Inte nog med att hon är för tunt klädd, regnkläderna läcker dessutom igenom. Inte ens gammal hederlig galon hjälper en sådan här dag. Emma Sköld är stelfrusen och vilsen där hon står med sin cykel på promenadstråket som löper mittemellan de enkelriktade vägarna på Valhallavägen. Humöret blir inte bättre när hon ser att löparna väller in på bägge sidorna om henne, vilket gör det omöjligt för henne att hålla koll på var Josefin kan vara bland alla tusentals träningsklädda människor. Klungorna med löpare plöjer fram för snabbt. Emma kastar sig upp på sadeln och trampar mot Oxenstiernsgatan för att inte missa sin syster, som hon i ett svagt ögonblick lovat att komma och heja på. Då hade hon inte reserverat sig för force majeure, vilket hon ångrar bittert nu. Om hon hade varit smart nog kunde hon åtminstone ha ljugit imorse och meddelat att hon var sjuk. Men det är lätt att vara efterklok.
Spöregnet attackerar från alla håll och kanter, även underifrån, och fullkomligt väller in genom öppningarna i hjälmen. Inga ögonfransar i världen kan skydda mot dagens skyfall – hon ser knappt någonting där hon trampar fram i gruset. Hon önskar nästan att hon ska bli inkallad till jobbet i ett akut ärende, men det händer sällan om det inte inträffar något som kräver full styrka. Gäller det barnarov jobbar mordgruppen dygnet runt tills barnet är hittat. Eller som i fallet för drygt ett år sedan då en seriemördare härjade på Yasuragi Hasseludden. På den tiden var hon anställd vid Nackapolisen och var involverad i utredningen. Som vanligt gick hon in för sin uppgift och vägrade släppa fallet förrän det var löst. Hennes familj surade över att hon inte var anträffbar, men jobbet kommer alltid i första hand för henne.
Emma håller på att köra rakt in i en fotgängare där hon dundrar fram på två hjul med samma sikt som när man dyker i Mälaren. Mannen, som är en hårsmån från att bli påkörd, hötter med fingret åt henne och hon får god lust att stanna och tala om för honom att han inte bara kan korsa vägen utan att se sig för. Särskilt inte idag. Samtidigt ser hon hur löparna springer förbi så hon cyklar vidare. När hon kommer fram till rondellen, svänger hon till höger på vägen som leder ner mot tv-huset. Och plötsligt känns det som om väldigt många löpare redan har passerat. Josefin ser hon förstås ingenstans.
För ett år sedan hade hon aldrig i sitt liv kunnat gissa att hon skulle befinna sig på ett maraton för att heja på sin syster. Josefin som var så långt ifrån motion man kunde komma. Men så fick hon den där fyrtioårspresenten av sin man Andreas, en maratonbiljett, som till en början höll på att leda till deras skilsmässa. Emma hade aldrig sett Josefin så röd i ansiktet av förödmjukelse. Med nöd och näppe lyckades hon hålla masken någorlunda inför gästerna men Andreas sa efteråt att han lika gärna kunde ha gett henne en diskmaskinsreparation i present. En maratonbiljett var likställt med att få erbjudande om att föda barn utan smärtlindring, tyckte Josefin. Men sedan hände något som Emma fortfarande inte riktigt kunde förstå. Josefin snörade på sig de fina joggingskorna som ingick i det som hon kallade förnedringspaketet och efter några rundor var hon fast. Motvilligt erkände Josefin att hon kände en märkbar förbättring. Det var som om topparna och dalarna trubbades av och hon blev mer jämn i humöret. Den trötta och slitna trebarnsmamman blev piggare och starkare och efter ett tag märkte hon även skillnad på kroppsformen. Emma ler för sig själv när hon tänker på hur hennes systers liv äntligen vändes till något positivt istället för att vara så himla jobbigt, som Josefin tyckte innan hon blev löpare. Nu var ingenting omöjligt längre och Emma är säker på att Josefin kommer att ta sig i mål hur vidrigt det än är att springa under så här omänskliga förhållanden.
Det senaste året har inte inneburit förändringar bara för Josefin, utan även för Emma. Hon trivs på sitt nya jobb på Länskriminalpolisens våldssektion i Stockholm, även om hon kan sakna sina gamla kolleger i Nacka ibland. Särskilt Magnus som var lugnet själv så länge det inte handlade om hans katt. Däremot klarar hon sig bra, om inte bättre, utan sin före detta chef. Lindberg, som hon har nu, är mer professionell och pedagogisk, en bra ledare helt enkelt. I pressade situationer är det en trygghet att ha någon vid sin sida som inte blandar in för mycket känslor i de beslut som måste fattas. Lindberg fokuserar på rätt saker utan att jaga upp sig över sådant som ändå inte går att påverka. Felaktiga beslut kan få förödande konsekvenser, i värsta fall leda till döden. Det enda med Lindberg som förbryllar henne är hans ovilja att berätta något om sig själv. När hon tänker efter så vet hon ingenting om honom mer än att han är gift. Han har aldrig nämnt barn och därför har hon inte vågat fråga om det heller. Hon om någon vet ju hur jobbigt det är med alla som pratar om barn precis som om det vore något man bara beställer på nätet. ”Är det inte dags nu?”, eller den taktlösa varianten: ”Efter trettiofem är det svårare att bli gravid ifall du inte känner till det.” Tack för informationen. Om man inte lyckas bli gravid är omgivningens tjat det absolut värsta – alla vänner som spär på ångesten istället för att förstå bättre och knipa igen sina glappande trutar. Om de vill stötta så borde de inte fråga hela tiden. Snacka om press när man inte gör annat än försöker. Och misslyckas gång på gång.