Sjutusen anmälda löpare kom aldrig till start. Under de tio år som Lennart har varit med och arrangerat Stockholm Marathon har det aldrig varit så många avhopp, men han klandrar dem inte. Inga funktionsmaterial är tillräckligt effektiva mot dagens ihärdiga regn och aggressiva kastvindar.
”Lennart, vad bra att du är här, jag har letat efter dig överallt”. Den nytillträdde informationschefen Albert Kronberg närmar sig med rynkad panna och stressad gångstil.
Och på något sätt känner Lennart på sig vad Albert ska säga.
”Jag fick ett mycket tråkigt besked från Karolinska sjukhuset. Måns Jansson har tyvärr avlidit av skadorna som han ådrog sig vid starten. Hans liv gick inte att rädda.”
För första gången någonsin i Stockholm Marathons trettiofemåriga historia avlider en löpare. Det är inte ovanligt att någon stryker med under ett långdistanslopp, men fram till idag har de varit förskonade från dödsrunor.
”Det är inte sant”, utbrister Lennart och föser med sig Albert in på det tillfälliga kontoret för att prata på tumanhand.
De slår sig ner mittemot varandra på varsin plaststol.
”Jag pratade med honom precis innan ambulansen kom”, säger Lennart och ser på klockan. ”Och nu är han alltså död? Det är obegripligt tragiskt.”
Albert tar ett djupt andetag. ”Ja, det är fruktansvärt.”
”Det var inte alls länge sedan som jag och Måns stod och snackade vid Kristineberg. Måns är …”, Lennart kommer av sig när han inser att han inte längre kan tala om honom i presens, ”… var en enastående löpare och en fantastisk coach.”
Imperfektet smakar dåligt i munnen och Lennart känner sig matt. Han borde äta något men kan inte tänka på mat just nu. Media kommer att presentera Måns Jansson som Stockholm Marathons första dödsfall genom tiderna, men Lennart kan skriva under på att det nog är det sista Måns hade önskat att bli ihågkommen för. En sådan levande och sprudlande person. Albert ställer sig upp men det är uppenbart att han har något mer på hjärtat.
”Fick du reda på något annat?” frågar Lennart eftersom Albert verkar ha fått tunghäfta.
”Han avled strax efter att ambulansen hade anlänt till akuten och hans närmast anhöriga ska vara underrättade”, svarar informationschefen och fortsätter med viss tvekan: ”När nyheten kommer ut så lär vi bli fullständigt nerringda. Orkar du uttala dig om saken redan nu, så slänger jag ihop ett pressmeddelande?”
Lennart funderar på vad som är bäst men Albert verkar bli nervös av hans tystnad och tar till orda igen: ”Jag har ett kort uttalande från läkaren och förhoppningsvis nöjer sig de flesta journalister med några färdiga citat, så kan vi koncentrera oss på loppet istället för att svara i telefon.”
”De kommer inte att nöja sig med att ringa, det är bara en tidsfråga innan de står framför näsan på dig … ja, och mig också för den delen.”
Albert harklar sig besvärat. ”Föredrar du att jag skriver ihop några citat då, så kan du godkänna dem? Jag förstår att du är skärrad, så jag hjälper gärna till. Säg bara åt mig vad jag ska göra.”
”Okej.”
Helst av allt vill Lennart att alla anhöriga ska slippa mediastormen men det är oundvikligt. Måns familj kommer att bli förtvivlad, för att inte tala om hans hängivna adepter. Lennart kan föreställa sig vilken sorg och saknad detta besked kommer att medföra och längtar plötsligt hem till sin fru.
”Ge mig bara några minuter så ska jag uttala mig. Så brådskande kan det inte vara.”
Informationschefen ser inte ut att instämma men han argumenterar inte heller emot. Lennart reser sig och går iväg till toaletten, som är det enda stället som han vet med säkerhet att han får vara ifred på. Med en duns sjunker han ner på toalettsitsen med byxorna på. Hjärnan går på högvarv för att smälta den dystra nyheten. Flaggan på halv stång redan en halvtimme efter loppet är inte klokt. Risken finns att media döper om Stockholm Marathon till Dödsloppet, precis som de gjorde med Midnattsloppet. Men då var det två människor som hade dött. Det hjälper inte att påpeka att sextontusen löpare kommer att överleva. Media är ute efter att sälja lösnummer och vill dra till sig uppmärksamhet. Egentligen förstår Lennart logiken i det men just nu känner han ett obehag inför vad som komma skall. Risken är att Stockholm Marathon får sig en törn på grund av den här tragiska olyckan. Efter en mediegranskning av verksamheten för några år sedan har Lennart dålig erfarenhet av journalister.
Tyst för sig själv funderar han över vad han ska fokusera på i sitt uttalande. Familjen i första hand, det är en självklarhet. Det räcker nog så. Huvudsaken är att han, i egenskap av ansvarig för maraton, säger något medkännande. Lennart rättar till armbandsuret som åkt snett och ser på klockan att han har suttit inlåst i flera minuter. Snart kommer nog Albert och knackar på och för att förekomma det reser han sig upp. Han möter sitt sammanbitna ansikte i spegeln och konstaterar att han borde gå till frisören snart. Hans gråa hår är fortfarande kort men några centimeter för långt för att passa hans avlånga ansiktsform. Folk brukar säga att han ser snäll ut men den person han stirrar på i spegeln just nu ser snarare bister, på gränsen till arg, ut. Rynkorna förstärker det intrycket. Men det är väl den här uppsynen man har när man är tagen av stundens allvar.
Lennart låser upp och går ut och som av en händelse står informationschefen precis utanför dörren till toaletterna.
”Jag tyckte det var bäst att vänta här”, förklarar Albert generat. ”Så vi inte riskerade att springa om varandra.”
”Skriv så här: ’Vi beklagar djupt det inträffade och våra tankar går i första hand till den avlidnes närmaste familj.’ Fungerar det?”
”Vi börjar så. Är det inte bättre att avslöja identiteten med en gång? Alla kommer ändå ringa och fråga”, säger Albert utan att se upp från anteckningsblocket.
”Det tycker jag är alldeles för snabbt inpå och är inte heller vår uppgift att göra. Tänk om de inte har fått tag i alla berörda än och de får nyheten kastad i ansiktet när de går in på nätet eller ser tv-sändningen.”
”Fast vi har fått bekräftat att de anhöriga har blivit informerade.”
”Det är inte vår sak att gå ut med hans namn”, insisterar Lennart och hoppas att Albert ska ge sig. Han orkar inte tjafsa.
”Då skriver vi att det rör sig om en trettiofemårig man som är identifierad och att de anhöriga har blivit underrättade, så skapar vi inte kaos bland alla som känner en trettiofemåring i startfältet.”
”Bra tänkt, Albert.”
Informationschefen rycker på axlarna. ”Jag gör bara mitt jobb. Om några minuter släpper vi nyheten. Bäst att du har mobilen på.”