Om tjugofyra timmar skulle startskottet för Stockholm Marathon gå av. Och hans älskade Wilma borde ha stått där bland de övriga tjugotusen löparna. Om det inte vore för hennes tränare, Måns Jansson.
Nu var Johan tvungen att bära fanan högt för båda två men frågan var om den skulle hasa ner på halv stång. Kroppen var mörbultad efter misshandeln utanför porten för en vecka sedan.
Förhoppningen var att Måns skulle lägga korten på bordet en gång för alla och berätta både om överfallet och sanningen bakom Wilmas död. Det började i alla fall bra med att Måns åtminstone släppte in honom i lägenheten när han knackade på dörren alldeles nyss. Fast det var i och för sig Viktoria som hade öppnat innan Måns ens hunnit protestera. Den här gången blev Johan inte erbjuden något att dricka men Måns vinkade in honom i köket och de slog sig ner på samma platser som sist.
”Så du ser ut”, inledde Måns med att säga. ”Vad har hänt?”
Johan fingrade på sin blåtira. ”Det hoppades jag att du skulle kunna berätta för mig?”
Måns såg förnärmad ut. ”Vad menar du med det?”
”Jag blev attackerad utanför min port av en okänd man. Han slog mig så att jag föll i asfalten och fick en lätt hjärnskakning.”
”Minns du hur han såg ut?”
”Jag hann inte uppfatta hans ansikte, men han var lång och kraftig. Du vet inte vem som ligger bakom det alltså?” Johan försökte se på Måns om han dolde något men lyckades inte tyda hans neutrala ansiktsuttryck.
”Nej, men jag har en kvalificerad gissning. Shirin nämnde för mig att du hade blivit för närgången. Som du kanske vet har hon tre äldre bröder. Vad hade du själv gjort om du hade haft en livrädd syrra?”
Johan ryckte på axlarna. ”Jag ville bara fråga henne några saker om Wilma.”
”Men du har uppenbarligen skrämt upp henne rejält”, sa Måns och nickade åt Viktoria att lämna dem ifred i köket. När hon drog igen dörren efter sig, suckade Måns och tog sats:
”Du måste sluta trakassera alla i Mission.”
”Jag trakasserar inte någon. Det enda jag vill veta är sanningen om Wilma. Och det är väl inte så konstigt, hon var mitt enda barn. Enda barn. Så varför säger ni inte som det är?”
”Det var en olycka, Johan, acceptera det.”
”Aldrig i livet”, viskade han. ”Nu vet jag nästan exakt hur det gick till, det saknas bara några sista pusselbitar.”
En skugga föll över Måns ansikte och Johan tvekade inte att ställa honom mot väggen. ”Varför har du inte berättat att du och Wilma gick iväg?”
Måns suckade ännu högre och tittade mot köksdörren. Sedan sänkte han rösten. ”För att inte strö salt i såret. Ingenting blir bättre av att du får reda på precis varenda detalj.”
Johans knän började skaka utan att han kunde hindra det.
”Jag vill veta.”
Men Måns verkade osäker på om han verkligen skulle fortsätta. ”Det tror jag inte att du vill, men du kommer väl aldrig sluta envisas, så det är lika bra att jag säger som det är. Men kom ihåg att du bad om det.”
”Jag noterar det”, bekräftade Johan.
Måns fäste blicken i bordskivan. ”Det stämmer att jag och Wilma gick ifrån gruppen en stund den där kvällen.”
På sätt och vis var det inget revolutionerande med det. Det berodde helt på vad som skulle avslöjas sedan. Ändå blev han förbannad över att Måns undanhållit honom – och polisen – den viktiga informationen i ett helt år.
”Varför? Och varför har du inte berättat det?”
”Därför att … jag vet inte hur jag ska säga det här på ett bra sätt …” Måns trummade nervöst med fingrarna mot matbordet. Sedan sänkte han rösten och viskade: ”Wilma var kär i mig.”
Johan slog näven så hårt i bordet att det knakade till i handen. ”Struntprat! Det var hon inte alls.”
Det började genast bulta i handen men han kunde inte bry sig mindre. Måns stirrade förskräckt mot köksdörren, antagligen för att han var orolig för att Viktoria skulle höra. Själv hoppades Johan på att hon lyssnade på allt de sa, så att hon förstod vem hon egentligen var tillsammans med.
”Jag sa ju att du inte ville veta. Du får tro vad du vill men jag ljuger inte.”
”Det är inte sant. I så fall skulle hon ha berättat det för mig. Hon undanhöll ingenting för mig.”
Måns tittade hjälplöst på honom. ”Jo, vi hade faktiskt en liten affär.”
Strupen blev knastertorr. ”En liten affär – med en sjuttonåring? Är du inte klok? Så det är inte bara Shirin och Viktoria du har satt på, utan även min dotter?”
Egentligen ville han inte höra svaret men frågan slapp ur honom innan han fick stopp på den. Tanken på Wilma och Måns tillsammans gjorde honom spyfärdig.
”Dämpa dig”, sa Måns förläget. ”Vad fan snackar du om? Och vem har sagt något om att ’sätta på’?”
”Jag har sett dig och Viktoria. Och Shirin.”
”Det är väl inte så märkligt eftersom jag är deras tränare”, sa Måns arrogant men sedan stelnade han till. ”Vad menar du med att du har sett mig med dem förresten? Var då någonstans?”
Nu var Johan farligt nära att häva ur sig att han hade haft vägarna förbi Måns hus ibland och råkat se dem. Det var nog säkrast att ljuga om han ville komma härifrån i ett stycke. Tur att Viktoria var kvar i lägenheten, det kändes plötsligt som en trygghet. Bara därför hörde han hur lägenhetsdörren öppnades och stängdes. Måns såg ut att vara på väg att stoppa henne men lät bli.
”En gång när jag åkte förbi här såg jag att Viktoria gick in till dig. Och så är hon här nu.”
”Fel, hon gick just på grund av dig. Har du problem med att vi är ihop?”
”Men Shirin då?”
Måns flackade med blicken. ”Det var ingenting.”
Han ljög säkert men Johan kände att han var på väg ifrån ämnet: Wilma. Därför spände han ögonen i Måns igen. ”Säg nu exakt hur det gick till den där kvällen, så lovar jag att lämna dig ifred. För alltid.”
”Svär du på det?”
”Jag lovar.”
”Okej, du får som du vill men kom ihåg att du bad om det. När vi hade sprungit ett varv och var klara med uppvärmningen tog vi en stretchpaus. Wilma gick iväg mot vattnet, hon verkade brydd över något. Så jag gick efter för att prata med henne. Hon satt längst ut på klippan och blickade ut över vattnet när jag kom dit.”
Johan knöt sina händer så att knogarna vitnade. Det här ögonblicket hade han väntat på så länge nu. Tänk om det var bättre att inte veta sanningen? Först efteråt skulle han kunna avgöra det. Nu fanns det inte mycket annat att göra än att lyssna på Måns redogörelse.
”Jag satte mig bredvid henne och frågade vad som var fel. Först ville hon inte säga det men efter ett tag kröp det fram att hon var förälskad. Hon var lika glad som bekymrad över det. Tydligen hade hon redan fått några gliringar från vissa i gruppen. Jag och Wilma …” Måns kom av sig och skakade bedrövat på huvudet ”… hade haft en kort romans i några dagar och jag vet att du, som dessutom är hennes pappa, tycker att det är sjukt, men för att fatta mig kort: hennes kärlek var besvarad.”
Johan kämpade för att klara av att sitta stilla och vara tyst trots att han höll på att förgås av vrede. Det värsta han kunde göra var att avbryta Måns nu när han äntligen hade öppnat upp sig.
”Wilma var speciell. Hon var så mogen och intellektuell och inte som andra sjuttonåringar.”
Nu fick det vara nog, Johan orkade inte höra fler utsvävningar. ”Tillbaka till klippan, vad hände där?”
”När vi hade pratat klart var hon glad igen. Hon sa till och med att hon var lycklig.”
Så här satt Johan alltså mittemot mannen som hade gjort hans dotter lycklig. En dubbelt så gammal person.
”Jag var tvungen att gå tillbaka till gruppen och bad Wilma att följa med, men hon ville sitta kvar en stund och smälta det vi hade pratat om. Så jag lämnade henne där och trodde att hon snart skulle dyka upp.”
”Men det gjorde hon inte.”
”Nej.” Måns slog ner blicken.
”Vad minns du mer?”
”När vi samlade ihop gruppen för att köra igång igen, kom Jenny och Mattias gående från klippan. Jag frågade dem om de hade sett Wilma och fick svaret att hon hade gått hem. Givetvis undrade jag varför men jag kunde inte springa efter henne eftersom jag höll i träningen. De sa bara att hon verkade sur.”
”Och nu undanhåller du mig ingenting?”
Måns skakade på huvudet. ”Nu vet du allt och du kanske också förstår varför jag inte ville berätta det för dig från början.”
”Men om du är oskyldig så förstår jag inte varför du kontaktade Mattias och Jenny och sa att de skulle hålla tyst om att du hade varit borta en stund under pausen?”
”Det var bara för att hemlighålla relationen. Ingen kände till den och jag bedömde att det var bäst för alla om den begravdes med Wilma.”
Bäst för vem, undrade Johan men höll tyst. Svin! Han lämnade Måns lägenhet fullt övertygad om att han just hade talat med sin dotters mördare.