Cykeln hade nog gått snabbare än bilen idag men Emma och Nyllet kan inte ringa på hos Viktorias föräldrar som dränkta katter. Så de åker bil genom city och Emma parkerar på en tvärgata till Strandvägen. Det är tveksamt om hon lyckats hålla sig inom ramarna för hastighetsbegränsningarna, men det är enbart för utredningens bästa. Som en av få kvinnor på avdelningen brukar dödsbud vara en uppgift som tillfaller henne, men hon tvivlar på att hon är bättre på det än någon annan. Kanske ville Lindberg bara få iväg henne för att tänka på hur han ska göra nu när han fått kännedom om Josefins koppling till båda offren. Emma är i alla fall glad över att ha med sig just Nyllet, som är en känslomänniska som går varsamt fram och visar stor sympati med de drabbade. Med snabba steg passerar de Hotell Diplomat och når sedan den pampiga entrén och tar sig in. Ingen av dem säger ett ord på vägen. Tre trappor upp ligger familjen Andrés våning som hon inte ens vågar tänka på vad den är värd. Trapporna gör henne andfådd och när hon ser rätt namnskylt på dörren försöker hon samla sig innan hon ringer på. Det finns ingen standardlösning vid lämnande av dödsbud, det är alltid lika svårt att hitta rätt formuleringar och tonfall. En bjäbbig hund skäller när hon trycker på ringklockan och hon hör ljudet av rasslande säkerhetskedjor på insidan. Låset klickar till och en propert klädd kvinna visar sig genom en springa i dörren. Hon hindrar sin vita pudel genom att hålla för en fot så att hunden inte kommer ut.
”Vill ni sälja något så är jag inte intresserad.” Sedan hyschar hon åt hunden.
Det finns inga slående likheter mellan Elisabeth och Viktoria men det kanske beror på mammans överdrivna sminkning och det silverfärgade håret som är klippt i en perfekt page. Emma stålsätter sig och visar upp sin polislegitimation. Nyllet följer hennes exempel och nickar som hälsning. Det är alltid vanskligt att dyka upp civilklädd och därför är det bäst att vara tydlig med varifrån de kommer. ”Får vi stiga på?”
Kvinnan öppnar upp dörren och presenterar sig. ”Elisabeth André.”
Emma ryser när hon skakar Elisabeths iskalla hand.
”Emma Sköld, Länskriminalpolisen. Och det här är min kollega Thomas Nyhlén.”
”Ni får ursäkta kylan här inne men vi har balkongdörren öppen för att titta på löparna. Vår dotter springer”, säger Elisabeth stolt.
När Emma går över tröskeln huttrar hon till och bestämmer sig för att behålla ytterkläderna på. Dels för att slippa frysa, dels för att Elisabeth ska förstå att de inte har för avsikt att bli långvariga. Egentligen vill Emma ha obegränsat med tid när hon ska lämna ett så tragiskt besked, men idag faller ingenting innanför ramarna för vad som är normalt. Klockan tickar hela tiden och den underliggande stressen är svår att bortse från. Innan hon kliver in i ett gigantiskt vardagsrum med flera fönster som vetter mot Strandvägen, petar hon av sig skorna för att inte repa fiskbensparketten. Det är välstädat, ljust och propert. Dyra konstverk pryder väggarna mellan fönstren och på fönsterbänkarna i marmor står vita orchidéer uppradade. Emma stannar till med blicken på ena långsidan, där det hänger ett stort fotografi av en liten flicka med midsommarkrans i håret. Födelsemärket sitter mitt i prick på näsan.
”Sa du Länskriminalpolisen förresten?” säger Elisabeth.
Emma nickar. ”Vi är här för att tala om din dotter, Viktoria.”
”Har det hänt Vickan något?” frågar Elisabeth oroligt men Emma vill gärna att de sätter sig först innan de berättar.
”Kan vi slå oss ner någonstans?” frågar hon och kvinnan pekar mot soffan i vardagsrummet.
”Är din man hemma?” fyller Nyllet i.
”Torbjörn!” ropar kvinnan. ”Polisen är här”, säger hon utan att stanna upp på väg mot den vita skinnsoffan.
En bastant man kommer gående från ett rum intill. Ogenerat drar han upp gylfen innan han räcker fram näven. ”Torbjörn. Vad är det frågan om?”
Han ser på dem med misstänksam blick och rättar till sin för trånga pikétröja vid halsen. Trots att mannen väger över hundra kilo och har tappat i stort sett allt hår så ser hon en kopia av den lilla flickan som ler på porträttet på väggen.
”Sätt dig gärna, så ska jag berätta”, säger Emma.
Torbjörn slår sig ner bredvid sin fru, som har gråaktig hy och rädsla i blicken. Emma vet att hon och Nyllet alltid kommer att förknippas med den värsta stunden i deras liv. Det är i det här ögonblicket allt kommer att kastas omkull. Hon ser sig om i deras vackra hem och skymtar en kristallkrona ovanför matbordet inne i köket; ungefär en likadan som hon fick ärva av sin mormor med den enda skillnaden att den här är dubbelt så stor. Även om det inte finns något Emma kan göra för att förändra det som drabbat Viktoria, så kan hon åtminstone visa sitt varma deltagande.
”Jag är hemskt ledsen över att behöva säga det här men Viktoria har avlidit under maratonloppet idag.”
Förfärade blickar möter varandra. Sedan frustar Torbjörn till.
”Det kan inte stämma. Hon springer – och bra dessutom. Jag har koll på henne efter var femte kilometer. Maraton har en bra tjänst på sin sajt, förstår du”, säger
han.
Han låter inte otrevlig, snarare desperat. Elisabeth ser lättad ut och Emma förstår att de kommer att klamra sig fast vid hoppet. Och så måste hon krossa det igen:
”Det är någon annan som har hennes tidsmätare, hur märkligt det än låter. Vi beklagar.”
Och så fick hon det sagt också. Hon klarar inte av att se dem i ögonen utan fäster istället blicken på de stora rosa rosorna som står i en vas på soffbordet framför henne. Torbjörn reagerar omedelbart på hennes ord och hans röst är långt ifrån lika slagkraftig nu:
”Vad är det som har hänt egentligen? Och varför skulle någon annan springa med hennes chip för? Var jobbar ni, sa du?”
Pudeln gnyr oroligt och hoppar upp i Elisabeths knä. Det är en trygghet att ha Nyllet vid sin sida en sådan här stund även om han inte säger så mycket. Torbjörn kan nog brusa upp rejält, får hon en känsla av, men hon föredrar hysteri framför total tystnad. Människor som sluter sig som musslor är svåra att tyda hur de klarar av att hantera beskedet. Då är det omöjligt att gå därifrån. Elisabeth gömmer sitt ansikte i händerna medan Nyllet försöker för-
klara:
”Vi jobbar på Länskriminalpolisen och vi har redan påbörjat en utredning. Viktorias identitet är fastställd. Så det betyder dessvärre att det är hon och ingen annan som har bragts om livet. Vi ska naturligtvis göra allt vi kan för att ta reda på omständigheterna kring er dotters död och varför någon använder hennes chip.”
Elisabeth tittar fram mellan sina fingrar. Ögonen är rödsprängda och hon stakar fram sina ord. ”Var … var … hittades hon?”
”Intill Rålambshovsparken.” Mer än så vill Emma inte berätta just nu.
Torbjörn och Elisabeth tar varandras händer och Emma ser på dem att budskapet har sjunkit in.
”Jag beklagar verkligen”, säger hon igen. ”Finns det någon vi kan ringa? Vänner eller släktingar som kan komma hit?”
Diskret torkar Nyllet bort en tår från sin kind. ”Eller skulle ni vilja att vi kallar på en präst?”
Emma har också nära till gråt och vet att det inte är någon fara att visa känslor, tvärtom, de flesta brukar uppskatta poliser med empati.
”Inte just nu”, svarar Torbjörn och det syns att han blir rörd av Nyllets medkänsla. ”Men tack i alla fall.”
”Vi förstår att ni är chockade och förtvivlade men vi skulle ändå behöva ställa några frågor om Viktoria redan nu. Om ni tror att ni orkar med det?”
Föräldrarna nickar och de förhör sig om hur Viktoria var, vad hon gillade att göra, om hon trivdes på jobbet på förskolan, vilka vänner hon umgicks med och om hon hade något förhållande. Det mesta i hennes liv verkade kretsa kring löpning för Torbjörn svarar samma sak flera gånger:
”Hon levde för löpningen och Mission. Det var hennes stora glädje i livet.”
”Men hon hade ingen pojkvän?” frågar Emma och tittar på Elisabeth.
”Inte vad hon berättade för oss men jag tror att hon var tillsammans med någon nu på slutet, sådant känner man på sig som förälder.”
De måste berätta om Måns också, allt annat vore tjänstefel. ”Och så var det en sak till. Hennes tränare, Måns Jansson, avled i början av loppet, en timme innan Viktoria hittades död.”
”Är Måns också död?” frågar Torbjörn förfärat.
”Är det han som är ’trettiofemåringen’ som de pratar om på nyheterna?” fyller Elisabeth i.
Emma och Nyllet byter blickar. ”Ja, så är det, tyvärr.”
”Då handlar det ju om Mission! Dödsfallen måste ha ett samband men det förstår ni väl?” Torbjörn höjer rösten.
Han stirrar rakt framför sig och skakar på huvudet. ”Jag har sagt hela tiden att det är något skit med Mission. Annars skulle inte Viktoria ha slukats upp som hon gjorde. Min Viktoria …”
Efter ytterligare några frågor ser Emma att tiden har rusat iväg och hon blir stressad över att missa gripandet på Skeppsbron. Hon frågar sig själv om hon vågar lämna dem ensamma nu eller om de borde avvakta.
”Vill ni att vi stannar en stund till?” frågar Nyllet.
”Det behövs inte.” Torbjörn låter övertygande.
”Är det säkert? För dig med Elisabeth?” Emma vill höra ett livstecken från henne först.
”Det är okej”, svarar hon och ger Emma ett snabbt ögonkast.
”Vi ska göra allt för att gripa gärningsmannen”, säger Emma.
Torbjörn är den ende som tittar på henne när hon reser sig. ”Lova att ni får fast den jäveln. Det är något med klubben, jag känner det på mig.”
Sedan sjunker han ihop i soffan med en sorgtyngd blick som söker sig mot den inramade bilden på Viktoria.
”Vi lovar att göra vårt bästa.”
Så fort Nyllet och Emma kommer utanför lägenheten ser de på varandra och suckar tungt. De har precis varit i helvetet och vänt och innanför dörren befinner sig två förkrossade föräldrar. Ingenting kommer att bli sig likt för dem, medan Emmas liv är oförändrat. Den enda skillnaden är att hon känner sig ännu mer beslutsam om att hon ska göra precis allt som krävs för att få fast personen som orsakat detta lidande.
Nyllet tar fram sin mobil och läser ett meddelande. ”Det var från Lindberg. Han vill att jag åker tillbaka så fort jag kan.”