Buljong är precis vad Josefin känner behov av för stunden och hon hugger en kopp i farten vid vätskekontrollen men inser att hon måste stanna till helt för att kunna pricka munnen när hon dricker. Hon är livrädd för att ta en paus, dels för att Johan ska komma ikapp henne, dels för att hon ska hinna känna efter hur slut kroppen i själva verket är. Motoriken är ur funktion, vilket blir tydligt när hon av misstag häller buljongen över hela tröjan. Det bultar av smärta i fingrarna och hon känner att gråten är nära.
”Skit också”, utbrister hon och en funktionär hjälper henne med en ny mugg. Hans snälla blick får henne att lugna sig något. Den här gången lyckas hon i alla fall hälla i sig hälften av innehållet innan resten hamnar på marken. Hon kastar ett öga bakåt för att försäkra sig om att Johan inte är i närheten.
Tack och lov lyckas hon inte hitta honom bland alla dyblöta löpare, som i stort sett ser likadana ut. Med en lättnadskänsla masar hon sig vidare, buljongen gjorde verkan. Även om hon inte vill ha Johan hängande bakom sig känner hon ändå en viss saknad. Det var ganska skönt att ha någon att reta sig på för då tänkte hon inte lika mycket på hur ont det gjorde i kroppen. Känseln i kinderna och händerna är helt borta nu och hon undrar hur många som har tvingats bryta på grund av nedkylning. I början av juni! Vädret är oacceptabelt men det ska väl vara just Sverige som lyckas med att skapa vinter från den ena dagen till den andra. Hon har lust att stämma landets alla meteorologer för felaktiga väderprognoser och gissar att hon inte är ensam om det.
Nu gäller det bara att få eländet överstökat.
Och var är Emma då? Hon valde väl värmen framför sin syrra. Även om hon inte vill medge för sig själv hur viktigt det är att Emma är här, känner hon besvikelsen stiga för varje minut som hon inte ser henne. Nu när Emma har en ny kärlek är det ingenting som kan slita henne från honom såvida hon inte jobbar. Josefins inställning till sin systers frånvaro pendlar fram och tillbaka. Å ena sidan förstår hon Emma men å andra sidan är hon ändå besviken på henne. Det är väl inte så svårt att sticka ut näsan i någon minut och ropa ”heja!” och sedan gå in och krypa ner under täcket med sin älskade igen? Josefin retar sig mest på att hon inte kan sluta tänka på Emma. Kanske läge att påbörja terapin med Svenne igen? Synd att hon inte gick fortsättningskursen på Humanova men hon kände på sig att hon inte skulle bli en bra terapeut. Hon skulle inte palla med att sitta stilla hela dagarna och lyssna på andra, hon behöver få röra på sig. Och framför allt få prata själv. Men utbildningen kanske skulle ha gett henne verktyg att hantera sin relation med Emma. Det är så mycket som ligger och pyr under ytan hela tiden och hon undrar om det är så för alla som har syskon, eller snarare systrar. En brorsa hade hon aldrig jämfört sig med på samma vis. Med Emma leder varenda meningsskiljaktighet till osämja, vilket i sin tur gör att de inte pratar med varandra på flera dagar. Ibland känns det som om båda har gått och väntat på att få en anledning att ryka ihop. Oavsett hur vuxna de anses vara så växer de inte ifrån sina fördömda syskonroller.
Lösningen är om Emma får barn och tvingas bli mindre självfixerad. För nu verkar hon tro att allt kretsar kring henne, vilket provocerar Josefin enormt när hon kämpar för sitt liv för att få ihop det med man och tre barn. Och Emma kan hon aldrig fråga om hjälp för hon har sitt superviktiga yrke som alltid går före allt annat. Inte nog med det, att arbeta på kriminalavdelningen är så prestigefullt att det nästan är löjligt. Alla frågar hela tiden om Emma och hennes jobb och är så himla nyfikna. Ibland vill Josefin spy på det. Själv får hon knappt tala högt om att hon är personlig tränare, eftersom det inte anses vara ett ”riktigt” jobb. Åtminstone inte enligt hennes pappa. För honom är träning bara en hobby och inte ett arbete och hon kan inte låta bli att tänka på att det synsättet också kan leda till hans död. En mycket snar sådan om han inte bryr sig om sin tilltagande hydda. Den oroar henne faktiskt men en konservativ besserwisser är omöjlig att förändra. Så fort hon pratar om att motionera fnyser han bara åt henne. Med pensionen inom räckhåll och massor av nya möjligheter borde han vara intresserad. Om inte annat så för familjens skull.
Att föräldrarna skulle komma och titta på loppet var inte att tänka på. De förbereder säkert en viktig representationsmiddag hemma i Saltsjöbaden. Hon kan se framför sig hur hennes mamma viker servetter med precision.
Josefins funderingar avbryts när hon känner en hand på axeln. När hon vänder sig om är han där igen.
”Äntligen är jag ikapp”, säger Johan nöjt och ler. ”Jag var tvungen att göra en avstickare på Djurgården.”
Josefin frågar inte varför – hon vill inte veta men han svarar ändå. ”Blåsan.”