Efter incidenten med skon är Josefin fortfarande ur fas och uppretad över att hon förlorade onödig tid på att hoppa runt på ett ben som ett fån. Hon försöker att hålla medvetet korta, lätta steg för att spara på låren. Så fort loppet startade för knappt en timme sedan gick hon in i sin roll som löpare, som hon alltid gör under tävlingar. Allt annat läggs tillfälligt åt sidan och hon har bara en enda uppgift: att mala på tills hon korsar mållinjen. Men efter det att hon tappade skon på Söder Mälarstrand har hon kommit helt i otakt. Konstiga tankar snurrar i huvudet och hon njuter inte en sekund.
Under normala omständigheter hade hon blickat ut över Riddarfjärden och beundrat det pampiga Stadshuset och den vackra Riddarholmen men nu skymtar hon bara några oskarpa silhuetter till höger om den genomgrå dimman. Det är smärtsamt att se åt sidan på grund av vinden och regnet som piskar våldsamt mot ögonen. Josefin försöker fokusera på att hon snart är över puckeln och kan sträcka på benen i nerförsbacken. Men istället plågar hon sig med att tänka på att hon ska över den här bron igen om två mil.
Josefin har inte mycket att glädjas åt just nu men det är en lättnad att ingen kan se vilka negativa tankar hon tampas med. Emma brukar bara skratta åt henne när hon försöker få henne att förstå hur maratonskallar fungerar, hur envisheten bemästrar smärtan. Fast Emma alltid har varit mer träningsintresserad än Josefin så skakar hon bara på huvudet åt henne och säger att hon tycker att det verkar destruktivt att nöta asfalt så oändligt länge. Emma är inte ett dugg imponerad utan tycker snarare att det är korkat att dessutom betala för att springa fyrtiotvå kilometer frivilligt. Men maraton måste upplevas, så är det bara. Känslan när man korsar mållinjen är fantastisk, så nära en orgasm man kan komma. Genast får Josefin upp en bild av Emmas pojkvän Kristoffer i huvudet. Det är tydligen honom hon förknippar med sex nuförtiden. Men det är bara för att Emma har berättat att han aldrig får nog av henne. Dessvärre har hon inte lämnat några fler detaljer än så. Inte ens efter två glas vin har Josefin lyckats klämma ur Emma något mer än en generad blick och två rosiga kinder. Det är uppenbart att Emma är förälskad och att hennes samliv numera handlar om passion istället för något slentrianmässigt, som för hennes egen del.
Snart är Josefin förbi det värsta partiet i backen och försöker samtidigt komma på när hon och Andreas låg med varandra senast. Det måste ha varit förra helgen, eller kanske helgen innan dess? Nej, nu minns hon exakt när det var: för en månad sedan, då de blev avbrutna av en mellanstadieelev som knackade på dörren för att sälja kokosbollar. Hon köpte en låda med tjugofyra stycken och Andreas tröståt en hel rad när de inte lyckades tända till igen efter det. Okej, hon kanske inte är den mest sexuella varelsen på denna jord men tänker inte känna någon press från Andreas. Hon bestämmer över sin egen kropp, som hon just nu valt att utsätta för en barbarisk tortyr i några timmar. Mycket motvilligt erkänner hon att hon är avundsjuk på Emma som är mitt i första-tiden-förälskelsen.
Äntligen lutar backen åt rätt håll men så fort det känns något lättare att springa gör sig urinblåsan påmind – alltid ska det vara något. Hon hade lyckats förtränga sitt behov i några minuter men nu börjar det bli akut på allvar. Faktum är att hon tänker göra det: hon ska bara släppa loss och kissa! Men det är lättare sagt än gjort. Låsningen är ett faktum och hon kan inte springa och kissa samtidigt hur mycket hon än försöker. Det måste bero på att det är inbyggt sedan barnsben att man bara inte gör så. Snart kommer hon inte undan längre och hon vet ett lämpligt ställe vid Rålambshovsparken där hon kan smita in bland buskarna och sätta sig på huk. Det är en bit kvar dit men det ska nog gå.
När hon springer in i den lummiga parken undrar hon om Emma ska dyka upp någon gång. Hon har för sig att Emma nämnde något om att parken är en trevlig publikplats men då pratade hon förvisso om picknick i gräset. Och hon lovade även att stå på andra platser vid banan och heja, men än så länge har Josefin inte sett röken av henne. Buskaget hon tänkte hoppa in i visar sig vara ockuperat av en man som kissar ogenerat och hon joggar besviket vidare. Människor står och hejar precis intill. Åskådarna ger inte upp trots att deras paraplyn vänder sig ut och in i vinden. Josefin känner medlidande med dem som står och trampar av kyla. Snacka om kärlek att ge sig ut och peppa sina vänner just idag. Själv skulle hon med gott samvete valt att stanna hemma. Den tanken kom från ingenstans och hon bestämmer sig för att inte klandra Emma om hon inte dyker upp. Lika bra att inte titta efter henne, så slipper hon vara besviken i flera timmar i sträck. Klockan piper till på femtiosex minuter även om hon inte riktigt har nått fram till tiokilometersskylten än. Hennes Garmin, som sitter runt handleden, verkar ta ut saker och ting i förskott men det är skönt att åtminstone klockan är positivt inställd. Första milen avklarad och det med bravur. Allt under en timme är hon nöjd med idag. Josefin får syn på några buskar och träd vid slutet av Rålambshovsparken, där Norr Mälarstrand tar vid. Där får det bli även om hon skulle få sällskap. Hon viker av åt höger och kastar sig in bland träden.