Det fanns bara en enda rimlig förklaring till att Viktoria stått naken i Måns lägenhet. Egentligen var det väl ingen jättegrej om de hade en relation med tanke på att Viktoria ändå var tjugosju år. Men det var värre med Shirin som bara var … sjutton eller arton, hälften så gammal. Johan fick inte riktigt ihop det. Hade Måns flera förhållanden samtidigt eller hade han dumpat Shirin nu? Visserligen kunde han inte veta säkert om Måns och Shirin ens haft en affär eller om hon hade varit hos honom i ett helt annat ärende. Men det skulle han ta reda på. Han tog de sista trappstegen upp till Shirins lägenhetsdörr. En gång för alla ville han få klart för sig vad som egentligen pågick utanför Missions ordinarie träningstider.
Hårdrock på hög volym strömmade ut från lägenheten och Johan tryckte på ringklockan och höll stadigt kvar fingret. Efter en stund upphörde musiken och det blev knäpptyst men ingen öppnade. Johan lyfte på luckan till brevinkastet.
”Det är bara jag, Shirin. Kan du vara snäll och öppna?”
Men han varken hörde eller såg några steg närma sig på den begränsade delen av plastmattan på hallgolvet han kunde uppfatta.
”Det är Johan Bäckström och jag har bara en fråga till dig. En enda.”
Fortfarande ingen reaktion. Kunde han ha hört fel – musiken kanske hade kommit från grannen? Nej, det var klart att hon nonchalerade honom. Varenda en inom Mission hade undvikit honom den senaste tiden och han gjorde ett sista desperat försök att få henne att reagera.
”Jag vet att du är hemma, öppna!” Det var inte meningen att låta så arg men han kunde inte rå för att han blev upprörd över hennes ignorerande.
Äntligen hörde han en tunn och darrande röst. ”Om du inte går härifrån så ringer jag polisen.”
Johan blev alldeles paff. Vad var det med människor egentligen? Han måste vara den mest missförstådda personen i världen. Det enda han ville var ju att ge sin dotter upprättelse men alla verkade dra andra slutsatser.
”Kan du inte bara öppna? Jag har en viktig fråga om Måns.”
Inget svar. Istället hörde han hur Shirin talade med någon, kanske i telefon. Det lät som om hon angav sin adress. Hon menade verkligen allvar med polisen alltså. Johan backade bort från dörren och skyndade sig nerför trappan. Han förstod inte vad han hade gjort för att förtjäna detta bemötande. Alla verkade ha glömt bort att han bara var en sörjande pappa och inte någon galning. Med tunga steg gick han ut ur trapphuset och bort mot bilen. En sekund av tvivel fick honom att fundera på om han hade gått för långt. Kanske hade han spårat ur stegvis utan att han märkt det själv? Visst hade han gjort en del obekväma saker för Wilmas skull men det var bara för att hon skulle få upprättelse. Det betydde inte att han var en knäpp-
skalle.
Han satte sig i bilen och mötte sitt ansikte i backspegeln. Härjad var bara förnamnet. Johan tvingade sig att ta ett djupt andetag och rannsaka sig själv. Vad tokigt allt hade blivit. Han avskydde att hålla Petra utanför och ville gärna backa bandet. Men samtidigt kände han på sig att han var nära en förklaring nu. Det var därför alla var så nojiga och inte ville ha med honom att göra. Kvar på listan över personer att konfrontera var Viktoria André. Hon var den enda i Mission som han inte hade pratat med än. I och för sig hade han inte heller fått tag i Måns före detta flickvän Katrin, som hade varit med från början. Men hon hade flyttat till London före Wilmas död och kunde inte ha något med saken att göra. Så henne hade han strukit för länge sedan.
Ett besök hos Viktoria skulle han hinna med innan det var dags för träning med Josefin på eftermiddagen. Johan kände sig lättare till mods när han tänkte på sin personliga tränare. Hon var den enda som var invigd i hans sidoprojekt och hon pushade på honom att fortsätta. Det var tack vare henne han höll glöden vid liv, annars skulle det ha varit för tungt att kämpa vidare. Ibland önskade han att Petra var som Josefin men varje gång han tänkte så fick han skuldkänslor.
En radiobil passerade och parkerade utanför Shirins port. När de två uniformerade poliserna klev ur bilen, svängde Johan ut på gatan. Sedan rullade han förbi dem, bort från Blackeberg. Viktoria bodde på Lilla Essingen men jobbade på förskolan Pilen vid Landstingshuset på Kungsholmen. Och med tanke på att klockan var runt två, så styrde Johan mot hennes arbete. Han körde hela vägen fram till dagisgrinden för att slippa gå i onödan. Barnen var ute och lekte i det fina vädret och han öppnade grinden utan att någon verkade tycka att det var särskilt konstigt.
Johan såg Viktoria nästan direkt och hon stelnade till i sina rörelser när han närmade sig med ett glatt leende.
”Hej Viktoria”, sa han muntert, precis som om det vore självklart att han dök upp oanmäld.
”Johan, vad gör du här?” frågade hon avvaktande.
”Jag skulle vilja prata med dig en minut om det går bra?”
”Nu?” Barnen hoppade runt och stojade kring Viktoria. ”Jag jobbar och kan inte gå härifrån.”
”Vems pappa är du?” frågade en nyfiken liten flicka, som saknade en framtand i överkäken.
”Wilmas”, svarade han.
”Det finns ingen Wilma här”, sa barnet och Viktoria bad henne att gå iväg och leka.
”När slutar du för dagen?” frågade han.
Efter viss tvekan svarade Viktoria. ”Klockan tre.”
”Då väntar jag i bilen där borta”, sa han och pekade på sin Audi.
Viktoria nickade stelt och blev sedan upptagen av en pojke som hade klämt fingret. På vägen ut nickade Johan vänligt mot de andra i personalen och gick sedan till bilen och satte sig för att vänta på Viktoria. En timme att slå ihjäl. Och nu hade antagligen Shirin pratat med polisen men det fick bli ett senare problem. Johan slog på radion och lutade sig tillbaka för att vila, en kort tupplur bara. Så fort han slöt ögonen poppade bilder på Wilma upp. Hon försökte säga honom något men han kunde inte uppfatta vad hon ville förmedla, utan såg bara hennes läppar röra sig, sakta som om hon viskade.
En hård knackning på bilrutan fick honom att rycka till. När han såg Viktoria mindes han var han befann sig. Klockan visade tio över tre och solen hade gått i moln. Han öppnade och klev ur.
”Tack för att du tar dig tid.”
”Vad är det du undrar över som är så brådskande att du kommer hit?” sa hon och nickade mot en parkbänk en bit bort.
Han följde efter henne och de slog sig ner bredvid varandra.
”Jag vill bara veta vad min dotter råkade ut för i Ålstensskogen. Det är allt. Sen lovar jag att lämna dig ifred.”
Viktoria ryckte på axlarna. ”Jag vet inte mer än vad du gör.”
”Men du var där och det var inte jag. Och nu börjar det komma fram saker som polisen inte fått veta.”
”Som vadå?”
En mamma med barnvagn kom ut genom dagisgrinden och fäste omedelbart blicken på Viktoria. Med bestämda kliv kom hon gående mot dem och verkade inte bry sig ett dugg om att hon avbröt mitt i deras samtal.
”Hej, vad bra att jag hittade dig. Igår försvann Astrids ena mockasin.”
”Jaha, har du tittat i lådan för borttappade saker?”
”Där fanns den inte.” Mamman blängde på Viktoria och Johan tittade på barnet istället.
Den lilla flickan var inte helt olik Wilma som liten. Hon log mot honom och han vinkade tillbaka. Han hade lust att säga till den stressade mamman att en mockasin gick att ersätta, men hela hennes liv verkade hänga på den där toffeln. Viktoria hanterade dock situationen med finess och mamman lämnade dem med en någorlunda utslätad bekymmersrynka i pannan.
”Vissa är tre år gamla och andra beter sig som om de vore det”, sa Viktoria spydigt när kvinnan var utom synhåll. ”Vad frågade du?”
”Vad hände kvällen då Wilma försvann?”
”Jag är hemskt ledsen men jag vet inte.”
”Stämmer det att Måns, Wilma och Mattias lämnade gruppen och gick ner mot vattnet när ni hade stretchpaus?”
Viktoria blundade och lutade huvudet tillbaka. Johan lät henne tänka efter utan att störa. Sedan slog hon upp ögonen och såg på honom.
”Som jag minns det gick Måns efter Wilma. Och jag tror att Mattias också försvann åt samma håll, han brukar vilja hålla sig nära Måns. Själv stod jag och Shirin och pratade med den nya kvinnan.”
”Josefin?” fyllde Johan i.
”Ja, just det. Så hette hon.”
”Varför fick hon inte vara med i Mission?”
”Hon hann väl inte det, jag vet inte.”
Ytterligare en version av orsaken till att Josefin slutade i Mission. Johan lade märke till att Viktorias kinder blossade när hon nämnde Måns.
”På tal om Måns, är ni tillsammans?”
Viktoria skrattade till. ”Varför tror du det?”
Hennes röda kinder gav svar nog.
När Johan tackat Viktoria och satt sig i bilen, konstaterade han att han hade tjugoåtta missade samtal från Petra. Med stigande puls ringde han upp.
”Vad i hela friden håller du på med?” var det första hon sa och hon lät inte nådig.
”Vadå?” svarade han fåraktigt.
”Polisen var här och sökte dig”, skrek hon så att hennes röst skar sig. ”Du har ljugit för mig hela tiden. Fan ta dig.”
”Men vad gör du hemma redan?” var det enda han kom på att säga men han fick bara en enformig ton som svar.
Han ringde upp henne men telefonsvararen gick igång. Kanske bäst så. Istället för att åka raka vägen hem för att lugna Petra, styrde han mot Bromma och Josefin. Hon var den enda som verkligen förstod honom just nu.