En morgon sa Haji:

– Nu är det dags för dig att träffa CIA.

Jag kan inte påstå att jag var särskilt nervös. Jag hade varit med om värre saker än ett möte på Merriott Hotel med några amerikaner som Haji kände. Dessutom var jag väl medveten om att jag levde på amerikanska pengar. Det var inte mer än rimligt att jag träffade dem som tog så väl hand om mig.

Vid mötet på Merriott Hotel träffade jag Nick första gången. Han arbetade för CIA och kom att bli den som jag hade mest kontakt med.

Första mötet var ytterst vänligt, mycket trevligt.

– Helst skulle jag vilja vara tillsammans med mina barn, sa jag, och helst skulle jag vilja bo i USA.

– Det ska vi väl kunna fixa, sa Nick.

Det kändes lite som när jag träffade Claire Shipman och Chris Vlasto i Beirut. Allt var så lätt. Nick var både intelligent och vänlig. Höll jag mig bara till honom, så kunde jag koppla av i fortsättningen. Så kändes det. Jag inser att Nick agerade professionellt och att han betedde sig som en normal amerikansk man. Men det var lätt att uppfatta honom som en personlig vän snarare än CIA:s utsände.

– Jag litar på dig som människa, sa jag till Nick. Inte på organisationen som du arbetar för.

– Okej, svarade han, det är som det ska vara. Du är mitt ansvar nu och jag kommer att finnas på plats.

Förmaningarna fortsatte att vara många. Nyss var det Haji och nu var det Nick, men båda hade samma regler för Parisoula Lampsos: Träffa inte och umgås inte med folk som jag inte först har godkänt. Gå inte till ställen där du vet att arabiskspråkiga träffas. Försök att klä dig så europeiskt som möjligt.

Jag ansågs fortfarande vara i fara. Enda skillnaden var att i Thailand skyddades jag bättre om jag såg västerländsk ut. I Mellanöstern var en svart, heltäckande abaya ett bättre sätt att försvinna i mängden.

När jag först kom till Thailand efter flykten från Irak, var jag förskräckt över att se så många människor på gator och torg. Jag hade glömt hur det såg ut när fria människor rör sig som de vill. Anblicken skrämde mig.

Efter ett tag hade jag vant mig vid friheten. Jag upptäckte plötsligt att jag gick som jag hade gjort som ung flicka. Energiskt, med svängande höfter, på marsch mot framtiden. I Bagdad var jag alltid försiktig, så jag inte väckte Saddams eller hans söners ogillande. Jag måste vara glad och skratta mycket, men jag måste alltid tänka på hur jag betedde mig.

Store tid, vilken förändring. I Thailand tillsammans med amerikanerna var jag en fri kvinna. Jag hade glömt vad ordet betydde. Även om amerikanerna bevakade mig dygnet runt kände jag mig fri.

Av skäl som jag inte kände till ville USA veta så mycket som möjligt både om familjen Hussein i allmänhet och om Saddam i synnerhet. CIA ville först testa mig i lögndetektor och sedan intervjua mig vidare. För mig var det enkelt att säga ja. Jag var lika fast besluten att överleva utanför Irak som jag hade varit under mina år i Bagdad. Om USA ville veta vad jag visste, tänkte jag berätta. Absolut. För utan skydd från CIA skulle jag snart vara död. Det var jag övertygad om.

Detta betyder att under en kort period av mitt liv sågs jag som nyckelperson av många:

Saddam Hussein ville få tyst på mig. INC såg mig som ett problem. CIA var berett att betala stora summor för att hålla mig vid liv. Priset för skyddet var att de fick reda på allt jag visste om Saddam Hussein.

Jag glömmer aldrig den dagen när Nick kom och hämtade mig från stranden. Någon som han ville att jag skulle träffa väntade på eleganta hotell Merriott.

– Jag måste byta kläder, sa jag, jag kan inte komma klädd så här …

Nick sa att det spelade ingen roll hur jag var klädd. Det var bråttom. Jag såg på honom. Ett snabbt förbiilande ögonblick trodde jag att han flirtade med mig. Att vi var på väg till hans hotellrum. Någon annan anledning till att jag skulle kunna komma klädd i bikini och strandtunika till ett brådskande möte, kunde jag inte se.

Men den som väntade på mig visade sig vara en man så prydlig att det såg ut som om hela han nyss hade plockats ur en tvättmaskin. Han arbetade nära presidenten i Washington, förklarade Nick.

Där stod jag. I mina strandkläder.

Vi utbytte några artigheter och sedan var det klart. Den renskurade mannen var på väg till flygplatsen, men hade velat se mig med egna ögon.

Jag återvände till stranden där Haji väntade på mig. Vem var god? Vem var ond? Vad pågick? Vilken roll hade jag? Hur länge skulle jag få leva?

Jag ville gärna lita på Nick, men jag var väl medveten om att jag egentligen inte hade något val. Innan CIA började sina förhör med mig frågade jag Haji:

– Vad händer sedan? Kommer de att döda mig när de fått ur mig allt jag vet?

Haji ryckte på axlarna. INC och CIA samarbetade visserligen, men om framtiden visste Haji lika lite som jag. Hajis uppdrag var slutfört när han hade fått mig till Thailand. Nu var det Nick som tog hand om problemet. Det vill säga mig.

Jag minns inte alla frågor som CIA ställde, men även om en del av dem handlade om fakta som snuddade vid militära och politiska kunskaper, minns jag att jag stundom fann frågorna förvånande triviala. Var i palatset bodde den och den? Var bodde Saddam? Var låg tunnlarna under palatsområdet? Vad åt Saddam, var låg badrummen och var fanns sovrummen? Var fanns hans palats? Var det sant att det fanns en bunker under vart och ett? Kunde jag skilja mellan Saddam Hussein och hans kopior? Vad visste jag om förhållandet mellan Saddam och hans söner? Visste jag något om planer på kärnvapen?

Stort och smått, betydelsefulla samband och obetydliga företeelser. Ofta var jag förvånad. Behövde de verkligen fråga mig om sådana saker? Visste de inte redan det här? Det kändes inte som om frågorna från CIA gick särskilt mycket djupare än Claire Shipmans frågor för teveprogrammets räkning.

Amerikanerna använde lögndetektorer för att kontrollera att min historia var sann. Första gången var jag nervös. Sannolikheten för att jag talade sanning uppmättes till 75 procent. Nästa gång var jag mer avspänd. Då blev resultatet 85 procent.

Det jag själv vet är att jag svarade på alla frågor efter bästa förmåga. Det var inte svårt. Jag hade fötterna på marken. Jag stod Saddam och hela familjen Hussein nära under lång tid, så jag kände dem som individer. Det fanns bättre och sämre människor även i den familjen. Alla var inte onda, i alla fall inte jämt.

Egentligen vet jag inte vad USA ville ha av mig som gjorde att de var beredda att satsa så mycket pengar. Under så lång tid. Fick de vad de ville ha?

Jag har inget bra svar. Efter ett år på flykt är en människa trött långt in i djupet av sin själ. Krig är ett märkligt tillstånd även för den som inte slåss, för alla blir misstänksamma. Tillit är en lyx som ingen kan unna sig.

Jag litade på amerikanerna. Som jag minns det ville jag framför allt vila i Thailand. Vara lycklig och utan bekymmer. Dansa. Ha bikini på platser där andra än Saddam Hussein kunde se mig, sola. Min vistelse i Thailand omges fortfarande med ett förklarat skimmer. Jag hade tillbringat mycket lång tid som utfattig och rädd vagabond. Nu var jag omhändertagen. Jag var aldrig hungrig eller törstig, solen sken över blått hav och det var alltid varmt.

Så i den mån amerikanerna använde mig för sina syften, använde jag mig även av dem. Jag kände mig trygg och bland vänner. Inte minst hjälpte de mig att få ut min yngsta dotter från Irak.

Så jag gav mitt samtycke till att intervjun sändes. Chris Vlasto, producenten, hade sagt att min dotter var i säkerhet. Själv har jag aldrig sett programmet, men jag vet att det sågs av många. Tidningar över hela världen skrev om vad jag hade berättat om Saddam. Jag kunde ana mig till irakiernas förvåning. Att folk försvann var ingenting ovanligt i Bagdad, men det som var ovanligt med mig var att jag talade:

– Vi som trodde hon var död! Jag som trodde att hon hade dödats? Hon har varit försvunnen hur länge som helst, men där är hon ju! Titta, Pari lever!

För mig personligen är det väsentligt att jag öppet berättade om mitt långa förhållande till Saddam Hussein innan han var död. Att träda fram när alla är döda är någonting annat, men jag gjorde mig till vittne inför offentligheten långt dessförinnan. Saddam visste att jag talade sanning.

Men han förblev tyst. Det skrämde mig mycket. För min del hade Saddams tystnad alltid inneburit hot. Något skulle hända. När jag fick veta att grekiska televisionen hade skickat en reporter hem till min dotter Liza i Aten, en reporter som hävdade att hon var ”vän till Lizas mamma”, blev jag livrädd. Att göra Liza igenkänd utsatte henne för stor fara.

Jag rasade som en tiger och krävde att amerikanerna omedelbart skulle ta min dotter till Thailand. Hade ABC inte sänt intervjun, hade Lizas liv aldrig varit i fara!

Det tog ett dygn. Sedan fanns min dotter hos mig i Thailand. USA finns överallt på hela jorden. Vill de åstadkomma något så kommer det att hända.

I Bagdad hade Aliky gjort sig redo att resa ut. En ung, ensam kvinna är alltid mer utsatt än andra, inte minst under en resa, men jag tilläts inte veta något om hur resan vare sig arrangerades eller utföll i praktiken. Det tog ett år innan jag träffade min yngsta dotter och fick en redogörelse för hur hon hade färdats.

Aliky reste från Bagdad via Dahouk till Syrien. Förklaringen till att Dahouk fick bli mellanlandningsort var att Dahouk ligger i USA-kontrollerat, kurdiskt område, den så kallade frizonen norr om 36:e breddgraden. INC kunde agera något friare därifrån.

I femtio dagar levde Aliky i bergen utanför Dahouk. Det fanns mycket som tydde på att mukhabarat sökte efter henne, så allting tog längre tid än planerat. Det riktigt stora problemet uppstod dock när min dotter blev sjuk. Hon fick förfärliga smärtor i magen. Ingen visste vad det var för fel på henne, men att skicka meddelanden från en hemlig plats i de kurdiska bergen var inte det lättaste. Aliky insåg att hon måste till sjukhus. Hon sökte kontakt med både INC och sin fästman i Bagdad, men fästmannen var snabbast. När INC:s utsända från Syrien anlände för att hjälpa min dotter ytterligare ett steg mot mig och Bangkok, var hon försvunnen:

– Aliky har rest till Bagdad med sin fästman!

När Nick berättade detta för mig, skrek jag rätt ut. Jag var säker på att min dotter redan hade dödats av Saddams folk och jag började bära svarta kläder, som i sorg.

Men så var det inte. Min dotters fästman, som numera sedan länge är hennes make, är en släkting till mig på min mors sida. Han hade tagit Aliky direkt till sjukhuset och sett till att hon fick vård.

*

Efter Saddam Husseins attacker mot kurderna i norra Irak, Kuwaitkriget och efter massflykten av hundratusentals kurder till angränsande länder som Syrien och Turkiet, beslöt USA och dess allierade att etablera en frizon norr om 36:e breddgraden i Irak. Senare inkluderades även ett par sydligare områden med stor kurdisk befolkning.

1992 hölls fria val i regionen och det bildades en separatregering för denna väst-understödda frizon i Irak.

*

Nu måste jag berätta om Aziz al-Jamaly. Han bodde i ett eget litet hus nere vid porten i muren mot gatan utanför mitt privata hus och en sen kväll kom Aziz och ringde på dörren. Han var mycket sjuk:

– Jag dör, Parisoula, hjälp mig …

Så jag följde med Aziz till sjukhuset och när han kom hem igen skötte jag om honom. Jag tog mat till honom, såg till att han fick sin medicin och sedan blev han frisk igen. Så var det inte mer med det.

Det är lätt för de rika att tro att pengar för dem närmare Gud och att pengar gör dem annorlunda. Men rikedom kommer och går. Ingen vet detta bättre än jag. Det var bra att min mamma lärde mig att levnadsvillkoren skiftar men alla är vi människor.

Många år gick och mycket hände, men när min dotter hämtades tillbaka till Bagdad av sin fästman, kom Aziz en dag till hennes rum på sjukhuset. Aliky blev förvånad.

– Varför kommer du till mig?

Då berättade Aziz med stora ord, arabiska gester och flödande tårar hur väl jag hade tagit hand om honom den gången för länge sedan, när han själv var mycket sjuk. Alexandra tackade honom av hjärtat och långt senare, när amerikanerna hade fört henne ut ur Irak, berättade hon för mig om besöket.

Under sin kudde hittade Aliky några amerikanska dollar när Aziz hade gått. En gåva från en vän.

Livet är hårt. Därför måste människor hjälpa varandra utan att tänka på att få tillbaka. Den som ger kommer få tillbaka, men inte alltid på det sätt som man tror.

Allt tog lång tid. När Aliky var frisk och äntligen skulle kunna föras ut ur Irak, hade USA och deras allierade inlett sitt krig mot Saddam. Jag var inte längre något prioriterat ärende. Amerikanerna behandlade mig fortfarande väl, men deras intresse hade flyttat bort från mig. Jag var inte förvånad. I krig förändras reglerna. Men för mig personligen hade ingenting ändrats och det jag hörde från Bagdad var fortfarande min dotters röst:

– Mamma, du måste hjälpa mig härifrån!

Jag talade med Nick som sa:

– Vi tar henne till Syrien. Säg åt din dotter att hon ska gå till grekiska ambassaden i Amman. Hon kommer få pengar och visum.

Ingen kunde vara säker på någonting. Bagdad bombades varje dag. Men Aliky slapp ut och flögs till Grekland.

Under tiden vistades Liza och jag i Bangkok. Min dotter träffade en sympatisk ung man från Algeriet och ville gärna presentera honom för mig. Vi gick ut och åt middag tillsammans en kväll och allt var bara bra.

Nästa dag ringde någon från amerikanska ambassaden:

– Vem är den mannen? Som du och Liza åt middag med igår?

Så jag berättade vem han var och skälet till att vi träffades. Amerikanerna sa att de ville kolla upp honom för säkerhets skull. Jag tvingades berätta för Lizas pojkvän varför vi befann oss i Thailand och han lämnade ifrån sig sitt pass, men han sa:

– Högst onormalt. Varför måste jag berätta för USA vem jag är? Men i krig händer konstiga saker …

USA hade ingenting att anmärka på. Mannen var inte politiskt aktiv och de hittade ingenting misstänkt.

Denne man flyttade till Sverige och började arbeta i Göteborg. Liza och jag fick amerikanernas hjälp att åka till Grekland för att förenas med övriga i familjen och en dag sa Liza:

– Jag tänker åka till Sverige!

Jag försökte få min dotter att vänta och se tiden an. Vi hade haft många oroliga år. Alla behövde lugna sig. Men Liza lät sig inte övertalas utan hon åkte till Sverige och sa att hon skulle vara borta till sommaren.

Jag talade ofta med min dotter i telefon och hörde bara kvitter. Sverige var underbart, allt var härligt, hon trivdes så bra …

Liza gifte sig med den algeriske mannen hon träffade i Bangkok. Idag är båda svenska medborgare och även deras två barn. Även min andra dotter bor tidvis i Sverige med sin familj.

Efter intervjun i amerikanska tevekanalen ABC, hade jag uppvaktats av all världens stora mediabolag och i Aten blev mitt liv alltmer outhärdligt. Jag kunde inte ta ett steg utanför dörren utan att följas av paparazzi. Mina släktingar besvärades mycket av att jag förekom på smygtagna bilder i olika tidningar varje dag och att det skrevs många lögnaktiga artiklar som jag absolut inte hade medverkat till. Jag hade fått tillfälligt grekiskt visum och bodde hemma hos en av mina bröder. Ingen kunde veta om männen som satt i alla bilarna utanför huset var utsända av mukhabarat eller om de var skandalfotografer, så min bror blev allt oroligare:

– Jag är rädd varje dag att någon i min familj öppnar dörren och blir skjuten, Pari! Jag vet att det är du som är hotad, men vi är av samma blod. Risken finns!

Mina amerikanska vänner rådde mig att åka till USA. Jag skulle lätt få visum. Men jag hade börjat tycka att USA var avlägset. Jag ville inte bo så långt bort ifrån mina barn. Vad skulle jag göra i USA? Skulle jag inte bli mycket ensam?

Det var lättare för mig att åka till Sverige, där jag redan hade min dotter Liza. Två dagar innan mitt tillfälliga grekiska visum gick ut, landade jag i Sverige.

Det var sommaren 2003. Min flykt från Bagdad hade tagit två år.

Snart började nya problem. Svenska Migrationsverket menade att jag var grek och därför ville man absolut se mitt grekiska pass. Jag försökte förklara att även om jag var grek och kom till Sverige direkt från Grekland, så hade jag inget grekiskt pass. Mitt liv har varit trassligt på många sätt, men även min familjebakgrund tar en stund att reda ut. Migrationsverket tyckte att det var förvånande att jag ansökte om politisk asyl. Varför skulle jag, som var grek och kom med flyg från Grekland, anlända till Sverige med ett irakiskt pass under fel namn och tillfälligt grekiskt visum?

Vi hade flera möten. Varje gång försökte jag förklara situationen och varje gång misslyckades jag.

Migrationsverket ville kontrollera mina uppgifter. Jag hjälpte till så gott jag kunde med namnen på mina amerikanska kontakter och till slut beviljades jag skyddad identitet.

Dock envisades de svenska myndigheterna med att jag borde ha grekiskt pass. Jag ombads kontakta grekiska ambassaden i Stockholm och besökte även konsulatet i Göteborg tillsammans med mina döttrar.

Grekerna visste mycket väl vem jag var. Något pass var det inte tal om. Jag var ju irakisk medborgare. Sedan länge, dessutom!

Vid nästa möte med Migrationsverkets tjänstemän brast det för mig.

– Åk själva till Grekland och hämta mitt grekiska pass, om ni tror att det är så lätt! skrek jag.

– Det är krigets och Saddam Husseins fel att mina papper inte är i ordning, hur ska jag kunna hjälpa det?

Lizas make försökte lugna mig. Men jag hade fått fullständigt nog av gränser och vad som händer när man korsar dem. Ständigt uppmanades jag åka tillbaka hit eller dit för att få mina papper i ordning. Tillbaka vart? Hur då? Hos vem?

Det fanns ett hot mot mitt liv även i Sverige, självklart. I Sverige bor många irakier. Däremot visste ingen om eventuella hot skulle komma från någon som hatade Saddam Hussein och visste vem jag var, eller om jag riskerade att bli attackerad av någon som stöttade Saddam Hussein och ansåg att jag hade svikit. Fienden fanns, men jag kände inte min fiende. Jag var tacksam för min skyddade identitet och jag inser att det kan vara mycket svårt att förstå för den som har levt i fred och frihet i hela sitt liv, hur det är att befinna sig i en vardag där ingenting är förutsägbart. Människor i Mellanöstern lever som i ett kokande vatten. Eller som i ett lavafält, kan man säga, eruptioner överallt. Stark underliggande hetta som ideligen spräcker den tunna ytan. Små och stora explosioner när man minst anar det. Grannen är ena dagen ond, andra dagen god. Allianser bildas och upplöses på nytt.

En dag när jag som vanligt promenerade till min kurs i svenska, valde jag en annan väg. Plötsligt, en lukt i mina näsborrar. Lukten av råolja. Frän, mörk, tjock, karakteristisk. Jag sniffade i luften och det var som om en magnet hade dragit mig närmare. Snart var jag inne på förbjudet område och märkte det inte. Lukten av olja. Barndom. Få följa med till min pappas kontor, överallt lukten av olja. Jag kunde inte sluta gråta och för dem som undrade kunde jag inte förklara. Doftminnen har inte med förnuftet att göra. De tillhör känslans sanning.

En annan dag var jag i biblioteket. Plötsligt kände jag den smultronaktiga, jasminliknande doften av gardenia. Doften var mycket svag och kom från en krukväxt, men den förde mig direkt till min muromgärdade trädgård i Bagdad. Återigen tårarna. Sorgen över allt och alla som jag har förlorat. Ingen av de blommande buskarna i min trädgård var mig kärare än gardenian och ingen parfym i världen kan lukta mer underbart än den.