I trettiofem år var Saddam Hussein en del av mitt liv. Närvarande eller frånvarande, synlig eller osynlig. Han fanns. Jag visste, han visste. Var jag än befann mig och vad jag än gjorde, kände jag hans skugga.

Dagen när Saddam avrättades befann jag mig i Sverige. Jag kan inte veta vad han tänkte, men det förvånar mig inte att han avstod från att ringa sina hustrur. Det hade heller inte förvånat mig, om jag själv fått höra hans röst en sista gång i min mobil. En försäkran om att han även denna gång ansåg att han hade vunnit:

– Jag är Saddam!

Saddam Hussein var inte bara ond. Så enkla är inte vi människor. Jag kände Saddam väl och självklart skrämde han mig. Saddam var galen med alla sina vapen och sin lättväckta lust att se blod.

Men jag hade lärt känna honom. Jag var inte en sittande kossa. Jag kunde spelet och det roade Saddam att jag var stark:

– Du tror att det är du som leker med mig, Saddam, i själva verket är det jag som leker med dig! Kom hit, lilla pojke, du vet att du är mitt livs första stora kärlek, kom till mig, habibi …

Jag kunde säga vad jag tänkte, för jag kände när hans humör svängde innan han visste det själv. Snabbt bytte jag ton, snabbt befann jag mig i ett helt annat, betydligt mer kuttrande samtal, skratta habibi, du är trött, men nu är du hos mig, kom hit till din Pari …

Det var ett spel. Ingen av oss lurades ett ögonblick av den andra. Ske Guds vilja, men jag visste alltid att jag ville leva och därför fick jag inte vara dum.

Jag vill inte urskulda Saddam Hussein. All denna längtan efter makt. All denna ondska. All denna styrka som förödde så oändligt många liv och till slut även förgjorde sig själv. Men ändå, ett land skapar den ledare som landet vill ha. Detta är vad jag tror. Irak ville inte ha det som Saddam utvecklades till. Han blev galen. Men Irak önskade faktiskt det som Saddam erbjöd när han var yngre. En ledare. En kraftfull man som pekade på sig själv och sa:

– Jag bestämmer. Jag finns alltid, överallt. Gör som jag säger.

Att inte hata Saddam Hussein kan vara mycket svårt, men jag tror inte att människan är gjord för att hata. Försoning tror jag är det yttersta målet för var och en av oss, för bara på så vis kan man leva väl. Endast Gud har hela bilden av en människas liv.

Ögonblicket när jag såg på teve hur de lyfte, släpade och bar den långhårige, skäggige och smutsige Saddam upp ur hålet i jorden glömmer jag aldrig. Det var fasansfullt. Mitt hjärta blödde tills det brast, även Saddam var en människa.

Man förde mig till sjukhus och en svensk-irakisk läkare sökte upp mig där jag låg i min säng, hjälplös och svag efter min hjärtattack:

– Jag vet vem du är, sa han till mig på arabiska, hur känner du dig?

Jag kunde bara gråta. Något svar fick inte läkaren. Jag ville helst inte visa mig för någon i detta eländiga skick.

Efter rättegången i Bagdad, när domen hade fallit och Saddam hade avrättats skickade man mig bilder från USA:

– Är du säker? Är detta verkligen Saddam Hussein?

Jag tvekade inte en sekund. Helst hade jag inte velat ha dessa dödens bilder i mitt hjärta, nu kan jag inte bli kvitt dem. Men jag hade lovat USA att svara på alla frågor och mitt svar var entydigt:

– Ja. Nu är Saddam död.