Löparna ser helt färdiga ut när de springer den sista biten mot mål. Shirin stannar till och applåderar en äldre man som haltar kraftigt. Han ser ut att vara en hårsmån från att börja krypa, för att över huvud taget kunna ta sig framåt. Det är något särskilt med människor som springer maraton, som gör att de utsätter sig för denna tortyr frivilligt. Eller också har alla den viljan inom sig. Hon vet inte riktigt. Själv har hon svårt att tro att hon skulle ha fullföljt loppet en så här kall och blöt dag. Bara tanken på att hon kanske inte hade pallat det gör att hon blir besviken på sig själv. Hon vill helst vara lika tuff som alla andra men vet att hon är alldeles för bekväm för det. Just det, hon hade ju ont i halsen förresten. Nu känner hon nästan ingenting längre, inte ens när hon försöker framkalla smärta genom att harkla sig. Däremot håller hon på att frysa ihjäl och borde nog röra på sig för att hålla värmen.
En mörkhårig tjej som kommer springande en bit bort får henne att vakna till. Först blir hon osäker på om hon ser rätt men det räcker med att löparen kommer några steg närmare för att Shirin ska vara säker på att det är Jenny i Mission. Shirin trodde att hon inte skulle springa maraton, men släpper det för stunden. Vad roligt att känna någon som är med! Alla tidigare orosmoln suddas ut och hon fokuserar på glädjen över att se Jenny Sääf i sitt esse. Hon ser oförskämt stark ut. Shirin får god lust att hoppa ut i banan och göra highfive med sin lagkompis men det kanske är överdrivet med tanke på att de inte kommer så bra överens. Nyheten om Måns och Viktoria lär göra Jenny bedrövad, precis som för alla inblandade. Men nu handlar det först och främst om att hjälpa Jenny hela vägen in i mål. Sedan får Shirin berätta allting för henne. Hon försöker få ögonkontakt med sin lagkompis men hennes blick är fixerad vid ryggen på en löpare några hundra meter framför henne. Ett foto från loppet vore ju kul för Jenny att ha som minne, så Shirin plockar upp mobilen ur fickan och tar en bild. Sedan fyller hon lungorna med luft för att skrika ett välbehövligt hejarop innan Jenny försvinner ur synfältet. Det är imponerande att hon ser så stolt och självsäker ut i sitt löpsteg trots att hon sprungit fyra mil. Men Shirin blir egentligen inte särskilt förvånad. Jenny är en maskin som kan springa hur länge som helst utan att bli det minsta trött. Hon måste vara född med enorm lungkapacitet. När Jenny bara är några meter ifrån henne, vinkar Shirin glatt och ropar högt för att vara säker på att hon ska höra henne.
”Så sjukt bra kämpat! Kom igen nu den sista biten.”
Ett snabbt ögonkast från Jenny får Shirins leende att slockna. Det finns inget tvivel om att Jenny hörde hennes rop men reaktionen blev inte den förväntade. Hon hade nog föreställt sig att Jenny skulle bli glad över att se henne men hon viker istället undan med blicken. Hon visar inte med en min att hon känner igen henne. Shirin som hade tänkt heja mer och kanske springa med upp till Sturegatan för att pusha henne. Nu blir hon alldeles ställd. Vad var det där om? Hon förstår ingenting men fylls av en växande olustkänsla. Var det avsmak eller möjligen avsky i blicken? Rädsla? Shirin försöker komma på en enda anledning till att Jenny skulle kunna hata henne eller vara rädd för henne. Allt är så konstigt att Shirin nästan undrar om hon kan ha sett fel person. Det kanske bara var någon som var väldigt lik Jenny? Men varför tittade hon i så fall på henne? Shirin ropade hennes namn klart och tydligt och hon reagerade omedelbart. Klart att det var Jenny och ingen annan. Shirin tar ändå upp mobilen för att kolla på bilden som hon tog. Svårt att avgöra. Då kommer hon på att hon lätt kan söka på Stockholm Marathons sajt. Hon skriver in Jenny Sääf men får inga träffar.
När Shirin står där och knappar som bäst på mobilen kommer polisen Emma Sköld springande i full fart. Shirin kliver fram och hejdar henne.
”Inte nu”, säger Emma, som verkar ha bråttom.
Det är något med hennes stressade uppsyn som får Shirin att undra om det är rätt tillfälle att vädra sina funderingar. Men samtidigt känns det angeläget att det kommer fram nu och inte senare.
”Det är viktigt”, säger hon och märker att Emma inte ens stannar till, så hon får helt enkelt jogga efter med cykeln om hon ska få ur sig det hon tänker på.
”Så brådskande kan det inte vara att det inte kan vänta i några minuter.”
Shirin förstår inte hur polisen kan säga så när hon inte ens vet vad hon har att berätta.
”Ge mig femton sekunder”, vädjar hon, och äntligen saktar Emma ner.
”Jag kanske har fel om Johan Bäckström.” Rodnaden bränner på kinderna.
Emma ser på henne med stel blick. ”Varför tror du det?”
”Alldeles nyss sprang en från Mission förbi. Jag vinkade och hejade förstås men hon stirrade bara rakt igenom mig.”
”Vem var det?”
”Hon heter Jenny Sääf.”
”Det finns ingen Jenny Sääf anmäld till dagens maraton”, säger Emma bestämt.
Så Jenny har de alltså redan koll på. Såklart att de har, de känner förmodligen till allt om alla i Mission vid det här laget.
”Men jag är nästan hundra på att jag såg henne alldeles nyss. Jag tog en bild också”, säger Shirin och visar Emma mobilen.
Startnumret 34521 syntes tydligt.
Emma fotar av bilden. ”Kan jag låna din cykel?”
”Javisst”, svarar Shirin.
”Tack”, sedan ropar Emma något i sin komradio och ger sig av. Shirin hinner inte ens överväga om hon ska följa efter, polisen är redan långt borta. Även om Emma sa tack så vet Shirin inte om hon är värd att få höra det just nu, hon som pekat ut Johan som skyldig. Tänk om det inte stämmer och Shirin har vilselett polisen. Hon håller tummarna för att hon inte har ställt till det på något sätt.