Ringarna under ögonen vittnade om att Måns Janssons nätter inte heller bestod av en sammanhängande sömn. Då hade han och Johan i alla fall en sak gemensamt. Wilmas tränare hade insisterat på att få träffa honom redan i somras men Johan hade inte varit i skick förrän nu. Ofta slutade det ändå med att det var han som fick trösta den andra parten istället för tvärtom. Johan hade inte haft en tanke på att Måns faktiskt kunde ha något viktigt att säga honom och därför hade han inga förväntningar när han klev in i Måns lägenhet i Traneberg.
”Hur går det för dig och Petra?” frågade Måns och serverade honom kaffe direkt från bryggaren. ”Jag har inga kakor, tyvärr.”
Disken stod i travar i det spartanska hörnköket och en frän stank smet ut ur kylskåpet när Måns plockade fram mjölken. ”Oj, den hade visst gått ut.”
”Det är lugnt, jag är inte så förtjust i vare sig kakor eller mjölk längre.”
Johan hade hoppats att få slippa prata om hur de mådde men Måns hade stannat upp i sina rörelser och betraktade honom bekymrat. ”Hur är det?”
”Det rullar på”, mumlade Johan men sanningen var den att det stod blickstilla. Han förväntade sig en klyschig kommentar som att ”tiden läker alla sår” och att livet måste fortsätta trots att Wilma inte fanns med dem längre. Om människor bara kunde nöja sig med att lyssna istället för att prata själva så skulle det kännas mycket bättre. Måns verkade begripa det och besparade honom sina släta-över-kommentarer när han slog sig ner mittemot honom.
”Jag kan inte sluta tänka på den där kvällen”, sa Måns och det gick upp för Johan att han verkade ha något särskilt att berätta.
”Tänker du på något speciellt?”
”Allting gick så snabbt med polisens förhör och plötsligt var brottsutredningen nerlagd.”
Måns gjorde en konstpaus och Johan såg upp från kaffekoppen. ”Men?”
”Nu när det har gått en tid och händelsen har hunnit sjunka in ordentligt känner jag att det är något som inte stämmer.”
”Hur menar du då?” frågade Johan så lugnt han förmådde trots att pulsen ökade.
Måns sökte hans blick. ”För det första så kan inte Wilma ha hoppat från den där klippan. Hon anförtrodde sig till mig och verkade vara tillfreds med livet. Även nu i efterhand så kan jag inte se några tecken på att hon var på väg att begå självmord.”
”Då är vi två.”
”För det andra var det ingenting som var avvikande den där kvällen. Jo, förutom en sak – en kvinna vid namn Josefin Eriksson var med och tränade med oss då.”
”Vadå, menar du att hon kan vara inblandad på något sätt?”
”Det tror jag inte men hon kom aldrig tillbaka efter den gången.”
Johan suckade. ”Och sådana trådar drog inte polisen i över huvud taget, antar jag. Berättade du för dem om Josefin?”
”Absolut! Om jag har förstått det rätt så pratade de med alla som var med.”
”Vet du var Josefin finns?”
”Hon är personlig tränare i Bromma.”
”Så då känner du henne?”
”Vi springer förbi varandra ibland i spåret, men inte mer än så. Hon var med oss några gånger för att få inspiration i samband med hennes uppstart av sin verksamhet. Jag vet att hon har man och tre barn. Och att hennes syrra är snut. Ja, det är väl allt.”
”Låter inte precis som en beräknande mördare?”
Måns skrattade till. ”Verkligen inte, men hon är den enda i gänget som avviker från det vanliga. De andra känner jag ju utan och innan. Vill du ha mer kaffe förresten?”
”Nej, tack! Jag måste hem. Vi håller kontakten”, sa Johan och reste sig. ”Det var bra att du stod på dig om att vi skulle ses.”
”Det är väl det minsta jag kan göra. Du ska inte hänga med ut och springa ikväll?”
”En annan gång”, svarade Johan med en ton som inte lämnade utrymme för några som helst övertalningsför-
sök.
Johan kunde inte förstå hur han någonsin skulle bli sugen på att snöra på sig löparskorna igen. Under hösten hade vinflaskan lockat mer än elljusspåret och så fick det förbli. Trots att han hade haft fyra månader på sig att gräva i allt som kretsade kring Wilmas mystiska död, så var det mötet med Måns som utlöste allt underliggande tvivel. Det fanns alltså någon mer än han själv som inte trodde att polisens utredning stämde och det var precis det som behövdes för att få honom att vakna. Han hade mycket i huvudet under bilfärden hem och körde därför okoncentrerat. Plötsligt fick han tvärbromsa för en cyklist som kom från ingenstans. Visserligen hade hon högerregeln på sin sida, men ändå. Hon verkade vara mer intresserad av sin rättighet till företräde än om sitt liv när hon trampade rakt ut i vägen. Nu nuddade hon bara fronten på bilen och cyklade vidare som om ingenting hade hänt. Men Johan satte andan i halsen och körde sedan hem precis så lagligt som det krävdes för att han inte skulle bli av med körkortet.
”Hallå?”
Han ställde ner sin väska i hallen och ropade igen. Petra var väl ute och han struntade i att ta av sig skor och ytterkläder och klampade in i köket. Laptopen låg på köksbordet och väntade på hans googlesökning. Tjugosjutusen träffar på Josefin Eriksson, varav den tredje verkade vara en personlig tränare i Bromma. Han klickade på länken och såg en kvinna med positiv uppsyn och lite jävlar anamma i blicken. Utan att tveka slog han numret som han hittade under fliken Kontakter och tre sekunder senare hörde han en stressad kvinnoröst som sa något han inte uppfattade.
”Hej, jag heter Johan. Är det Josefin jag talar med?”
”Stämmer bra det.” Hon lät kort i tonen och inte alls så där sprudlande glad som hon gav sken av att vara på bilden på dataskärmen. Falsk marknadsföring.
”Ringer jag olämpligt?”
”Jag är på väg in i skolan för att hämta barnen, vad gäller saken?”
”Träning – du är väl personlig tränare?”
Tonläget i rösten mjuknade omedelbart. ”Javisst! Vill du boka ett introduktionsmöte?”
”Ja tack, gärna så fort som möjligt. Jag behöver komma i form.”
”Vilka tider passar dig bäst?”
”Jag kan när som helst”, svarade han angeläget.
”Går det bra om jag sms:ar dig förslag på tider på det här numret?”
”Gör det.”
”Då hörs vi snart och kanske ses … Jonas?”
”Johan”, rättade han.
”Johan”, svarade hon. ”Hej så länge.”
”Hej då”, sa han och pustade ut.
”Vad var det där om?”
Johan ryckte till när han hörde Petras röst alldeles intill. Han hade inte ens märkt att hon kommit hem.
”En jobbgrej bara.”
Mobilen pep till och skärmen tändes upp av ett nytt meddelande. ”Klockan nio i morgon bitti eller klockan ett – något som passar?” Lika bra att ta första bästa chans. Han svarade klockan nio och sedan kom en adress i Bromma, förmodligen hennes privata. Kanske hade hon gymmet i källaren, det skulle visa sig imorgon. Petra kramade om honom bakifrån och slog ihop hans dator. Sedan lade hon hans mobil med skärmen neråt.
”Hur har din dag varit?” frågade hon.
Även om hennes demonstrativa sätt störde honom, svarade han lugnt: ”Efter jobbet var jag hemma hos Måns en sväng. Han ville snacka.”
Johan kände hur hon stelnade till. ”Om vadå?”
”Han har funderat fram och tillbaka på Wilma och också kommit fram till att hon inte kan ha hoppat frivilligt.”
”Kan du inte bara lägga det där bakom dig nu? Om hon trillade ner så spelar det ingen roll – hon är lika död för det”, sa Petra och släppte greppet om honom.
Sedan öppnade hon kylskåpet. ”Det finns inget att äta.”
Hon ägnade honom inte en blick, utan letade febrilt vidare i skafferiet. Precis som om diskussionen hade något med mat att göra.
”Men tänk om någon knuffade henne?”
Petra stannade upp och såg på honom. Hennes blick brann av vrede. ”Ja, tänk om någon mördade henne, Johan! Det låter verkligen troligt. Inbillar du dig att polisen är ett gäng muppar som kör ’Sten, sax och påse’ om vilken teori som är rätt?”
Spontant ville han svara ja, men knep igen. Poliser låg inte högt i kurs hos honom just nu men det var fel läge att argumentera emot en rasande fru. Så här arg hade han aldrig sett henne förut.
”Jag vill bara veta sanningen, det är väl inte så konstigt?”
”Släpp det och gå vidare. Ingen kommer att må bättre av att du drar upp allt igen.”
Petra menade verkligen allvar men det gjorde han också.
”Jo, jag.”
”Men inte jag.”
Alltså skulle han tvingas agera i smyg men det gjorde inte så mycket. Egentligen föredrog han att hålla i trådarna själv. Nu skulle han bara försöka göra en kovändning.
”Älskling, som vanligt har du rätt. Jag låter det vara.”
Rösten lät inte helt äkta och Petra vände sig om med ett paket nudlar i händerna. ”Det är lika troligt som att du skulle nöja dig med det här till middag.”
Han log avväpnande. ”Allvarligt, Petra. Jag släpper det. Vi går ut och äter istället för att tjafsa.”
”Säga vad man vill men du är sämst på att ljuga”, muttrade hon och lade ifrån sig nudelpaketet.