Samma dröm upprepades gång på gång: det var fredagsmorgonen den första juni och Johan gick tidigt från jobbet för att vara med på Wilmas träning. Mötet med Skanska hade skjutits upp och han hämtade Wilma med sin tjänstebil utanför Kungsholmens gymnasium och styrde med lätt sinne mot Bromma. Köerna över Tranebergsbron var hopplösa, men de skrattade bara åt situationen eftersom den inte gick att påverka. Ingen av dem hade ens bytt om och Wilma svor på att hon skulle springa i kilklackar och kort kjol om han lovade att köra intervaller i sin Boss-kostym. Han skrattade till och buffade henne lätt på
armen.
”Vad är det som är så roligt?”
Omedelbart var Johan klarvaken och förstod att han drömt om olycksdagen igen. Det var inte första gången som han försökt förändra verkligheten. Petra stirrade på honom. Inte argt, snarare frågande. Nu hade det gått exakt en månad sedan de hade hittat Wilma död på klippan. Sedan dess hade inte ett enda skratt ekat innanför lägenhetens väggar. När han tänkte efter så hade Petra hittills inte gjort en antydan till att dra på mungiporna.
”Det är ingenting som är roligt. Jag drömde bara. Varför väckte du mig?”
”Förlåt”, sa Petra och lade sin hand på hans bröst.
”Du behöver inte be om ursäkt. Det var bara det att … äsch, det var inget.”
Johan visste att hon inte ville veta vad han hade drömt om Wilma den här gången. Det spelade ändå ingen roll, eftersom det inte var på riktigt.
Ända sedan dagen då Wilma togs ifrån dem hade han hoppats på att få slippa vakna upp från sin sömn. I alla fall när han äntligen kunde sova någorlunda och slapp höra Måns hjärtskärande vrål spelas upp i huvudet om och om igen. Stunderna tillsammans med Wilma, om än i drömmen, var det enda han hade kvar. Och då ville han inte bli väckt.
”Det är så tyst”, sa Petra dröjande. ”Alldeles för tyst här hemma.”
Wilmas snarkningar, suckar och ”Orka!”, klirret av nycklar i låset, en ytterdörr som öppnades och smälldes igen, ett kort och koncist ”Hemma!” och sedan ytterligare en dörr som öppnades och stängdes – till hennes rum. Det var lustigt hur tydligt Johan kunde se minnena för sig själv trots att han inte alls varit medveten om alla ljud och uttryck när de hade funnits där. Då, på den tiden när han hade tagit allt för givet och alltid varit på språng med mobiltelefonen i högsta hugg, redo att gå i mål med en affär vilken tid som helst på dygnet, då när Wilma var en självklarhet. Tillvaron hade pulserat av möjligheter och utmaningar och det fanns inga problem som inte gick att lösa. Åtminstone inte efter den mörka perioden under några veckor, då Wilma hade mått dåligt och skolan inte hade klarat av att hantera hennes utanförskap. Gymnasiestarten kunde ha varit bättre, men det ordnade sig när hon bytte skola. Sedan dess hade livet rullat på – till för en månad sedan då det fick ett abrupt slut.
”Jag förstår inte att polisen tror att hon begick självmord? Hon mådde ju bra nu. Vi kanske inte borde ha sagt något om den där händelsen i badkaret”, sa Petra.
Ilskan kom från ingenstans. ”Aldrig att hon tog livet av sig! Vad är det för idioter som tror det?”
”Jag såg vad poliserna tänkte när du berättade att Wilma hade skurit sig. De ställde ju många frågor om det även efteråt.”
”Men det var inget riktigt självmordsförsök, utan snarare ett rop på hjälp. Massor med unga tjejer skär sig ju, har de ingen koll alls?”
Den dagen hade ingen svarat när Johan klev över tröskeln till hemmet och han tänkte inte så mycket på det. Petra var väl på väg hem från jobbet och Wilma var nog hos en kompis. Han kunde ju inte veta att hon inte hade några vänner, eftersom hon inte hade sagt något. Som tur var hade han bråttom till toaletten och skyndade sig dit. Så fort han såg Wilma i badkaret, omgärdad av blodfärgat vatten, blev allt som i en dimma. Han slet upp Wilma som hade somnat eller svimmat av och var på väg att sjunka ner i vattnet och dränkas. Sedan ringde han ambulans och Petra kom hem samtidigt som sjukvårdarna anlände. När han hade lugnat sig något förstod han att Wilma inte hade skadat sig så allvarligt som han hade trott från början. Det behövdes inte ett djupt sår för att ställa till med ett blodbad.
”Polisen ser det inte så, tror jag. Och ärligt talat så vet jag inte själv längre …”, sa Petra osäkert.
”Wilma skulle aldrig hoppa från ett berg.” Johan vägrade acceptera något sådant.
Dagen efter händelsen i badkaret lade Wilma korten på bordet: hon hade blivit klassens hackkyckling. Allt hade börjat med att läraren hade läst upp hennes uppsats för alla i klassen, eftersom den var så bra skriven och skulle kunna inspirera de andra. Men effekten blev den motsatta: efter det blev Wilma trakasserad för att hon fjäskade för läraren. På kort tid var hon helt utanför gemenskapen och ingen pratade med henne längre. Hon gick omkring som en skugga på skolgården, ibland satt hon bakom den stora eken och grät i sin ensamhet utan att någon reagerade. Johan och Petra agerade direkt och såg till att det blev en förändring. På kort tid hade Wilma fått byta skola och det var på Kungsholmens gymnasium hon hade träffat Shirin, som tog med henne till löparklubben Mission. Coachen Måns Jansson valde ut talanger och gav dem extra träning mot betalning. Han och Wilma klickade direkt, vilket var tur eftersom klubben bara var avsedd för de som Måns verkligen trodde på.
”Jag går och ordnar frukost”, sa Petra och reste sig mödosamt upp ur sängen.
Varje dag var den andra lik nu när båda var sjukskrivna. Egentligen skulle de haft semester och åkt till Mallorca, men den resan ställde de in. Ingen av dem hade lust att sitta med en paraplydrink i handen på en sandstrand och låtsas som om allting var bra. Det fanns inget att skåla för, inget roligt att prata om och ingen ork att ens packa resväskorna. Men ibland undrade han om det inte hade varit bättre för dem att åka iväg än att vara hemma och bli påminda om Wilma varenda sekund. Var det inte polisen eller vänner och bekanta som ställde frågor så var det journalister. De hade avböjt intervjuer med samtliga reportrar, och nu när polisen talade om en olycka hade intresset från media svalnat markant. En reporter Johan kände förklarade att pressen hade för vana att tona ner självmord.
Petra ropade från köket och han gick dit. Hon hade ordnat vändstekt ägg till smörgåsarna, hans favoritpålägg, åtminstone före Wilmas död. Nu smakade det inte längre någonting. Johan tog bara en liten bit för syns skull och satte sig sedan med en kopp svart kaffe.
”Ta lite mer. Du har blivit så smal den senaste tiden”, invände Petra.
”Jag är inte hungrig.”
Spåren efter sorgen gick inte längre att dölja. Ingenting var som förut och skulle aldrig bli det. Det var som att hastigt flytta utomlands, till en ny plats, utan att känna en enda människa – knappt sig själv. På något sätt skulle han behöva hitta en ny strategi för att överleva. Det fanns bara spillror kvar av hans gamla liv och de orsakade enbart smärta.
”Älskling, du kan väl äta upp ägget – för min skull?” sa Petra, som nu stod i dörröppningen med morgontidningen och vädjade till honom.
Han hade inte ens märkt att hon lämnat bordet.
Förnuftsmässigt förstod han att Wilma inte skulle komma hem igen, men känslomässigt väntade han ändå på henne. Den rullgardin som hastigt hade dragits ner framför ögonen på honom för en månad sedan hade fastnat och gick inte att justera ens ett snäpp uppåt. Sorgen var bottenlös och den värsta fienden just nu var att ingenting längre kändes meningsfullt. Petras frenetiska bläddrande i tidningen upphörde och sedan sa hon det han hela tiden hade befarat:
”Utredningen är nerlagd. Tillsammans med den tekniska undersökningen, bekräftar obduktionen att det handlade om en olyckshändelse. Det finns inga misstankar om brott och utredningen läggs ner.”
Johan satte frukosten i halsen.