Hösten 2002, ett år efter terrorattacken mot World Trade Center i New York och ett halvår innan USA och dess allierade stater inledde invasionen av Irak, sände den amerikanska tevekanalen ABC en uppmärksammad intervju med grekisk-irakiskan Parisoula Lampsos. Hon presenterades som ”Saddam Husseins älskarinna”.
Det var hon. Också. Dock var förhållandet mellan den blodbesudlade irakiske diktatorn och Parisoula Lampsos mer komplicerat och mångfacetterat än vad den mediakittlande beteckningen ”älskarinna” antydde. Relationen varade i över trettio år, även om det fanns långa perioder när de inte sågs.
Någon gång under tiden när jag intervjuade Parisoula för denna bok, såg jag ABC-inslaget som spelades in i Beirut medan Parisoula fortfarande var på flykt. Det slog mig, att i den hårt klippta teveintervjun låter det som om det var lätt för ”Saddams älskarinna” att berätta om sitt liv i diktatorns skugga. Själv har jag i stället många gånger varit orolig när jag väckt hennes smärtsamma förflutna till liv. Ju svårare minnena var och ju mer ont det gjorde när såren revs upp, desto svårare var det för Parisoula att vara stilla. Hon kunde plötsligt börja diska. Slita upp kylskåpsdörren och hitta någonting att äta, vad som helst, inlagd gurka. Plocka sönder en bit bröd, röka för många cigarretter. Gråta, gråta, gråta.
Ibland ringde jag till förläggaren Abbe Bonnier och var orolig. Jag behövde stöd, jag är ingen terapeut. Flera gånger frågade jag Parisoula om hon verkligen ville ha denna bok skriven. Om hon verkligen orkade gå in i händelser så detaljerat och förklara sitt liv så pass ingående för mig att jag förstod, inte bara hörde vad hon sa. Och ville hon verkligen att jag skulle förvandla hennes liv till en berättelse?
Det är ju det jag gör. Jag tar riktiga människors riktiga liv och förvandlar dem till berättelser. Jag tar reda på så mycket jag kan från andra källor för att kunna ställa relevanta frågor, men det mesta jag gör är att jag lyssnar i all oändlighet på en enda människas egen version av sitt eget liv. Min avsikt när jag sedermera sitter och skriver är att berättelsen ska bli sann. Kännas sann för den som har berättat för mig, låta sann även för dem som står den människan nära, vara sann i sitt förlopp. Jag har för den skull inga illusioner om att sanningen om ett liv är entydig, jag vet mycket väl att den är svårgripbar. Hjärnan sorterar bort och sorterar fram. Minnet orkar inte bära, tolka eller ens formulera allt, särskilt inte de mest plågsamma detaljerna. Hur mycket jag än berättar i en bok har jag inte sagt allt – inte om vad som hände eller ens om vad jag själv fått veta.
Min återkommande fråga till Parisoula Lampsos har varit:
– Varför? Varför gjorde du så?
Hennes återkommande svar har ledsagats av en svart blick, både uppgiven och envis:
– Jag ville leva, eller hur?
Parisoula Lampsos har väntat länge på att hennes liv ska bli till bok. Hon finner beteckningen ”Saddams älskarinna” förminskande och förödmjukande och hon har velat förklara hur det verkligen var. Vi har suttit vid hennes köksbord och samtalat på engelska, men Parisoulas modersmål är ju grekiska samt arabiska och mitt är svenska. Ibland har Parisoula missförstått mina frågor och ibland har jag missförstått hennes svar, men vi har inte gett oss förrän vi har kommit rätt. Vi har hållit på. Hur länge som helst. Har det varit riktigt knepigt har Parisoula ringt sina släktingar och vänner här och där i världen och så har jag fått tala med dem.
Somligt har varit nästan omöjligt för henne att tala om, så vi beslöt tidigt att växla mellan svårt och lätt i våra samtal, snarare än att försöka hålla en kronologisk ordning. Ju längre jag har lyssnat till Parisoula, desto mer har jag insett att miraklet i just hennes berättelse är att såväl hon som hennes tre vuxna barn lever.
En sak till: insprängt i texten finns faktastycken i kursiv stil. Min avsikt med dem är dels att underlätta läsningen för dem som inte känner till så mycket om Irak och Mellanöstern, dels att foga in Parisoulas personliga öde i sitt historiska och politiska sammanhang.
Jag känner för övrigt Parisoula Lampsos som Maria. Det namnet fick hon av amerikanerna och det har hon sedan även använt i Sverige under sina år med skyddad identitet. I och med denna bok tillhör Parisoula det förflutna. Maria Lampsos är svensk medborgare och bor i Sverige. Hon finns.
Stockholm i mars 2010
Lena Katarina Swanberg