Mikron plingar till för tredje gången och Shirin tar resolut ut muggen. Nu tänker hon dricka upp den röda Rooibus-skiten med en gång innan hon glömmer bort det. Hon svär åt tekoppen när hon bränner sig på fingrarna, men egentligen är hon arg på Pelle. Och Viktoria. Men även på Måns, som inte svarar i telefon. Planen att bjuda hem honom går inte bara dåligt – den går inte alls. Hon har tappat räkningen på hur många gånger hon ringt hans mobil men uppskattningsvis tio. Okej då, femton. Skamset kurar hon ihop sig i den alldeles för stora onepiecen. Måns kommer att se alla hennes kontaktförsök och hon inser att det kan verka aningen desperat, på gränsen till trakasserier, men hon har ingen annan att ringa. Och hon har tröttnat på den trista tv-sändningen för länge sedan. Inte ett enda bekant ansikte har svept förbi i rutan och täten, som programmet fokuserar på, är hon inte ett dugg intresserad av. En stackare har tydligen strukit med under starten också och hon ryser till av obehag. Snacka om misslyckande att inte komma förbi Stadion. Många vet ju inte sitt eget bästa när de tar sig an en sådan påfrestande uppgift som en mara. Det är inget lopp man spontanspringer på en svensexa, utan något som tar månader att träna inför. Eftersom maraton har vuxit och blivit en folksport så verkar vissa bli övertända och kastar sig in i leken utan att tåla den. Men den här avlidne löparen blev bara trettiofem år, precis lika gammal som Måns. Hon stirrar uppfordrande på mobilen. ”Ring då!” morrar hon åt den men ingenting händer. Det måste betyda att Måns fortfarande springer men att det är något fel på tidtagningen.
Hela förmiddagen har en obekväm tanke pockat på hennes uppmärksamhet. Ända till nu har hon lyckats slå den ifrån sig men den är på god väg att ta över helt: att hon borde masa sig upp ur soffan och sticka in till stan och heja på sina vänner. En svikare är hon, eftersom hon bangade loppet, men det borde finnas gränser. Att inte ens åka dit och peppa de andra är lågt. Det minsta hon kan göra är att komma med några lyckönskningar längs banan, kanske även söka upp Mattias och stötta den stackaren som blev funktionär istället för deltagare. Om det inte vore för det onda i halsen skulle hon självklart ha varit där för länge sedan men hon kan inte rå för att hon blivit sjuk. Tänk om det är halsfluss? Då får hon verkligen inte anstränga sig. Pelles sista kyss kanske var det som smittade henne för han sa efteråt att han hade ont i halsen. Pucko! Hon tar en klunk av sitt örtte och sveper sedan resten av innehållet. Skönt, då har hon i alla fall gått i mål med en sak den här dagen. Telefonen ligger kvar på soffbordet, med en provocerande svart skärm. Hon lyfter upp den och plockar bort bakgrundsbilden på henne och Pelle, tätt omslingrade. Sedan raderar hon även alla hans sms och känner sig någorlunda tillfreds när hon är klar. Äntligen ordning och reda i mobilen i alla fall, det är värre med själen. Mirakulöst nog blinkar skärmen till och hon ser att Måns äntligen bönhör henne. Stackarn, han måste alltså ha tvingats avstå loppet. Men desto bättre för henne: då kan hon kanske få ha honom för sig själv en stund medan Viktoria springer klart. Han behöver säkert komma och värma sig någonstans – och få tröst, för något har uppenbarligen hänt.
”Hej Måns”, säger hon och försöker att inte låta lika angelägen som hon i själva verket är. Han är säkert jättebesviken.
Men det är inte Måns i andra luren, utan en okänd kvinnoröst som svarar: ”Hej, jag ser att du har försökt få tag i Måns och hörde ditt meddelande, vem är du?”
Shirin blir alldeles ställd och vet inte vad hon ska svara. Det första som slår henne är att Måns kanske har ytterligare en flickvän, förutom Viktoria, för kvinnan låter avvaktande och en smula misstänksam. Instinkten säger Shirin att hon borde avsluta samtalet innan det får för stora proportioner men hon är för nyfiken för det.
”Hallå, är du kvar?” frågar kvinnan.
”Eh … jag är en som tränar för Måns”, svarar Shirin och hör själv hur mesig hon låter och tänker att hon får gaska upp sig.
Till Shirins förvåning mjuknar kvinnans röst. ”Du är alltså medlem i Mission?”
”Ja, jag har tränat för honom i flera år och jag ringde för att jag ser att hans maratontid inte har uppdaterats än. Så jag undrade bara varför han inte sprang …” Shirin kommer av sig när det går upp för henne att det är något som inte stämmer. Hon har inte hunnit reflektera förrän nu över skälet till att en annan person ringer från Måns telefon, hon hakade istället upp sig på att det var en kvinna i andra änden. Men det låter som en äldre kvinnas röst och håret reser sig på armarna i samma ögonblick som hon förstår att någonting är fel.
Kvinnan snyftar till. ”Jag är ledsen att behöva ge dig det här beskedet över telefon, men Måns är död.”
”Sluta nu! Vem är det jag pratar med?” säger Shirin upprört.
”Måns mamma, Annika. Jag är funktionär vid starten och Måns lämnade sin mobil till mig.”
”Men vadå, vad har hänt?”
”Han ramlade och skadade sig i ryggen. Du får ursäkta mig, men jag orkar inte prata om det just nu.”
Motvilligt sjunker det in att Måns är död, han finns inte mer.
”Jag förstår”, är det enda Shirin får fram innan hon släpper telefonen på soffan.
”Tack”, hör hon Måns mamma svara på avstånd.
Sedan blir displayen svart igen.
Lägenheten tycks krympa, väggarna och taket kommer närmare och närmare och hon känner att hon snart inte får plats längre. Svetten klibbar över hela kroppen och hon ålar sig ur sin mysdräkt och sitter i bara behå och trosor och stirrar in i väggen. Måns har spelat en viktig roll i hennes liv, han har varit den som sett henne och brytt sig. Den enda människan på jorden som hon fullständigt litat på.
Hon kryper ihop i fosterställning på soffan och blundar. Loppet pågår på tv-rutan i bakgrunden som om ingenting hade hänt, men livet har stannat upp och Shirin vill aldrig mer öppna ögonen.