Varje gång Emma skölds telefonnummer dyker upp på Lennarts mobil får han en dålig känsla. En kriminalpolis har sällan några goda nyheter att komma med, har han fått erfara idag. Han vet inte vad han ska ta sig till om hon kommer med besked om ännu ett offer. Därför svarar han på en inandning.
”Lennart.”
”Sitter du vid datorn?” Emma låter andfådd.
”Nej, jag är utanför Stadion just nu, ville du veta något som kräver en dator?”
”Det gäller Johan Bäckström. Han passerade trettiofem kilometer för tio minuter sen. Var tror du att han befinner sig nu om du skulle gissa?”
Lennart gör en överslagsräkning. ”Jag skulle tippa på Norra bantorget ungefär men det beror helt på om han håller samma tempo. Ska jag gå tillbaka till kansliet? Jag kan göra det.”
Men Emma svarar inte på frågan utan upprepar istället ”Norra bantorget” högt för någon. ”Och vart går banan sen?”
Lennart blir osäker på om hon talar med honom eller någon annan men svarar för säkerhets skull. ”Torsgatan, Odengatan, Karlavägen, ska jag fortsätta?”
”Nej, det räcker. Det kommer att bli en utryckning alldeles strax.”
En ilning löper längs ryggraden. Menar hon på allvar att allt ska få ett slut? Lennart vågar inte tro att det är sant.
”Behöver ni min hjälp?” frågar han utan att ha en aning om vad han skulle kunna bidra med.
”Finns det någon vätskestation på vägen, där det står funktionärer som kan lokalisera Bäckström? I så fall får du gärna be dem att hålla utkik efter honom.”
”Det finns en vätskestation på Odengatan, jag ringer direkt. Vad har han för startnummer?”
”10623.”
Han memorerar det i huvudet, eftersom han inte har någonting att skriva på.
”Går det att få tiderna skickade till mig för Johan Bäckström och Josefin Eriksson vid fyrtio kilometer?”
Josefin Eriksson kan han inte dra sig till minnes att de har pratat om tidigare men han hör att det inte är läge att ta upp det nu.
”Det ordnar jag.”
”Bra.”
Så fort de pratat klart börjar Lennart raskt gå mot Humlegården. Han tänker följa banan bakifrån för att säkerställa att Johan Bäckström inte kommer undan. Men han förstår inte varför han ska hålla utkik efter Josefin Eriksson. Är det alltså två gärningsmän? Emma glömde att uppge hennes startnummer, vilket tyder på att hon inte är misstänkt. Kanske riskerar hon att bli nästa offer och det är därför polisen vill att han ska hålla ett extra öga på henne. Lennart plockar fram startnumret via mobilen och går sedan vidare. Av någon anledning känner han sig mer sorgsen än lättad att polisen ringat in Johan Bäckström som förövare. Mannen som förlorade sin dotter. Egentligen är det kanske inte så konstigt att det slog slint för honom. Även om Lennart inte har några barn så kan han förstå den djupa sorg det måste innebära att förlora ett. Fast hans medlidande för Johan avtar något när han tänker på att just Stockholm Marathon har utgjort kuliss för dramat.
Lennart skyndar på stegen och skärper blicken när han studerar löparna som kämpar den sista biten in mot mål. Det lär dröja en bra stund innan Johan dyker upp men Lennart spanar ändå för säkerhets skull. Samtidigt slår en tanke honom: tänk om Johan inte springer klart? Han kanske avbryter loppet om han upptäcker poliserna. Å andra sidan borde han ha avvikit för länge sedan om han var färdig med sitt uppdrag. Lennart stannar till mitt i ett kliv när han konstaterar att Johans fortsatta medverkan är ett tydligt tecken på att han inte är färdig än. Han kanske tänker döda fler personer.
Själva gripandet vill Lennart helst se med egna ögon för att kunna slappna av. Han kommer på sig själv med att stå stilla och börjar gå igen, snart ser han Humlegården. Den välutrustade lekparken med tåg, rutschkanor och klätterväggar står helt öde. Endast en man med en hund befinner sig i parken och ser inte ut att trivas särskilt bra. Vädret har skrämt bort alla småbarnsföräldrar men en tapper skara står längs med Karlavägen och hejar, så helt tomt är det inte även om folkfesten uteblev.
Utan vidare framgång försöker Lennart få sig en uppfattning om hur Viktoria André blev indragen i detta. Kanske var Måns och Viktoria inblandade i Wilmas död och ville undanhålla det till varje pris. Men vad skulle få en ung tjej med hela livet framför sig att riskera livstids fängelse? Det är något som inte stämmer, särskilt inte med tanke på att Wilmas död var en olyckshändelse som dessutom skedde för ett år sedan. Lennart lyckas inte få ihop det och är glad för att han inte är ansvarig för polisutredningen. När han sätter sin fot på Karlavägen tycker han sig höra polissirener långt borta. Han snabbar på stegen för att inte missa upplösningen.