”Det behöver inte betyda någonting att din syster är strax före Johan Bäckström”, säger Lindberg men låter inte lika obekymrad som han vill ge sken av.
Nyllet kliar sig bara i pannan, som ligger i djupa veck.
”Två sekunder efter Josefin kan inte vara en tillfällighet.” Emma är på väg ur stolen då Lindberg hindrar henne genom att lägga sina tunga händer på hennes axlar, så att hon tvingas tillbaka.
”Vi har inte råd med några förhastade och felaktiga beslut. Så ta det lugnt nu och berätta istället allt du vet om Johan.”
Under tiden som han tar livet av hennes syster? Knappast. Jobbet kan fara åt helvete, bara hon får ge sig ut och se till att Josefin hamnar i säkerhet.
”Tänk om det är för sent redan? Jag måste härifrån.” Med en snabb undanmanöver förlorar Lindberg greppet om henne.
”Sätt dig!” beordrar han.
Av ren förvåning landar hon med rumpan på stolen ännu en gång.
”Du går ingenstans förrän du berättat vad du vet.” Lindbergs kinder är blossande röda.
En kollega sticker in huvudet genom dörren. ”Vad är det som pågår?”
”Shirin från Mission bekräftar att det spårat ur för Johan Bäckström efter hans dotters död. Han trakasserar alla i klubben och hon är livrädd för honom. Tydligen har han inte bara ringt, utan gjort diverse hembesök också, även hos Viktoria och de andra. Och när Shirin såg honom springa förbi idag, ringde hon oss för att berätta hur hon tror att det ligger till.”
”Vad vet vi egentligen om Bäckström?” frågar Lindberg.
Emma tar sats. ”Ostraffad, anställd på ett it-bolag, gift med Petra Bäckström. Adress på Birkagatan.”
”Låter väl inte riktigt som vår man?” envisas Lindberg och Emma känner pulsen öka.
”Vi har inte tid att dividera. Tänk om han ger sig på Josefin, förstår du inte hur allvarligt det är?”
Emma hör själv hur hysterisk hon låter men struntar fullständigt i att hon gör bort sig. Hon har bara en syster – och snart kanske ingen alls om Lindberg inte ser till att sätta stopp för Johan. Men han ser inte så orolig ut som hon känner sig. Han fortsätter bara att argumentera istället för att agera.
”Jag förstår att du blir orolig men jag vill inte under några som helst omständigheter gripa fel person igen. Förhören med Börje har fortfarande inte gett någonting. Vi har ögonen på oss, det hoppas jag att du förstår. En enda person påstår att det har slagit slint för Johan. Det räcker inte, vi behöver något mer att gå på.”
Emma märker att fler kolleger har stannat till utanför hennes dörr.
”Men min mamma bekräftade att Johan rotar i sanningen kring sin dotters död. Det har han pratat med Josefin om.”
”Fast det betyder väl inte att han har skäl att döda två personer?” Lindberg börjar dra sig mot dörren.
Emma får panik när hon förstår att han tänker gå och sätta sig vid sitt skrivbord igen utan att göra en insats. Vad ska hon ta sig till?
”Ge oss några minuter att kolla upp Johan”, säger Lindberg och nickar mot Nyllet och de andra, som inte är sena att följa med honom ut ur rummet.
Några minuter är otänkbart. Det bultar i tinningarna och hon försöker att andas för att få den stigande paniken att lägga sig. Ingen poliserfarenhet i världen kan döva ångesten hon känner just nu. Det är omöjligt att vara rationell. Det enda hon kommer på är att ringa pappa. Och om han inte förstår allvaret så tänker hon ge sig av på egen hand. Tack och lov svarar Evert efter första signalen.
”Det är kris”, inleder hon med att säga.
”Vad är det frågan om?”
”Josefin.” Hon kan knappt få ur sig orden. ”Johan Bäckström är bara två sekunder efter henne och en medlem i Mission har precis berättat för mig att Johan har betett sig underligt på sistone, kommit hem till henne och uppträtt hotfullt. Och hon är inte den enda i Mission som han har besökt. Om han är gärningsmannen så kan Josefin vara nästa offer. Jag blir galen på Lindberg som inte verkar förstå det kritiska läget. Så det är därför jag hör av mig – du måste ingripa.”
”Vad ska jag göra?” Evert låter spak.
”Ring någon. Beordra en uttryckning snarast så att vi får stopp på honom innan han skadar Josefin.”
”Låt mig få tala med Lindberg först.”
Emma springer in med telefonen till Lindberg. Hjärnan går på högvarv och hon reflekterar inte ens över att hon fullständigt kör över sin chef i samma ögonblick som hon lämnar över sin mobil med länspolismästaren i andra luren. Sedan står hon kvar och lyssnar på samtalet. Josefin brukar kunna läsa av människors beteende och Emma ber en stilla bön att hon gjort det även den här gången. Om Johan har betett sig märkligt så borde hennes känselspröt ha skickat varningssignaler. Men hjälper det ifall han smyger sig på henne bakifrån när hon är sönderkörd efter trettiofem kilometers löpning? Knappast.
Samtalet mellan Lindberg och hennes far drar ut på tiden och Emma kan omöjligt stå still och bara se på. Något måste göras, nu.
Lindberg nickar mot Emma samtidigt som han pratar med Evert. ”Vi ser till att en piket åker ut för att söka upp Johan.”
”Jag ska med”, säger Emma och lämnar rummet innan Lindberg hinner protestera.