hunden var det käraste jag hade, även mukhabarat.

– Vill du leva, Pari? Eller ska både hunden och du dö? Du måste välja.

Jag förstod. Men jag bad ändå om några dagars frist för att vänja mig vid tanken. Tiger hade varit med mig så länge och gett mig sådan tröst när jag var ensam och inlåst. Dagarna gick. Jag förmådde inte tänka på att jag skulle lämna ifrån mig Tiger. Min lockiga, trogna kamrat med sin lilla vita fläck på bröstet. Som tåligt hade stått ut med så mycket under vår flykt tillsammans. Tanken var att jag själv skulle få bestämma om Tigers öde, men jag kunde bara inte.

Under tiden pågick förberedelserna för att få mig från Amman, men om dem visste jag ingenting. De hade köpt en abaya åt mig, den vida svarta kvinnoklädnaden som döljer hela kroppen och hela huvudet utom ögonen. Det är svårt att gå i en abaya, om man inte är van. Jag tog ibland små, korta övningspromenader utomhus, men jag tog ofta bort tyget för ansiktet. Annars kändes det som om jag skulle snubbla.

En dag när jag var ute och gick på det viset, i sällskap med livvakter, fick jag plötsligt en knuff i sidan. Mukhabarat. Männen satt i en bil på andra sidan, omisskännliga. De stirrade på mig. Jag lyfte upp mina svarta kjolar och sprang, sprang, sprang.

De visste var jag fanns. Jag borde väl inte ha blivit så förvånad. Saddam Hussein hade alltid hittat mig, var jag än befann mig. Sedan amerikanerna hade tagit ansvar för mig kände jag mig så väl omhändertagen att jag hade börjat slappna av. Det hade givetvis inte Saddam. Inte Uday heller. De skulle aldrig ge upp. Hur skulle jag förmå göra mig av med Tiger?

Efter incidenten på gatan flyttade de mig omedelbart till ännu ett annat hus och nästa dag tog Haji med mig till ett hotell för att träffa ett kristet par som bodde i Amman. Tiger följde med. Tiger skulle alltid följa med mig. Vart jag än gick. På vägen till hotellet berättade Haji att kvinnan i den familjen älskade hundar. Hon hade flera stycken.

Jag förstod. Att göra mig av med Tiger var omöjligt för mig, men jag visste också att jag inte kunde behålla min hund om jag ville leva.

Jag såg omedelbart att kvinnan som jag mötte verkligen tyckte om Tiger. Han var en så klok hund. Han kunde öppna dörrar och han var så ren och fin att han kunde sitta bredvid henne på soffan, om hon ville. Tiger förstod vad som pågick. Han lade huvudet på sned och hans bruna blick vandrade mellan kvinnan och mig. Det är klart att han visste vad som skulle ske. Tiger. Han som var min trognaste vän.

– Ta honom, sa jag till kvinnan som satt bredvid Tiger och smekte honom över huvudet, du får honom av mig. Men du ska veta att med den här hunden följer samtidigt en stor bit av mitt hjärta.

– Tiger kommer bli min favorit, sa kvinnan och log vänligt mot mig, han ska få sova i min säng.

Sedan jag hade lämnat ifrån mig Tiger blev jag sjuk. Mitt hjärta slog för fort och jag fick hög feber som varade i flera dygn. Jag kunde inte äta. Samtidigt visste jag att jag hade gjort det enda möjliga och nu agerade Haji och hans medarbetare mycket snabbt. Jag fick ett nytt pass i ett nytt namn och jag skulle tas över gränsen till Syrien iklädd min abaya. Mitt namn i passet var Jalila Jasem.

Vem var denna kvinna? Varför skulle hon godkännas i passkontrollen men inte jag?

Det fanns inte tid för grubbel. Rädslans tid var förbi, nu gällde det för mig att leva. Så jag suckade för mig själv när jag såg på passet:

– Nu börjar det igen.

Haji var en av männen som satt i bilen när de körde mig till gränsen. Jag hade på mig min abaya. Haji och övriga män hade på sig vanliga västerländska kläder.

Den uniformerade mannen vid gränsen öppnade Jalila Jasems pass. Han såg på mig, djupt beslöjad i min abaya och omgiven av män som tog hand om mig. Allt verkade korrekt enligt traditionell, arabisk sed.

– Vad heter din far? frågade gränsvakten.

Jag såg osäkert på honom. Sedan såg jag på Haji. Vad skulle jag göra nu?

– Haji, vad heter min far? frågade jag.

Så dumt. Men jag kunde inte komma på något vettigt svar. När tjänstemannen hade släppt förbi oss och vi var inne i Syrien, vände sig Haji till mig i baksätet. Han var rasande.

– Hur kunde du, Pari? Du kunde ha förstört alltihop med den frågan. Hur kunde du säga något så idiotiskt?

Om Jordanien hade varit osäkert, var Syrien ännu värre. Den syrianska regeringen lät snart meddela INC att man vägrade ha mig inom landets gränser och mukhabarat började svärma runt huset där jag bodde nästan vid ankomsten. Haji sa till mig att vi skulle åka tillbaka till Amman via samma gränsstation som vi kom, med samma pass. Därifrån skulle jag sedan flyttas till Libanon via Syrien, fast denna gång skulle allt ske högst inofficiellt. Jag skulle köras över gränsen någonstans mitt ute i de vidsträckta ökenområdena längs gränsen mellan Syrien och Libanon. Inga datorer, inga frågor, inga stämplar, ingen som tipsade mukhabarat. Inga upprörda regeringskommentarer.

Så skedde. Jag bodde några dagar i Hajis hus i Amman innan jag återigen fick order om att stiga in i en bil iförd min abaya.

Där satt jag i baksätet. Utled på att vara trött. Utled på att föras runt som ett kolli mellan olika länder som ville bli av med mig. Det kändes som att hellre fick Saddam ha ihjäl mig, än jag fortsatte att forslas runt på detta vis.

Jag vet inte hur länge vi åkte längs vägarna ute i öknen, men mönstret för de där resorna var alltid detsamma. Inte stanna, inte äta, inte gå på toaletten, sova sittande i bilen, inte nog med vatten, mycket hett. Hemskt.

Så när vi äntligen var inne i Libanon, fylldes jag av sådan outsäglig glädje. I det ögonblicket kändes det som om jag hade kommit hem och jag bad männen att stanna bilen så att jag kunde gå ut. Jag nästan föll ut genom bakdörren, andades in ökenluften i djupa tag och lade mig på knä i den torra, steniga jorden bredvid vägen. Solen brände som eld på min rygg medan jag fyllde mina händer med grus och förde mot ansiktet. Doften av Libanon. Känslan av samhörighet. Lugn. Härifrån kunde jag kontakta min familj. I Libanon hade jag vänner.

Tårarna rann och jag höll fortfarande Libanons varma jord i mina händer när jag återvände till baksätet. Haji vände sig om och log:

– Imorgon kan du ringa till dina barn, sa han.

Jag sniffade tyst på jorden i mina händer. Så här luktade min tidiga barndom. Första gången jag lämnade Beirut var det femtiotal. Andra gången var sent sextiotal när min far hade sänt bort mig från Saddam Hussein och tillät mig att återvända. Tredje gången jag lämnade Beirut, lämnade jag min make och staden stod i brand.

Allt var förändrat. Mitt liv låg i spillror. Men jordens doft var sig lik.

Den som vill leva i trygghet varje dag bör inte bo i Beirut, men staden är samtidigt så full av skönhet och komplicerat mänskligt liv. Där ryms så många olika politiska och etniska och religiösa grupperingar. Där finns så många olika områden att hålla reda på, så många sociala koder som man måste kunna. Jag bytte även denna gång bil fler gånger än jag kunde hålla ordning på, men till slut förde de mig till en adress som låg inne i ett område som kontrollerades av Hizbollah. Det fanns hyllningstexter till Hizbollah överallt på husväggarna och jag måste åter täcka mitt huvud av respekt för omgivningens seder och bruk. Jag lydde utan att fråga. Detta är Beirut. Att kunna stadsdelens speciella kod är nödvändigt.

Mitt inne i Hizbollah-land låg Hajis villa. Huset var stort och vackert med flera verandor och med fin utsikt mot havet. Tillsammans med Haji bodde hans fästmö och hos dem skulle jag bo tills Haji hade hittat ett sätt att få ut mig ur Libanon.

Detta visste jag ingenting om. Ju längre tiden gick, desto naturligare var det för mig att bete mig som det kolli jag hade blivit. Andra bestämde. Andra föste mig än hit, än dit. Jag hade beslutat mig för att lita på Haji, så när han sa att de skulle försöka få mig över till Cypern med båt, nickade jag bara.

– Ingen stor båt, förtydligade Haji, en fiskebåt.

Jag nickade återigen. En sak i sänder. Tanken på liten båt på stort Medelhav fick anstå. Nu var jag i Hajis hus i Beirut och hade eget rum och eget badrum. Haji hade gett mig pengar till kläder. Det fick räcka tills vidare. Jag hade varit på flykt länge. Jag var trött.

Återigen måste jag påminna om att ingenting i min berättelse går särskilt fort. Att förbereda en hemlig resa från Beirut till Cypern tar tid, kanske särskilt en resa som sedan inte visar sig möjlig att genomföra.

Jag fick inte gå ut om dagarna av risk för att bli upptäckt av människor som inte borde veta var jag var. Om kvällarna kunde jag våga mig ut någon liten stund, men för det mesta var jag hemma. Ensam behövde jag inte vara. Det visade sig snart att Hajis hus var något av en samlingspunkt för den organiserade motståndsrörelsen utanför Irak, INC. Ideligen kom besökare som hade lämnat Bagdad på grund av Saddam Hussein. Flera av dem hade varit vänner till min far eller min man och det kändes konstigt att återse dem under dessa omständigheter.

Grundaren av INC, Ahmed Chalabi, träffade jag dock inte förrän amerikanerna hade gett order om att jag skulle tas till Thailand. Då kom Chalabi dit med sina närmaste män.

Det var säkert en bra idé med INC från början, men Chalabi kom att bli omstridd, både för sitt samarbete med säkerhetstjänsten i USA, CIA, och för att man till slut inte riktigt visste vad som var sanning eller propaganda. Krig och sanning är två olika saker. Man måste veta detta. INC fick stora problem eftersom organisationen skulle rymma så många starka och motstridiga viljor.

Dagarna gick och det var som om min förmåga att överraskas hade försvunnit. Det mesta som hände i mitt liv hade blivit osannolikt på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

Så jag väntade. Vilade. Satt på verandan och betraktade utsikten. Saknade min hund. Längtade efter mina barn. Och när Haji efter någon dryg vecka meddelade att amerikanska tevebolaget ABC skulle komma och intervjua mig, nickade jag bara. Sa han så, var det väl så.

Mitt liv hade varit händelserikt, men ditintills hade jag inte haft någon som helst kontakt med medier av någon sort. Varken min fars eller min makes familj förekom i medierna eller hade något som helst intresse av att synas offentligt och i Saddam Husseins Irak var tevekanaler och tidningar i första hand till för att ge plats åt presidentens tal eller sprida hans åsikter. Vad visste jag om västerländska mediers arbetssätt eller genomslagskraft?

En morgon, när jag satt på verandan hemma hos Haji och åt min frukost, kom en amerikansk kvinna in i rummet bakom mig. Hon var så full av liv, så väldigt ivrig att få se mig. När amerikanskan leende kikade runt hörnet, ropade hon:

– Var är hon, var är hon? I want to meet her!

Detta var mitt första möte med Claire Shipman, programledare för Good Morning America. Jag tyckte omedelbart om henne. Hon och jag fick bra kontakt och jag tyckte att det var både lätt och roligt att prata med henne. Mitt första goda intryck av Claire Shipman blev säkert avgörande för hur jag såg på amerikanerna som jag mötte senare. Det kändes som om vi blev vänner direkt. När Claire förklarade att hon var programledare för ABC och att hon ville intervjua mig, sa jag ja. Detta trots att jag aldrig hade träffat en amerikanska förut och trots att det var länge sedan som jag pratade engelska. Jag hade bara ett enda villkor:

– Vårt samtal får inte sändas förrän även min yngsta dotter är ute ur Irak.

Under den långa tiden när jag hade varit på flykt, hade jag nästan enbart träffat män. Jag kände mig glad och avspänd tillsammans med Claire och oroade mig inte ett ögonblick för att bli utfrågad framför kameran. Jag visste inte vilka frågor som Claire skulle ställa, men efteråt insåg jag ju att den sortens intima samtal som hon förde med mig, hade jag aldrig kunnat ha med en man.

Det som också underlättade för mig i kontakten med ABC, var producenten som hette Chris Vlasto. Han var amerikan med grekisk bakgrund och även han kändes som en vän.

Intervjun gjordes i Beirut i juli 2002. Den sändes 12 september, det vill säga ett år efter terrorattacken mot World Trade Center, Pentagon och Vita Huset. Skälet till dröjsmålet var Aliky. Jag kunde inte riskera att Saddam hämnades på mig genom att attackera henne.

Sedan Haji hade förklarat att han inte litade på mannen som mot betalning hade lovat att ta mig över till Cypern i en liten båt, satt jag fast i Beirut.

Vid denna tid var jag persona non grata i hela arabvärlden. Inget land ville hamna i konflikt med Saddam Hussein på grund av mig.

En dag råkade jag ofrivilligt höra ett samtal mellan Haji och hans fästmö. Fästmön var upprörd och Haji försökte lugna henne:

– Hon är farlig för oss alla, jag vet. Men hon är också farlig för sig själv, så länge som hon är här.

Fästmöns röst lät otålig:

– Kan du inte bara låta henne försvinna?

– Det går inte, även om jag skulle vilja. Amerikanerna vill ha henne. Ordern är att hon ska leva.

Jag slank tyst in i mitt rum. Stod mitt på golvet och frös så jag skakade mitt i värmen. Var och en som varit på flykt vet att det är nödvändigt att lita på någon utom sig själv. Inte jämt och inte hela tiden. Men då och då. Att lita på någon annan människa är att vila.

Samtalet mellan Haji och hans fästmö gjorde slut på tilliten som jag hade känt för Haji. Han ville göra sig av med mig. Han också. Den dag när Haji verkligen ledsnade, skulle det vara lätt för honom att låta mig försvinna. Med så många okända som var ute efter mitt liv skulle det finnas hur många som helst att skylla på. Döden är aldrig särskilt långt borta i städer som Beirut. Det mesta är en fråga om pengar.

Min ensamhet var utan gräns och i stället för att lita på Haji, började jag nu lyssna misstänksamt på hans förslag.

En tid senare berättade Haji för mig att amerikanerna ville ta mig till Thailand. Planen var att jag skulle resa från Amman i Jordanien och resan mellan Beirut och Amman skulle inte heller denna gång ske via någon av de ordinarie gränsövergångarna. Vi skulle återigen färdas genom öknen.

– Jag råkade höra vad du sa till din fästmö, Haji, sa jag. Hur ska jag kunna lita på vad du säger? När jag har förstått att du helst vill göra dig av med mig?

Haji såg generat på mig. Han sa något undvikande om att hans fästmö hade varit svartsjuk.

– Jag måste lugna henne, förstår du väl!

Ingenting av det Haji svarade förmådde övertyga mig, men vad hade jag för val? Jag packade lydigt och gjorde mig redo att lämna Beirut.

Färden till Amman gick längs en militärväg i öknen och jag inkvarterades som vanligt i något av Hajis alla hus. När han bad om mitt pass lämnade jag över det utan frågor. Denna gång använde han mitt eget pass. Jag tilläts heta Parisoula Lampsos, om än felstavat.

När Haji kom tillbaka med mitt pass, hade jag beviljats visum till Thailand. Jag visste bättre än att fråga hur detta hade gått till. Under mina månader med Haji hade jag anat att han hade en del kontakt med kungliga familjen i Jordanien, men vad Haji hade gjort och eventuellt hade betalat för att få ta mig till Amman för vidaretransport till Thailand, har jag fortfarande ingen aning om. Att inte veta var normalt för mig och jag fortsatte att göra som Haji sa. Enda skillnaden var att jag inte längre litade på honom.

Än i denna dag är jag förundrad över vad som utspelade sig framför mina ögon på flygplatsen i Amman. I sista minuten, just innan incheckningen till Bangkok skulle avslutas, byttes all personal vid min incheckningsdisk. Efter månader av väntan och fåfänga försök att bli av med mig, skulle nu allt plötsligt gå med blixtens hastighet. Haji slet i mig, jalla, jalla, kom, skynda dig!

Stämpel här, väska där, boardingkort hit och språngmarsch in i planet. Medan den äkta personalen lugnt återtog sina platser vid check in-disken, omgavs jag av uniformerade män som gratulerade mig:

– Gratulerar till friheten!

Vilka var dessa män?

Jag vet inte. Haji var proffs. Han hade betalt för att lösa problem, sådana som jag. Han arbetade nära män och kvinnor från amerikanska CIA och hade pengar till sitt förfogande när sådana behövdes. USA ville ha mig till Thailand, eftersom inga andra möjligheter hade stått till buds, så någon eller några fick pengar för att fixa så att det blev så.

Jag har inga illusioner om detta. Så här fungerar det.

Vi landade i Bangkok och tog in på hotell i en natt. Nästa dag fortsatte vi till Pattaya, som också ligger i Thailand. Hotellet var trevligt, maten var god och jag hade fått lite pengar. Haji sa att pengarna kom från INC, men efteråt har jag förstått att allt var amerikanska pengar.

Återigen väntan. Vad skulle hända härnäst? I väntan på samtalen med amerikanerna var jag tillsagd att ligga lågt. Ingenting var utan risk så länge min dotter var kvar i Bagdad. Claire Shipman ringde ofta från New York. Hon ville sända intervjun med mig så snart som möjligt.

– Du måste lita på mig!

Chris Vlasto ringde också. Han försäkrade mig om att min yngsta dotter var i säkerhet:

– Du måste lita på mig!

Men vem skulle jag lita på? Det hade varit en chock att höra samtalet mellan Haji och hans fästmö. Att jag följde med Haji till Thailand utan att ställa frågor berodde mer på uppgivenhet än tillit. Jag var medveten om att jag var ett problem i Hajis liv.

Var det därför som jag i stället valde att börja lita på amerikanerna?

Å ena sidan var det inte särskilt konstigt. Ett långt liv med Saddam Hussein hade lärt mig att samarbete med USA lönade sig.

Å andra sidan var det väldigt konstigt att jag alls kunde lita på någon från USA. Livet är motsägelsefullt, för Irak under Saddam Hussein var ju en sluten värld i vilken medborgarna lärde sig att hata USA. Alla länder har sina grundläggande sanningar, som inte alls behöver vara särskilt sanna. En sådan sanning i Mellanöstern är att blir det krig, ska man först leta efter USA. Vad vill de? Vart är de på väg? Vad är de ute efter? Vilka länder kommer de involvera denna gång?

Vanligtvis handlar det om olja. Det var så det var med Saddam, åtminstone i början. USA pekade ut vägen och Saddam rörde sig. Amerika gjorde Saddam så betydande att han blev tokig. De tillät honom att växa sig så stor därför att de hade användning för honom. När det inte var så längre, måste han bort.