Ett nytt meddelande från Andreas får Emma att kika på mobilen. ”Hon pinnar på bra”, skriver han och skickar med Josefins senaste tidsuppdatering från maratons sms-tjänst. Tre timmar, trettiotvå minuter och tjugo sekunder på trettiofem kilometer låter hur bra som helst. Emma blir imponerad av sin systers framfart men misstänker att Josefin inte är lika nöjd. Idag måste det vara omöjligt att slå personligt rekord. Men maraton kommer nog att vara på deras läppar lång tid framöver ändå av flera skäl. Det är synd att hon inte kan prata med Josefin om Mission och Johan Bäckström. Det Shirin berättat är intressant men hon känner att hon skulle vilja ha något mer att gå på innan de stoppar ytterligare en löpare för förhör. Och den där Jenny Sääf svarar inte i telefon, inte heller Mattias Asp. Emma sneglar på Andreas sms igen. Josefin kanske har nämnt något om Mission för honom? Hon tvivlar på det, Andreas intresse för sin frus löpning är ungefär lika stort som Emmas. Men mamma och Josefin brukar alltid prata om det mesta. Hon borde veta något. Emma ringer upp sina föräldrar och hör sin pappas myndiga stämma eka i
luren:
”Jaså, du är på jobbet förstår jag”, svarar Evert Sköld efter första signalen. ”Är det maratonfallen du utreder?”
Onödiga hälsningsfraser har aldrig varit hans melodi och just nu är Emma enbart tacksam över att kunna gå rakt på sak. ”Ja, och det är därför jag ringer. Jag har några frågor till dig och mamma om Josefin.”
”Josefin, vad har hon med saken att göra?” Evert låter bestört.
”Naturligtvis ingenting”, avfärdar Emma snabbt frågan och hör själv hur rösten svajar. ”Men hon har dykt upp i utredningen, så jag måste ändå kolla några saker. Minns du fallet med den sjuttonåriga flickan Wilma Bäckström?”
”Det ringer en klocka men du får nog friska upp mitt minne. Du vet, jag och namn.”
Den oförmågan har hon ärvt. ”Hon som föll ner från en klippa och dog under ett träningspass i Bromma.”
”Jaha, den tråkiga historien. Josefin pratade om det en del efteråt. Hon var med den kvällen och tränade med klubben. Varför undrar du om det för?”
”Därför att tränaren Måns Jansson är dagens första offer och hans adept Viktoria André det andra.”
”Säger du det?” Hon kan se Everts bekymrade min framför sig.
”Nu förstår du hur Josefin kommer in i bilden. Och eftersom hon springer loppet, kan jag inte prata med henne. Därför undrar jag om du vet något, vad som helst, som handlar om den där klubben eller om själva händelsen med Wilma. Något som Josefin har berättat?”
”Jag kommer inte på något på rak arm men låt mig fundera. Vänta så ska jag höra efter med Marianne”, säger han och Emma försöker uppfatta deras fåordiga konversation en bit ifrån telefonluren.
Ett genombrott räknar hon inte med att få via sina föräldrar men ibland kan det vara en enda liten sak som kan få polisen på rätt spår.
Evert harklar till när han är tillbaka igen. ”Efter olyckan var Josefin ganska nere ett tag och funderade mycket på om hon kunde ha gjort något annorlunda den där kvällen. Något som hade lett till att Wilma klarade sig.”
”Inget annat?” Emma suckar.
”Wilmas pappa sökte sig till Josefin för att träna inför maraton. Han är tydligen stamkund numera.”
Emma stelnar till och genast börjar varningsklockor ringa. Hennes far fortsätter att prata på men hon hör inte längre vad han säger. Josefin brukar vara väldigt sparsam med information om sina klienter, nästan som om hon vore läkare med tystnadsplikt. Så det måste ha funnits en extra bra anledning till att hon diskuterat Johan med sin mamma. Om Emma själv hade visat mer intresse för Josefins jobb så kanske hon hade pratat med henne om Johan men nu visste hon ingenting om den mannen.
”Hur länge har hon varit hans tränare?” frågar hon sin pappa och blir förvånad över att hon lyckas låta så sansad. ”Får jag prata med mamma förresten?”
”Hon kommer här”, säger Evert.
Emma hör sin mammas ängsliga röst. ”Hej gumman, vad är det du vill veta? Varför frågar du om Josefin? Har det hänt något?”
”Hej”, svarar hon kort. ”Hur länge har Johan Bäckström tränat för Josefin?”
”Kanske ett halvår, eller i alla fall några månader, jag vet inte riktigt. Varför undrar du om honom? Josefin tycker att han är jättetrevlig.”
”Pappa får förklara det senare, jag hinner inte nu. Vet du varför Johan sökte sig just till Josefin? Det är viktigt.”
”Ja, Johan berättade direkt att han var Wilmas pappa och att han anlitade Josefin för att hon var med den kvällen då hans dotter dog. En förfärlig historia. Så det var ingen hemlighet vem han var men Josefin tyckte att det kändes besvärande i början. Fast på senare tid verkar de ha kommit varandra nära.”
Nej, nej, nej, är det enda Emma tänker när hon hör det. ”Vad har Josefin mer sagt om honom?”
”Oj, var ska jag börja? Han jobbar visst hårt för att få reda på sanningen om sin dotters död, så vitt jag har förstått. Sen är det väl inte så lätt med frun, hon vill inte att han ska göra sina efterforskningar.”
”Okej. Hör av dig om du kommer på något mer som kan vara viktigt för mig att känna till”, säger Emma så behärskat hon kan innan hon trycker bort samtalet.
Sedan lägger hon armarna runt magen och viker sig dubbel. Pannan slår i skrivbordet men hon bryr sig inte. Kan Josefin eller Johan ha något med Viktorias död att göra, eller ännu värre: är någon av dem nästa offer? Plötsligt vet hon inte vilket som är värst men hon försöker att lugna ner sig och andas. Bara för att Josefin var med och tränade med klubben några gånger och sedan är personlig tränare åt Wilmas pappa, behöver det inte betyda det värsta. Det är befängt att hon ens kommer på tanken att hennes egen syster skulle kunna ha med Wilmas död att göra. Däremot har Johan faktiskt ett motiv som människor kan döda för – hämnd.
”Hur är det fatt?” Lindberg står i dörröppningen med oroad min.
Emma sträcker på sig. ”Jag ringde pappa för att kolla upp om han kände till något om Josefin och Mission. Och min syster är tydligen Johan Bäckströms personliga tränare. Johan, som har trakasserat Shirin och flera andra i Mission.”
Shirins dömande ord om Johan ekar i huvudet.
”Och han springer loppet?”
”Ja.” Emma har svårt att tänka klart och orkar inte möta Lindbergs blick.
”Har du sökt på hans senaste tid? Så vi vet ungefär var han befinner sig?”
Emma skakar på huvudet och klickar in på maratonsajten. Hon skriver in Johan Bäckström i sökfältet. Samtidigt kommer Nyllet gående in genom hennes dörr. Hon kladdar ner Johans startnummer på en post it-lapp. Tiden som blinkar upp på skärmen efter trettiofem avverkade kilometer känner hon omedelbart igen: tre timmar, trettiotvå minuter, och tjugotvå sekunder. Hon jämför med sms:et från Andreas. Det enda som inte stämmer är sekunderna på slutet.
”Det är inte sant”, utbrister hon.
”Vad händer, Emma?” Nyllet trummar med fingrarna på sin mobil.
”Det skiljer bara två sekunder mellan Johan Bäckström och min syster.”