Lennart är glad över att alla löpare som orkar fullfölja dagens lopp också kommer att få chansen att göra det. Med lätta steg går han mot Stadion och vågar sig på att pusta ut för första gången idag. Han imponeras av polisens snabba insats att få fast gärningsmannen. De hade inte många timmar på sig och han förstår inte hur de lyckades med det till synes omöjliga uppdraget. Även om de har stor erfarenhet tvivlade han på polisens kapacitet när han såg Emma Sköld där vid sjukvårdstältet i Rålambshovsparken för två och en halv timme sedan. Varje dag lär man sig något nytt.
En haltande löpare hoppar förbi honom med ena benet i släptåg och han förstår att den mannen inte tänker ge sig förrän han har nått mållinjen. Det tycks inte spela någon roll att han knappt kan gå. Och det slår Lennart att det gör större intryck på honom än den som spurtade in i mål först av alla på två timmar och nitton minuter. Han fascineras av att så många olika typer av människor genomför en mara och han längtar tillbaka till den tid då han själv kunde delta. Mobilen avbryter hans nostalgitripp.
”Hej, det är Emma.”
Han har tappat räkningen på antalet gånger han har pratat med Emma idag. Nu låter hon stressad och andfådd. Det bådar inte alls gott och han samlar styrka för att orka höra vad som nu pågår.
”Vad kan jag stå till tjänst med?”
Emma berättar senaste nytt och Lennart känner hur hela han fryser till is när polisen uppger ett helt nytt startnummer att hålla stenkoll på annat.
”Vad innebär detta? Är det så att Johan Bäckström är oskyldig?” Den nya personen kanske är en medhjälpare.
”Var befinner du dig?”
”Någon minut från Stadion.”
”Bra. Kan du be någon vid målgången att hålla utkik efter den kvinnan?”
En kvinna?
”Självklart. Vad gör vi om hon kommer?”
”Kan du se vad hon heter?” avbryter Emma.
”Så fort vi har avslutat kan jag kolla upp det och skicka ett meddelande med hennes uppgifter.”
”Fint. Jag är bara några minuter bort”, säger Emma och samtalet är slut.
Lennart skyndar på stegen och tar skydd under ett träd på Valhallavägens mitt. Där letar han fram kvinnans namn. Anette Ohlsson säger honom ingenting. Han söker med blicken bland löparna efter någon med sifforna 34521 över bröstet, men ser ingen. Sedan fortsätter han mot Stadion.