Känslan av eufori börjar redan infinna sig trots att det är flera kilometer av den lerstänkta asfalten kvar till mål. Josefin känner att hon har kontroll över loppet nu och att hon kommer att ta sig hela vägen till Stadion med livet i behåll. Det spritter av något som påminner om lycka i kroppen och för en gångs skull flyter löpningen på. Men Johans ansträngda andetag strax bakom avslöjar att han inte delar hennes glädje. Varje gång hon vänder sig om och ser hans otäcka blåtira blir hon lika förfärad.
”Vad tänker du på?” frågar hon och gissar att svaret ska bli Wilma.
”På den som mördade min dotter.”
Josefin kommer av sig och är på väg att snubbla till av ren förvåning. ”Mördade?”
Han måste ha kommit längre i sina efterforskningar än han berättat för henne. Johan kommer upp jämsides men säger inget mer.
”Så du tror att någon tog livet av Wilma? Varför har du inte sagt något?”
De har känt varandra i flera månader och ändå har han valt att undanhålla henne detta. Hon som ägnat åtskilliga timmar åt att stöta och blöta olyckshändelsen i skogen. Vilka som var där, vad de sa och hur alla betedde sig. Om någon avvek och vilket humör de var på. Varje sekund har hon redovisat för Johan men vad är tacken för det? Inte ens ett förtroende tillbaka, verkar det som.
Johan kippar efter andan. ”Jag ska berätta men pallar inte nu.”
”För helvete Johan, så kan du väl inte göra? Bara häva ur dig att Wilma blev mördad och sen tappa talförmågan.”
Alla diskussioner om Måns, utfrågningar om kvällen då Wilma dog, återbesök på olycksplatsen med efterföljande panikattack och tröst. Har han glömt bort att hon alltid stått vid hans sida från första stund? Aldrig ifrågasatt honom trots att han gått burdust fram ibland. Bara hejat på och peppat vad han än har tagit sig för. Men nu skakar han bara uppgivet på huvudet och Josefin vänder bort blicken. På vänster sida skyndar sig folk in på Centralstationen för att ta skydd mot regnet. Hon blir så avundsjuk på alla som kan värma sig. Själv väljer hon att fortsätta pina sig, alldeles frivilligt.
När hon ser sig om har Johan hamnat en bit bakom igen. Hans blick är tom och frånvarande. Hon väntar in honom för att göra ett nytt försök att få något ur honom. Så lätt ska han inte få komma undan.
”Nu får du säga hur du har kommit fram till att Wilmas död var en olyckshändelse.”
Johan stirrar framför sig, långt ifrån närvarande. ”Alla spår leder till en och samma person.”
”Vem?”
”Måns.”
Josefin kan inte låta bli att skratta till. ”Måns? Du är ju för rolig. Det är klart att det inte är, det måste du väl ändå förstå?”
”Rolig? Du tycker alltså att det här är kul? Jävla idiot!”
Josefin ökar avståndet mellan dem och vet inte längre om hon ens vill höra hans redogörelse. Måns Jansson är den sista tänkbara personen som skulle kunna döda någon. Och hon kan inte heller se något skäl till varför han skulle vilja ha ihjäl sin egen elev, en talangfull löpare med en ljus framtid.
”Wilma måste ha fått reda på något om Måns som inte fick komma fram. Inte till något pris. Och i det läget tror jag att Måns kan ha knuffat ner henne från klippan. Det bor nog en psykopat i alla om man blir tillräckligt pressad. Frågan är bara hur bra man är på att dölja det.”
Tala för dig själv. Johans nattsvarta människosyn får håret på armarna att resa sig.
”Fast vem har en sådan hemsk sak att dölja att mord är den enda utvägen?” protesterar Josefin. ”Då krävs det en väldigt allvarlig hemlighet.”
”Ibland behövs det nog inte så mycket som man tror.”
Johans blick är fortfarande någon helt annanstans. Josefin undrar vad han bygger sina teorier på. Utifrån egna erfarenheter?
”Kan du inte berätta sanningen om blåtiran nu när du ändå är i farten?”
Johan rycker uppgivet på axlarna. ”Jag blev överfallen utanför min port en kväll.”
”Av vem då?”
”Det hann jag aldrig uppfatta.”
”Varför sa du inte bara som det var när jag frågade första gången? Du har väl aldrig behövt ljuga för mig?”
”Jag ville inte oroa dig i onödan.”
”Struntprat! Vad sa polisen om överfallet då?”
”Ingenting.”
Josefin förstår inte. ”Varför inte det?”
”För att de inte vet något om det.”
”Men varför anmälde du det inte?”
”Jag gillar inte poliser.”
Men Emma skulle han garanterat tycka om. Så fort de kommer i mål tänker hon övertyga honom om att polisanmäla misshandeln.