Bara tjugo minuter efter att poliserna lämnat Lennart nås han av ett nytt samtal från dem. Kanske glömde de att ta några uppgifter eller också vill de att han ska stoppa loppet. Han är så djupt försjunken i sina tankar att han glömmer att presentera sig när han svarar.
”Har jag kommit till Lennart Hansson, tävlingsledare för Stockholm Marathon?” Den ljusa kvinnorösten låter inte bekant.
”Ja, det stämmer.”
”Okej, vad bra att jag fick tag i dig. Jag heter Emma Sköld och jobbar på Länskriminalpolisens våldssektion här i Stockholm. Tyvärr har jag dåliga nyheter att komma med.”
Redan innan Lennart får höra fortsättningen förbereder han argument mot att avbryta loppet. Han ser inte framför sig hur det skulle kunna gå till i praktiken. I värsta fall skulle det kunna gå att omdirigera löparna och slussa dem mot målet tidigare än planerat. Men de flesta kan banan utantill och skulle inte acceptera att vika av på fel ställe. Lennart kan föreställa sig det fullständiga kaoset och känner att det hugger till i bröstet.
”Att avbryta loppet kommer inte på fråga”, protesterar han innan hon har hunnit berätta sitt ärende.
Lika bra att gå ut hårt. Nu får det vara nog med tråkigheter, han har tillräckligt med svårhanterade utmaningar att tampas med ändå. Förlusten av Måns Jansson är en stor tragedi på många sätt och han kan inte förstå att han nyss talade med honom, bara några minuter innan han tog sitt sista andetag.
”En livlös kvinna har hittats vid Rålambshovsparken, troligtvis en deltagare i loppet.”
Lennart är så fokuserad på sitt försvarstal att han inte hinner uppfatta vad polisen säger.
”Hallå, är du kvar?” undrar hon.
”Ja”, bekräftar han. ”Vad var det du sa?”
”Vi tror att den döda kvinnan var en deltagare i maraton.”
All luft går ur Lennart när han hör vad hon säger. Redan för några minuter sedan var han övertygad om att hans sista krafter var på väg att sina och så serverar polisen det här.
”Är ni säkra på att hon är död?” frågar han.
”Dessvärre är jag det, eftersom jag är på brottsplatsen just nu. Hon ligger på ett sätt så att nummerlappen döljs, men hon är klädd i löparkläder och ingen annan än maratonlöparna springer väl frivilligt en sådan här dag?”
”Brottsplatsen?”
Polisen ignorerar hans fråga. ”Fler poliser är på väg och jag undrar om du har möjlighet att komma hit? Jag skulle vilja prata med dig.”
”Kan vi inte ta det på telefon?” undrar han.
”Det handlar om omständigheterna kring kvinnans död. Jag skulle inte be dig att komma hit om det inte var viktigt.”
Lennart vet inte vad han ska säga. Inom loppet av en timme har maratons dödsfallsstatistik fördubblats.
”Naturligtvis kommer jag så fort jag kan men det kan ta ett tag med tanke på avspärrningarna. ”
”Jag förstår det men jag väntar på dig. Möt mig vid sjukvårdstältet vid Rålambshovsparken.”
”Okej.”
Så fort Lennart avslutar samtalet ringer det igen. ”Hej, jag är reporter på Aftonbladet. Vi vet redan vem det är som har dött och undrar om du har några kommentarer?”
Lennart är en hårsmån från att göra bort sig genom att fråga om han syftar på Måns eller kvinnan i Rålambshovsparken. Så snabbt kan de väl inte ha snappat upp nyheten om den döda kvinnan, eftersom han precis fick reda på det själv?
”Som jag säger till alla andra, så får även du hålla tillgodo med citaten i pressmeddelandet. Just nu hinner jag inte med en intervju.”
”Men du kanske kan svara på om du kände honom?”
”Ledsen, men inte nu”, säger Lennart och lägger på. Han förstår inte ens varför han svarade.
Han går ut och letar efter Albert, som måste hjälpa honom med samtalen från media. Efter en stund hittar han honom inne på tävlingskansliet men han är upptagen i telefon. När Albert är klar med samtalet ringer det igen, men Lennart hejdar honom. ”Svara inte, vi måste prata först.”
Det känns som en déjà vu-upplevelse när han drar Albert
åt sidan. Informationschefen flackar oroligt med blicken. Så fort de kommer utom hörhåll från andra, sänker Lennart rösten och berättar det han precis fått reda på.
”En död löpare har hittats vid Rålambshovsparken, en kvinna den här gången.”
”Vad är det frågan om?” utbrister Albert. ”Vad är det egentligen som händer?”
Lennart slår hjälplöst ut med händerna. ”Jag vet inte men jag börjar faktiskt bli riktigt orolig. Polisen vill att jag ska komma dit omedelbart.”
”Då handlar det knappast om en hjärtinfarkt.”
”Det lät inte så. Uppriktigt sagt är jag rädd för att det kan vara en dåre som springer lös. Måns märkliga hugg i ryggen och nu det här. Snart kommer nog polisen kräva att loppet avbryts.”
”Avbryta loppet? Men det går ju inte. Jag förstår vad du tänker men måla inte fan på väggen än. Det kanske finns naturliga förklaringar till hennes död?”
”Kanske det”, säger Lennart men känner sig långt ifrån övertygad.
Bilden av vad som pågår växer sig starkare och han får bråttom därifrån.