”Något nytt från teknikerna, eller?” Lindberg ser förvånad ut när Emma går rakt in i hans rum utan att knacka först.
Tre nya kolleger har dykt upp och nickar till hälsning.
”Nej, men däremot från tävlingsledaren.” Hon slår sig ner på besöksstolen bredvid de andra. ”Lennart Hansson ringde nyss och han hade en del att berätta.”
”Låt höra.”
Emma vill ha chefens fulla uppmärksamhet innan hon fortsätter. Han verkar väldigt inne i något på dataskärmen framför sig men det räcker med några sekunders tystnad för att han ska flytta över blicken till henne.
”Som att Viktorias tid uppdaterades efter halva loppet.”
”Vänta lite.” Lindberg ropar högt efter Nyllet, som ser nyfiken ut när han tittar in i rummet efter en stund.
”Vad är det som har hänt?”
”Mycket”, svarar Emma och viftar åt honom att sätta sig ner.
”Av en händelse upptäckte tävlingsledaren att Viktoria André fortfarande springer. Åtminstone uppdaterades hennes tid i systemet.” Emma tackar högre makter för att hon inte förivrade sig och åkte iväg till Strandvägen 7 med ett dödsbud.
”Nu förstår jag ingenting”, erkänner Nyllet och Lindberg tittar uppmanande på Emma. ”Inte jag heller.”
”Antingen har vi fel namn på offret eller så har förövaren tagit med sig hennes chip och fortsätter springa med det. Det var i alla fall Lennarts två olika teorier.”
”Det var som fan”, utbrister Nyllet.
Men Emma är långt ifrån klar. ”Inte nog med det – det finns bara tre personer som har nästan exakt samma tid som Viktoria vid halva sträckan: Börje Larsson och Antonia Karlsson, båda över femtio bast, och Martin Pihl, trettio år.”
”Men det är alltså ingen som har exakt samma tid?”
”Nej, men man kan tydligen inte ha två chip på samma ben för då kan de slå ut varandra. Så en sekunds skillnad kan det mycket väl bli även om det är en person som springer med båda på sig.”
”Då låter det som om teorin att vår gärningsman springer vidare med hennes chip är det mest troliga. Vem skulle annars den döda kvinnan vara? Vi måste hitta personen som har hennes chip. Vet vi var de befinner sig just nu?”
”Dessvärre består chipen inte av gps:er men efter var femte kilometer uppdateras tiden och nästa tillfälle är om cirka tretton minuter.”
”Var då någonstans?”
”Djurgårdsvägen.”
”Så snabbt hinner vi inte förbereda ett gripande. Vi får satsa på att haffa rätt person vid trettio kilometer istället om man inte kan ta dem mellan mätningarna förstås? Det kanske syns tydligt vem som springer omkring med två chip?”
Emma skakar tveksamt på huvudet. ”Det krävs en mätplatta för att se vem av dem som har det på sig om det sitter dolt. Om vi inte ska gripa alla tre?”
”Det låter inte som en bra idé. Ta reda på var någonstans trettio kilometer är och om arrangören kan skaka fram ett datasnille i tid till platsen. För vi behöver ju någon som kan peka ut vem av dem som har chipet på sig”, säger Lindberg.
”Jag går och ringer upp teknikern som är i Rålambshovsparken för att få reda på om Viktorias mätare saknas från hennes sko, så vi vet.” Emma reser sig upp.
”Bra där”, svarar Lindberg. ”Då ringer jag insatsledaren och förbereder ett gripande. Hur lång tid har vi på oss?”
”Max trettiofem minuter om vi ska vara på den säkra sidan”, säger Emma. Hon letar fram kartan över maratonbanan. ”Tre mil ser ut att vara på Skeppsbron.”
”Typiskt. Det är inte precis den mest diskreta platsen för en polisinsats”, fyller Nyllet i. ”Men det blir ju inte vårt problem.”
Fast Emma vill vara på plats och prata med personen som bär chipet, inte sitta på sitt rum. Samtidigt tvivlar hon på att gripandet kommer att leda någonvart.
”Men inte springer väl gärningsmannen omkring med offrets chip på sig? Det är ju som att be om att bli upptäckt”, säger hon.
”Det kanske är det han eller hon vill?” säger en kollega.
”Vi har ju ingenting annat att gå på just nu”, inflikar Lindberg. ”Kolla alla tre namnen i brottsregistret.”
De lämnar Lindbergs rum. Ännu en gång ringer Emma upp teknikern, som tack och lov svarar efter bara några signaler.
”Jag tar samtalet bara för att jag ser att det är du och att det kan vara viktigt. Annars gillar jag inte att bli avbruten mitt i arbetet.” Vinden gör att det brusar precis lika mycket som förut.
”Det förstår jag och det här är verkligen angeläget, annars skulle jag inte störa. Kan du se om offret har en liten plastbricka på ena skon?”
”Du menar ett chip som registrerar tiden?” frågar mannen, som tydligen är väl insatt i maratonlöpning.
”Exakt.”
”Jag står precis vid hennes skor och det ser faktiskt inte ut att sitta något där.”
”Kan du kolla noga för säkerhets skull? Hon kanske har satt fast det runt benet?”
”Nej, det ser inte ut så. Fast vänta! Skosnörena är trasiga på ena skon.”
”Så där satt alltså hennes chip.” Emma tänker högt.
”Förmodligen. Snörena ser ut att vara avskurna.”
”Finns det något mer som gör att vi kan säkerställa identiteten på offret?”
”Det skulle vara hennes lilla runda födelsemärke som sitter mitt på nästippen.”
”Då var det inget mer, tack.” Emma tar fram bilden på Viktoria och ser den bruna pricken.
Tankarna snurrar runt i huvudet. Någon annan springer alltså vidare med Viktoria Andrés chip och den personen verkar heta Börje Larsson, Antonia Karlsson eller Martin Pihl. Hon samsöker på Börje Larsson och Viktoria André på nätet, sedan testar hon kombinationen Antonia Karlsson och Viktoria André, utan att få några gemensamma träffar. Slutligen Martin Pihl och Viktoria men inte heller där får hon något resultat. På måfå slår hon in Måns Jansson och offrets namn. Hon får flera svar att gå igenom och på fjärde sidan i länklistan klickar hon upp ett gruppfoto som ser ut att vara taget någonstans utomlands. ”Playitas”, lyder bildtexten. Solen skiner och brunröda berg sticker upp i bakgrunden. Genast känner hon igen Viktorias stora leende trots att hon har solglasögon på sig. De sex personerna på bilden är klädda i träningskläder och till höger om Viktoria står en mörkhårig tjej, som är decimetern kortare än henne. Men det är inte hon som får Emma att reagera – det är den gänglige mannen till vänster om Viktoria. Först är hon tveksam om hon ser rätt, men efter att ha jämfört med bilden som ligger på skrivbordet är hon säker på sin sak.