När Emma går bort mot sjukvårdstältet har hon svårt att samla sina intryck. Livets tvära kast gör att hon inte riktigt hinner med i svängarna trots att hon brukar vara mästare på att ställa om sig. Ena minuten har hon sex på en kafétoalett, i den andra kravlar hon omkring i en buske för att titta på en död kvinna med en plastpåse över huvudet. Offret ligger fortfarande kvar vid vattnet och det kommer att dröja säkert trekvart till innan läkare och kriminaltekniker är på plats. Emma tänker att det skulle kunna vara Josefin som ligger i buskaget. Hur osannolikt det än är så kan hon inte slappna av till hundra procent förrän hon vet säkert. Och så kommer hon att tänka på Kristoffer, han tror ju att de ska ses snart. Så hon skickar iväg ett kort sms till honom för att han inte ska sitta och vänta på henne i onödan. På en sekund har hon ett ”puss” till svar och känner hur axlarna sjunker. Kristoffer gör henne varm i själen till skillnad från Hugo som jämt var så anklagande. ”Varför måste du jobba över – kan ingen annan ställa upp för en gångs skull?” Alternativt körde han med uppgivet martyrskap: ”Jag hade ändå inte räknat med dig för det kan man aldrig göra.” Hugo allierade sig dessutom med Josefin, som också tycker att Emma är en svikare när hon låter jobbet gå före familjen. Det de inte verkar förstå är att en polis på en kriminalavdelning måste vara flexibel, annars är det bara att byta jobb. Mitt i en mordutredning jobbar man tills förövaren är fast. Det är hennes förbannade skyldighet.
Medan Emma närmar sig tältet där förhoppningsvis Anders Pettersson väntar på henne, försöker hon föreställa sig hur det kan ha gått till när kvinnan dog. Snabbt förmodligen, med tanke på hur åtråvärt just det där buskaget verkar vara för dem som inte vill förlora tid på att köa vid bajamajorna. Så kvinnan springer alltså in bland träden och då står någon där och väntar på henne. Eller följer gärningsmannen efter kvinnan? Det känns mer troligt, eftersom det knappast går att gömma sig bland de få träden och buskarna som finns att tillgå. Om det är ett utvalt offer så talar det för att förövaren gick efter kvinnan. Tillvägagångssättet tyder på att brottet var planerat. Och med allra största sannolikhet borde det finnas vittnen. Visst är buskarna vid vattnet en liten avstickare från själva banan men någon i publiken kan ha reagerat ändå.
När Emma når in under taket och hälsar på sjukvårdarna, nickar Anders Pettersson igenkännande.
”Hej, hur mår du?” frågar hon.
”Sådär. Jag såg plastpåsen först och …”
Emma avbryter honom. ”Kan du ta det från början? Berätta gärna allt du kan minnas från det att du var på väg mot träden, precis varenda detalj.”
Hon slår sig ner bredvid honom på britsen och torkar av sig i ansiktet.
”Jag vek av till höger precis vid slutet av Rålambshovsparken”, säger han medan hans blick blir frånvarande.
”Vad skulle du göra där?”
”Slå en drill.”
”Mötte du några på vägen?”
Anders stryker sig över tinningarna och ser ut att fundera. ”Ja, några löpare kom emot mig.”
”Kvinnor eller män?”
”Både och. Jag reagerade på en lång farbror, som jag undrade hur sjutton han orkade. En timme på första milen är inte fy skam. Också lade jag märke till en mörkhårig medelålders kvinna. Hon nickade uppmuntrande mot mig.”
”Lockigt hår?”
Han skakar fundersamt på huvudet. ”Nej, väldigt blött hår, så det kan jag knappt svara på. Jo, kanske. Det var ungefär så här långt.” Han måttar med händerna strax under axeln på sig själv.
Det kan ha varit Josefin. Eller mördaren. Eller en helt vanlig motionär.
”Inga andra?” frågar hon.
”Inte som jag kommer ihåg på rak arm.”
”Vad hände sen?”
”Jag gick in bland buskarna och höll på att snubbla över plastpåsen men tänkte inte mer på det. Det var nämligen lite bråttom”, säger han och rodnar. ”Men jag hann knappt börja förrän jag kom av mig helt. Hon bara låg där, alldeles stilla. Jag fattade ingenting men hann tänka att kroppen hade en onaturlig ställning.”
”Vad gjorde du då?”
”Jag kanske skrek något eller försökte prata med henne, jag minns inte riktigt. Det var en sådan förfärlig syn, med den där påsen och allt. Jag kastade mig ut ur busken och ropade efter hjälp. Och då kom den där funktionären och kort därefter så kom även du på cykeln.”
Cykeln! Den hade hon helt glömt bort var hon ställde men det fick bli ett senare problem. Emma skulle gärna vilja ha bättre signalement på löparna som Anders mötte, men hon inser att han är medtagen, han nästan sluddrar fram sina svar. Dessutom kommer en annan löpare in i tältet och avbryter dem. Hon pekar på sin blodiga häl för att bli omplåstrad.
”Det var ju typiskt att man skulle bli skadad”, muttrar kvinnan mot Emma och hon har god lust att svara att hon ska vara glad att hon i alla fall lever.
Anders harklar sig diskret. ”Kan jag gå hem nu, jag känner mig trött. Om det är något mer är det bara att ringa mig.”
Han uppger sitt telefonnummer och Emma noterar även hans startnummer och adress. Kvinnan med skavsåret söker ögonkontakt med Anders och ler snett mot honom när hon får hans uppmärksamhet. ”Blev det för tufft?”
”Det kan man säga”, svarar han torrt.
”Själv ger jag inte upp i första taget”, säger hon överlägset och nickar menande mot foten. ”Inget skäl att bryta för mig inte.”
Emma får återigen bita sig i tungan för att inte häva ur sig någon dräpande kommentar.