Någon som är huvudet längre än alla andra kommer joggande mot Emma och när de får ögonkontakt bränner han av fem olika löpstilar på vägen fram. Hans mörka lockar fladdrar i vinden och han ler brett mot henne. När han springer med underkroppen en meter före överkroppen viker hon sig dubbel av skratt. Han verkar helt bekväm med att spela ful inför henne, ett karaktärsdrag hon är ovan vid. Men hon gillar det även om han har en tendens att spela över ibland. Hellre det än en fotograf som vägrar lämna mörkrummet. Den enda slående likheten mellan Hugo och Kristoffer, förutom att båda är män, är att de vägrar raka bort skäggstubben.
”Hej!” säger Kristoffer, vinkar glatt, och springer förbi utan att göra någon som helst ansats att stanna.
Några meter längre bort slår han av på takten, vänder
sig om för att försäkra sig om att han fortfarande har hennes fulla uppmärksamhet och skrattar avväpnande när hon himlar med ögonen. Sedan kapitulerar han och går emot henne med öppna armar. Regnet verkar inte bekomma honom över huvud taget, utan han ler sitt övertygande mäklarleende ändå. Så fort hon landar i hans mjuka famn är han förlåten. Emma sluter ögonen och insuper hans speciella doft, som får hennes hjärta att rusa. Även om de bara har känt varandra i några månader, sedan hon och Hugo anlitade honom för att sälja sin gemensamma lägenhet, så vet hon redan att Kristoffer spelar i en helt annan division än Hugo. Ibland undrar hon om hon haft otur med Hugo eller tur med Kristoffer. För Hugo var så pessimistisk att han var svår att stå ut med medan Kristoffer aldrig ser problem med någonting. Varenda minut tillsammans med Kristoffer är en kick. En gång i tiden kände hon nog så med Hugo också, men det har hon glömt i så fall. De sista två åren av deras förhållande har hon däremot inte förträngt och sammanfattar dem utan omsvep som bortkastad tid.
Sakta släpper Kristoffer taget om henne och hon ser in i hans kastanjebruna ögon.
”Hej du”, säger han.
Även om han är för uppklädd för hennes smak, är några centimeter för lång och har en osmickrande frisyr, om man ens kan kalla de ojämna hårtestarna för en frisyr, så har han något som hon går igång på. Karisma, antagligen.
”Är du hungrig?” frågar han och trollar fram en hemgjord korvmacka ur sin trenchcoat.
Bara en sådan sak att han har gjort en smörgås åt henne gör henne rörd. ”Tack snälla.”
Hon sträcker sig efter smörgåsen men han väjer undan. ”Om du tror att du ska få den här utan att själv prestera något så kan du glömma det.”
”Det är klart att du hade en baktanke”, säger hon med spelad besvikelse.
”En kyss per tugga tycker jag är rimligt.” Säljaren Kristoffer är igång.
Hon tar tag i hans huvud och kysser honom ordentligt för att få tyst på honom. När det börjar kännas tillräckligt länge för att vara på gränsen till att skämma ut sig, hugger hon tag i mackan bakom hans rygg.
Om han tror att han ska klara av att manövrera en polis med färdigheter inom självförsvar så kan han glömma det, men hans lite barnsliga sätt är befriande på något sätt. Emma gillar att allting inte behöver tas på så stort allvar. Överlag är vuxna rätt trista och korrekta, mycket tråkigare sällskap än barn. På gott och ont är barn mer ärliga, spralliga och härligt frispråkiga – åtminstone tills deras föräldrar säger ifrån. Och så är hon där igen i tankarna, drömmarna, det ouppnåeliga: barnlängtan. Alla misslyckade försök att bli gravid dödade Hugos och hennes förhållande, det är hon övertygad om. De sögs in i en ond spiral som de inte klarade av att hantera. Även om det är lätt att döma Hugo för att han blev trist, så vet Emma att hon själv förändrades till någon hon inte var. När besvikelserna förvandlades till uppgivenhet var ingen av dem särskilt kul att leva med. Det gör så ont när hoppet om barn dör. Tårarna tycktes aldrig ta slut men när de väl gjorde det insåg hon det oundvikliga: att hon inte kunde leva med Hugo längre. Varje gång hon såg honom blev hon ledsen. Han påminde bara om det han inte kunde ge henne. När hon lämnade tillbaka förlovningsringen bröt han ihop och bad om att de skulle försöka på nytt. Det vill han fortfarande men hon försöker att inte påverkas, även om hon blir påmind var och varannan dag via sms, mejl och telefonsamtal från Hugo. Samtidigt erkänner hon för sig själv att hon numera är lättad över att hon aldrig lyckades bli med barn med honom. De har ingenting som binder dem samman. Nu kan hon istället börja om från början, vilket hon redan har gjort. Och snart ska hon involvera Kristoffer i sina barnplaner, men hon vill inte verka för desperat. Fast han är också angelägen – om hennes bröst. Hans ena hand har redan smitit innanför hennes tröja och han ser på henne med en blick som inte går att misstolka.
”En snabbis hinner vi med”, säger han utan att ens försöka vara diskret.
Emma sväljer. ”Var då någonstans?”
”Jag vet ett ställe.” Han tar henne i handen och hon får hjälpligt med sig cykeln med den andra.
En liten avstickare mitt under loppet kan hon väl unna sig, men vart tänker han gå? Han leder in henne i gränderna i Gamla stan. Efter några meter stannar han upp och drar henne intill sig. Han kysser henne upphetsat samtidigt som regnet strilar ner över deras ansikten. Sedan får han bråttom iväg igen på kullerstensgatan och stannar inte förrän de når ett litet kafé på höger sida. Med skeptisk blick tittar Emma på honom. Visserligen har de älskat på hans kolonilott, på Kungliga Bibliotekets toalett och i hans bil. Men på ett kafé – där går nog ändå gränsen.
”Nu skämtar du, hoppas jag?”
Kristoffer tungkysser henne bestämt till svar och när han pressar sig mot henne är det ingen tvekan om vad han vill. Sedan kliver han in genom dörren som plingar till och hon låser cykeln och följer efter honom. Inne på kaféet sitter det fyra gäster, som alla tittar upp på dem med undrande blickar, nästan som om de förstod vad som var på gång. Emma känner sig skyldig redan i förväg och kan inte se någon av dem i ögonen. Men Kristoffer beställer glatt två cappuccinos, tar en i varje hand och nickar mot trappan.
”Det brukar inte sitta några i källaren”, viskar han och Emma går tveksamt efter honom.
Hjärtat dunkar och hon känner sig osäker på om Kristoffer är galen eller bara spännande. Just nu väljer hon att tro på den sistnämnda teorin. Så fort de kommer ner ställer han ifrån sig kopparna så hastigt att kaffet skvimpar ut på assietterna. Han låtsas inte om det utan drar henne intill sig och för sin tungspets ömt över hennes hals. Samtidigt letar hans händer sig förbi alla lager med kläder och hamnar innanför hennes behå. Inte för att hon vill vara en partykiller men hon har svårt att slappna av.
”Här? Vem som helst kan ju dyka upp”, försöker hon protestera.
Men Kristoffer verkar inte brydd, snarare upprymd. Hans tunga vandrar nonchalant vidare över hennes hals samtidigt som han börjar knäppa upp sina byxor. Emma försöker ge sig hän men vågar inte ens blunda, särskilt inte när hon hör steg i trappan. Snabbt sjunker de ner i varsin skinnfåtölj och hinner precis ta en klunk kaffe då kaféägaren sticker ner huvudet.
”Jag tänkte bara tända ljusen, så det blir stämningsfullt här”, säger mannen och går fram med sin tändare till värmeljusen som står i glas på borden.
Innan han försvinner upp igen, skruvar han på radion. Lugna favoriter spelar en kärleksballad och Kristoffer ler prövande mot Emma.
”Du kanske föredrar toaletten?” frågar han och hon skakar bara på huvudet och skrattar.
Han ger sig inte! För Emma är det inte bråttom att älska med varandra igen, det var ju bara några timmar sedan sist. Men det räcker med att han närmar sig henne igen för att de ska vara tillbaka där de slutade innan de blev avbrutna. Bestämt drar han med henne in på den minimala toaletten. Med lite god vilja går den tunna trädörren igen och han får på haspen.