Det känns pinsamt att dra upp den där löjeväckande men inte ofarliga skandalen som Vörås kommundirektör Hemmi Elstelä hade fräckheten att ställa till med för tre år sedan. Fast händelsen blev ju startskottet till ett hisnande företag som innebar att tusentals människor kunde räddas ur ruinerna efter en jordbävning.
Elstelä var familjefar med ekonomexamen och vid tiden för händelsen kring de fyrtio. Han var en tjänsteman av det initiativrika och handlingskraftiga slaget, och gick ofta fram i ett uppdrivet tempo, trots att han från och till led av de mest nattsvarta depressioner.
I Vörå höll man vartannat år en stor sommarfest och i samband med den anordnades också distriktsmästerskapstävlingar i friidrott. Det hade nu fallit på Hemmi Elsteläs lott att hålla festtalet på finska och att starta de olika loppen. Eftersom Vörå under medborgarkriget 1918 hade hyst en krigsskola där man utbildade underbefäl åt de vita, tyckte Elstelä att han som startpistol skulle använda en så kallad gubbmauser, det mest kraftfullt dödande vapnet från dessa tider. Han hade lånat puffran av den lokala reservunderofficersföreningens ordförande och skaffat några lösa patroner utöver de vanliga skarpa skotten.
På tävlingsdagens morgon iförde sig Elstelä, som alltid gick grundligt in för det han gjorde, träningskläder och spikskor och joggade bort till idrottsplatsen för att kontrollera att allt var klart inför festen och tävlingarna.
Hemmi Elstelä var av medellängd och hade en kraftig kroppshydda. Han var inte mycket för att idrotta men hade ändå en hyfsad kondition.
Bänkarna där publiken skulle sitta stod som de skulle och regnskyddet var uppsatt, biljettförsäljningsstånden var på plats och området för hopp- och kastgrenarna var vederbörligen iordningställt. Hemmi Elstelä sprang ut på löparbanorna för att också ha testat dem personligen. När han väl fick upp farten blev det både två och tre varv runt, och han var mäkta belåten med hur fort det gick. Tur att han hade spikskorna, för i vanliga lågskor skulle han lätt ha kunnat slira rakt ut på gräsmattan i kurvorna. Tiden gick fort och plötsligt hade biljettförsäljarna kommit och publiken började droppa in. Nu fick Hemmi Elstelä bråttom. Som festtalare kunde han ju inte uppträda i träningskläder. Eftersom han hade lämnat bilen hemma och i stället joggat ut till festplatsen för att genomföra inspektionen, var det enda han nu kunde göra att ringa sin fru och be henne ta med sig den grå kostymen, skjorta, slips och så mausern som var tänkt att användas som startpistol.
– Ammunitionen ligger i den där plåtasken i högra skrivbordslådan. Men älsklingen min, du får ta det lite försiktigt.
Hemmis fru, Lisbet Elstelä, dotter till en välbeställd svenskspråkig Vörålantbrukare, förklarade att hon mycket väl visste hur man umgicks med puffror och beklagade att fåntratten hon hade gift sig med inte var lika lätt att hantera. Sedan tillade hon att Hemmi i hennes öron allt mer lät som namnet på en kvinna, så han kunde gott hålla inne med sina råd i vapenfrågor.
– En slaktares dotter, javisst ja, hade sånär glömt det, fnös Hemmi Elstelä.
I god tid före festens början tog Hemmi Elstelä på sig den nypressade grå kostymen, knäppte sin vita skjorta och knöt den blå slipsen runt halsen. Mausern i trähölstret dolde han under kavajen, vid vänstra höften med kolven framåtriktad. Lite grann putade det, men i Vörå var detta bara ett tecken på att man höll på de gamla traditionerna, kanske rent av att man hade stilkänsla.
– Och så skorna, har du tagit med dig några putsgrejor?
Skokrämen hade inte kommit med och inga skor heller. I hastigheten hade Lisbet glömt bort den detaljen. Det fanns ingenting att be för, han fick behålla spikskorna på, för barfota kunde kommundirektören Hemmi Elstelä ändå inte tänka sig att gå upp i talarstolen. Folk strömmade till och första bänkraden för de särskilt inbjudna gästerna började fyllas. Lisbet erbjöd sig att åka hem och hämta skorna, men Hemmi tyckte inte att det var lönt nu längre, festen skulle just börja och det skulle bara skapa mer pinsam uppmärksamhet om han bytte skor mitt i alltihop än om han uppträdde i spikskor.
– Det är lagom roligt att bli utskämd inför alla de här människorna, fräste Lisbet.
Vörå hornkapell klämde i med Jägarmarschen och därefter höll kommunfullmäktiges ordförande ett kort hälsningstal. In på planen stormade en skara flickor och pojkar i folkdräkt och uppförde några danser som renderade dem mycket välförtjänta applåder.
Det svenskspråkiga festtalet hölls av kommunstyrelsens och lantbruksnämndens ordförande Måns Björkman. Han var en respekterad pälsdjursuppfödare och bonde i lerbältet på ådalsslätten och uppehöll sig i sitt tal vid situationen för åkerbruket i ljuset av EU:s alltmer integrerade jordbrukspolitik och vid de motgångar som pälsdjursnäringen hade haft på senare tid.
Nästa programpunkt var festtalet på finska och därefter skulle idrottstävlingarna gå av stapeln. Det hade nu blivit Hemmi Elsteläs tur att festen till ära göra bruk av sin ordfyndighet.
I sin grå kostym äntrade Hemmi värdigt talarstolen. Hans fotbeklädnad, de vita spikskorna, undgick inte publikens ögon, och möjligen var det tack vare dem som han hälsades med en extra kraftfull applåd.
I sitt tal gjorde kommundirektören en sakkunnig historisk exposé över bygden och uppehöll sig bland annat vid inbördeskriget, då den vita sidan hade haft en krigsskola på orten. Denna inrättning, framvuxen ur den exceptionella situationens tvång, hade senare utvecklats till en ordinarie utbildningsanstalt. Det finska försvarets underofficersskola för stambefäl i Villmanstrand hade alltså sitt ursprung i Vörå. För att ge sina ord vad han tyckte var ett för en sommarfest lämpligt eftertryck, drog Hemmi Elstelä fram den gamla mauserpistolen under kavajen och kunde sedan inte avhålla sig från att fyra av ett par skott mot de vita sommarskyarna. När sorlet från publiken hade lagt sig framhöll kommundirektör Elstelä att alla samhällsgrupper i Vörå numera levde sida vid sida i bästa sämja och samförstånd – inte ens språkliga konflikter förekom i någon nämnvärd utsträckning. Även om de svenskspråkiga var i majoritet tillerkändes den finskspråkiga befolkningen alla de rättigheter som landets lagar gav medborgarna på alla andra håll.
Kommundirektören nämnde att näringslivets struktur hade moderniserats under senare år, även om lantbruket hade behållit sin traditionellt dominerande ställning. Men industrialiseringen hade trots allt också tagit några långa kliv framåt och kommunen ville med kraftfulla åtgärder stötta framför allt elektronikinriktad produktion. Som de alldeles nyss hade fått se, stod både dans och musik och annan skapande konst Vöråbons mottagliga sinne nära. Sagt på finska, men menat också på svenska!
Avslutningsvis uttryckte Hemmi Elstelä förhoppningen att de som hade sin utkomst från pälsnäringen och lantbruket ostört och förskonade från yttre tryck, skulle få arbeta vidare inom dessa näringar och därmed bidra till det gemensamma fosterlandets blomstrande välstånd, så hett efterlängtat på dessa nordliga breddgrader med det kalla havet som granne.
Ledsagad av applådåskorna stegade kommundirektören iväg med långa kliv mot startplatsen där de som skulle springa hundrametersloppet stod redo. Hemmi bad sprintrarna att gå till sina platser och så startade han dem med ett mauserskott. Nästa lopp var hundratio meter häck och sedan följde femtonhundrametersloppet. Medeldistansarna var nervösa, det här var huvudgrenen i Vöråtävlingen, och två löpare satte av redan före startskottet. Hemmi Elstelä laddade om, och under några sekunder var han frestad att rikta mausern mot dem som hade tjuvstartat. Han fick en känsla av att vapnet var laddat med skarpa patroner och inte med lösa skott. Nu gällde det att hålla tungan rätt i munnen så att ingenting gick fel.
Andra försöket lyckades. Löparna lufsade i väg. Hemmi Elsteläs tävlingshunger vaknade: han satte av efter dem över gräset. Till en början låg han långt bakom de andra, men när han hade fått av sig kavajen och var ute på banan upptäckte han att han, loppets svarta häst, galopperade minst lika fort som eftertruppen. Först hade Hemmi bara tänkt muntra upp publiken lite grann med sin uppvisning, men eftersom det just nu kändes alldeles extra bra att springa bestämde sig kommundirektören för att visa att en tjänsteman som hade passerat de fyrtio inte behövde vara det minsta igenrostad. Trots att just jobbet som kommundirektör var mycket otacksamt och fick många att gå på knäna var Hemmi fortfarande helt och hållet i slag. Alltså ökade han trycket och var snart i fatt eftertruppen, kom i jämbredd med den som stånkade fram sist och hade i ett huj passerat honom. Publiken bara gapade, ingen hade haft en aning om att Vörå hade en så snabbfotad kommundirektör. I bortre kurvan var Hemmi betänkt på att bryta och återvända till åskådarbänken, men när det nu gick så gesvint, och när nu Vasabladets sportfotograf var så ivrigt framme med kameran åt hans håll, bestämde han sig för att knata ända i mål. På den sista fjärdedelen kom han ifatt trion i täten och tvingade sig sammanbitet upp i jämbredd med segerfavoriterna och när sedan raksträckan före mållinjen låg där framför honom höll han inte igen längre utan gjorde en fullkomligt rasande slutspurt. Killarna i sina korta löparbyxor var chanslösa. Den gråklädde kommundirektören med mausern i högsta hugg och slipsen fladdrande i vinddraget spurtade ikapp löparen som låg främst, passerade och skar sedan målsnöret fem, ja rentav sex meter före honom.
Hemmi Elstelä var så själaglad att han inte kunde låta bli att avfyra en salut på två skott rakt upp i vädret. Utpumpad men lycklig skakade han hand med tvåan som var den officielle vinnaren, varpå han traskade upp i talarstolen och bad om ursäkt för sitt tilltag.
Vinnaren och de andra löparna drog sig trumpna tillbaka till omklädningsutrymmena. Hemmi såg att hans fru reste sig från sin plats på bänken för inbjudna, resolut styrde stegen förbi biljettstånden mot bilen och försvann i rasande fart.
Hemmi Elstelä stack den rykande mausern i hölstret och gick och hämtade kavajen som låg i gräset. Han tog den på sig och rättade till slipsen. Någon av hedersgästerna räckte honom ett par skor. Hemmi bytte till dem, torkade svetten ur pannan och kammade håret. Stämningen var lite konstig.