Två år senare satt näringslivsombudsmannen Hemmi Elstelä kall och dyster i förarsätet på sin rostiga gamla bil och tyckte att livet minsann skulle kunna vara bra mycket roligare.
Fanns det en mer nedslående syn än det österbottniska slättlandet i februari, ingenting annat än steril åker och murknande lador? Blötsnö som blåste en stackars sate rakt i ansiktet.
Det hade hunnit bli eftermiddag och Elsteläs arbetsdag ute på Limingo äng som slätten kallades närmade sig sitt slut. Men inte gjorde det näringslivsombudsmannen gladare, hans privatliv och fritid präglades av precis samma missmod och tristess som arbetsdagarna.
En gång i världen hade Limingo äng omtalats som Österbottens och hela Finlands största slättland: stod man på rätt ställe kunde man se nio kyrktorn och tusen lador fulla med hö på dessa ändlösa vidder. Men nu var kyrkorna skymda bakom igenväxta åkrar fulla med sly, ladorna hade rivits och de få som var kvar lutade allt mer, rasade ihop efter hand och förmultnade. Dessa sista minnen från den nordösterbottniska jordbruksnäringens storhetstid skulle snart ha fått skatta helt åt förgängelsen.
Den här eftermiddagen kämpade sig en blöt och eländig kråka fram i snögloppet med en kvist i näbben och närmade sig Elsteläs bil från Temmeshållet. Näringslivsombudsmannen tänkte lite frånvarande att den gamla kråkstackaren nog hade tappat greppet om tillvaron ifall den tänkte börja bygga bo så här års. I vanliga fall var det ju först kring valborg som kråkorna brukade häcka.
Kråkan landade i radiomasten som sköt upp från marken precis bredvid Elsteläs bil. Först halkade den omkring lite på stålkonstruktionerna och var på vippen att trilla ner, men lyckades återfå balansen och satt sedan och plirade upp mot höjderna med något som kunde liknas vid expertens blick. I toppen på radiomasten var en hundrafyrtio meter lång och mer än tjugo meter bred luftfarkost förtöjd. Kråkan kraxade belåtet åt vad den såg. Kvisten trillade ur näbben. Om fågeln hade varit läskunnig skulle den ha kunnat stava sig igenom reklambudskapet som med väldiga röda bokstäver, gott och väl lika stora som de österbottniska ladorna, stod skrivet på luftskeppets långsida:
Tegelpannorna från Liljeroos i Limingo
skyddar mänskligheten
mot allt ont från ovan.
Samma budskap stod med lika stora bokstäver också på engelska. För förfrågningar och beställningar hänvisades till Liljeroos tegelbruk i Limingo, adress Limingoplan 1, 793 40 Limingo, e-post liljeroos@pp.inet.fi, www.brick.com. Framme i fören stod luftskeppets namn med lite mindre bokstäver: Slättens Goda Fe. Ett fyndigt namn på en farkost från Limingo. Masten där den goda fen var förtöjd befann sig omkring en mil nordost om kyrkbyn och nära vägen mot Uleåborg.
Och så värst dyrt var det här besynnerliga arrangemanget inte om man satte det i relation till måtten på luftskeppet. Slättens Goda Fe var faktiskt hundrafyrtio meter lång och tjugo meter i genomskärning. Upphandlingsavtalet hade stannat på tre miljoner euro och Europeiska unionen stod för en femtedel av lånen, medan en annan femtedel kom i form av industrialiseringsbidrag. En god affär i alla avseenden. Farkosten hade byggts ute på den österbottniska lertundran. Som den sparsamme man han var hade Lars Liljeroos bestämt sig för att fjättra luftskeppet vid en nedlagd åker på samma sätt som lilliputtarna en gång hade gjort med Gulliver när han låg och sov i deras land. Men i Österbotten blåser det ständigt så när allt kom omkring skulle det nog ha behövts en rejäl hangar som kunde skydda farkosten mot väder och vind.
Men högt uppe vid mastens topp hade flygetyget så mycket utrymme man gärna kunde önska och fick kränga och svänga som det ville i blåsten över slättlandet. Liljeroos hade dessutom fått tillstånd från Sonera att staga upp den taniga radiomasten så att den bättre motsvarade luftfartsändamålen och att lägga till tjugo meter på höjden. Det hade kostat en del, men vad var väl inte den industriman beredd att betala som hade siktet inställt på en växande marknad och på att investeringarna skulle ge tiofaldig avkastning så fort reklambudskapet kunde börja flygas ut över landet. Enligt Liljeroos bedömningar skulle Polens EU-anslutning innebära nästan ett femfaldigande av tegelproduktionen, eftersom ett ökat välstånd i det gamla jordbrukslandet säkert skulle innebära att man gav upp de allra sista halmtaken och ersatte det gamla täckningsmaterialet med tegelpannor från Liljeroos i Limingo. Där skulle inte Rannilas plåttak ha en chans – för även om Rautaruukkiägda Rannila i och för sig hade en skicklig marknadsföring, hade denna konkurrent ändå inte haft vett eller mod att skaffa sig ett luftskepp som kunde flyga in budskapet i folks undermedvetna.
Tillståndet från Sonera fick de utan problem, vilket inte alls var konstigt, eftersom herrarna på telefoniföretaget just då gjorde så många vansinnesaffärer de bara orkade och hann, som att de köpte de där svindyra tyska rättigheterna och på ett bräde och med ögonen hårt hopknipna slängde ut miljardbelopp i dåtidens valuta på rena luftaffärer. Och då låg ju ett luftskepp väl i linje med allt det övriga som de lättsinniga direktörerna företog sig.
Näringslivsombudsmannen hade suttit på motellrestaurangen en kväll och yxat till tegelbrukets reklamslogan inne i sidorummet som hette Slätten kallar, och sedan hade han och fabrikör Liljeroos under ett stort antal kvällar suttit där vid det rökiga fönsterbordet och ihärdigt slipat på formuleringarna.
Hemmi Elstelä hade visat framfötterna som industriförhandlare genom att se till att den moderna heliumanläggningen flyttades från Manchester till den igenlagda österbottniska åkern. Finansieringen av flytten och nyinstallationen ordnades med stödpengar och lån från jubileumsfonden Sitra. Beslutet vilade på stadig grund: Finland hade dittills inte haft någon heliumproduktion, hela marknaden hölls av svenska AGA. Vid öppningsfestligheterna var det ingen som hade tänt en cigarett trots att Elstelä sa att helium inte exploderade ens när det vid höga temperaturer på nytt omvandlades till gas. Helium är en ädelgas, väger bara en sextondel av vad luften väger. Visserligen är den dubbelt så tung som väte, men inte alls lika lättantändlig och explosiv. Under förra årtusendet hade en vätgasexplosion gjort slut på en i och för sig elegant och inbringande luftskeppstrafik, när zeppelinaren Hindenburg havererade vid ankomsten till New York. Närmare fyrtio av de ombordvarande brändes ihjäl, både besättning och passagerare.
Den kraxande kråkan i radiomasten bestämde sig för att flyga vidare. Den skakade fjäderskruden fri från blötsnö och kastade sig ut i luften. Ett slags vårtecken var det kanske ändå, grått och dystert för all del, men flög gjorde nu kräket i alla fall. Man fick hoppas att gamlingen kunde få fatt på en liten kråkdam att bygga bo åt, kanske vid någon murken bjälke i ett ladtak eller i kyrktornet i Limingo.
Det behövdes över 25 000 kubikmeter heliumgas för att fylla reklamskeppet, och folk skämtade och sa att Slättens Goda Fe svalde mer helium än det fanns vatten i Lappajärvi sjö.
Det exceptionella projektet hade på det vanliga österbottniska viset ända från första stund mött oreserverad beundran och stor uppbackning, och ingen brydde sig om det som stod i en ironisk insändare i Kaleva om att Liljeroos i stället för att göra höljet av plast borde ha valt att förlita sig på inhemska produkter, sina egna, och inte på importfiber. Skribenten tyckte att det verkliga dragplåstret skulle ha varit ett luftskepp uppmurat av brukets eget tegel.
Slättens Goda Fe hade byggts på hösten, fyllts med helium och stigit upp mot mastens topp i januari, det vill säga för en månad sedan. Pilotutbildningen var på planeringsstadiet. Tanken var att gondolen skulle rymma ett tiotal passagerare och tre besättningsmän. Så fort det blev sommar skulle farkosten under klara och lagom soliga dagar flygas kors och tvärs över landet och göra reklam för det österbottniska takteglet. Men man gjorde klokt i att redan innan dess låta nyfikna gå ombord för att bese den goda fen: Liljeroos kom överens med Elstelä om att ta in grupper på tio personer i taget. Besökarna skulle alltså få möjlighet att genom gondolens fönster, som befann sig i höjd med masttoppen, skåda ut över scenerierna i tio minuter för en avgift om tio euro per skalle. Intäkterna skulle hjälpa till att täcka delar av utgifterna för projektet.
Och det var många grupper som hade varit där och bekantat sig med Slättens Goda Fe. Folk hade beundrat och förfasat sig över uppenbarelsen. Det hade fallit på Elsteläs lott att hålla i det praktiska och övervaka visningarna, vilket var anledningen till att han nu satt och kurade i sin gamla rostiga bil i snögloppet ute på åkern. Inte mycket till jobb för en före detta kommundirektör, men så här på vintern hade Liljeroos inte lyckats hitta någon mer angelägen syssla som hans avlägsne släkting skulle kunna ta hand om.
På förmiddagen hade Zontakvinnorna från Turenki varit där. De var på väg hem från en weekendresa till Sundsvall och hade bestämt sig för att lägga ett svindlande luftfartsinslag till programmet. En del av zontorna mindes fortfarande hur det var på den tiden då zeppelinarna avtecknade sig även mot den finländska himlen, alltså på trettiotalet. De driftiga damerna var så pass välmående att det inte gick att låta fler än sex i taget gå ombord på luftskeppet, mot de vanliga tio.
När kråkan hade försvunnit började Elstelä plågas av ensamheten och bestämde sig för att det var dags att avsluta arbetsdagen. Men just då kom hårdrockbandet Black Shottons turnébuss skumpande, fullklottrad med färgglad graffiti, och ut på åkern vällde sex musikanter med ordentligt infettade kalufser. De var mycket angelägna om att få stifta bekantskap med ett tvättäkta luftskepp, särskilt som de inte hade några spelningar den veckan. Senast de hade uppträtt var i Seinäjoki, och inte helt förgäves heller, publiken hade överskridit hundra pers.
Elstelä förklarade att gruppen var på tok för liten, de måste vara minst tio om de ville upp i luftskeppet. För bara sex personer var det inte lönt att hala in farkosten och fälla ner hissanordningen, en korg som hängde i några linor och som transporterade passagerarna till gondolen. Elstelä tillhörde en äldre generation och var inte så väldigt imponerad av heavy metal-musik.
Risken för bråk blev strax någonting att räkna med, varför Elstelä fann det klokast att vara medgörlig. Han tog betalt av vaxluggarna, fick luftskeppet tjugo meter närmare marken och släppte ner korgen som hängde under gondolen, knöt fast linorna i betongfundamenten vid mastens fot och hissade upp sällskapet till den goda fen, två i taget plus alla instrumenten. Lite grann undrade Hemmi förstås varför de släpade med sig sina instrument, men han orkade faktiskt inte försöka förhindra det. Han gjorde ett undantag och följde inte med upp, utan stod kvar på marken och glodde surt efter de två sista hårdrockarna, trummisen och en gitarrist, när de försvann in genom öppningen till Liljeroos reklamfarkost. Han bestämde sig för att han kunde delge dem upplysningarna om luftskeppets prestanda när de var nere på marken igen.
Stunden för eftertankens kranka blekhet lät inte vänta på sig. När heavy metalbandet väl hade äntrat farkosten blev det omedelbart liv i luckan, alldeles bokstavligt. Trots Elsteläs uttryckliga förbud rev killarna av en rejäl rocklåt och nere på marken gick det inte att missa hur roligt hela bandet hade ombord på luftskeppet.
Den förfärade näringslivsombudsmannen kunde maktlös konstatera att killarna hade hittat spakarna till manöverfunktionerna. Luftskeppet gled uppåt mot masttoppen och det pågick försök att starta maskineriet. Motorerna började hosta, blå rök trängde ut och blandade sig med den yrande blötsnön, motorerna dog.
– Vad är det här röda handtaget för något? vrålade en av dyngskallarna ut genom fönstret.
Till svar skrek Elstelä att de inte fick röra manöveranordningarna, allt skulle tillbaka i ursprungsläge och den röda spaken som var till utlösningsmekanismen fick de överhuvudtaget inte röra.
– Du menar handtaget här?
– Just precis det, bort med tassarna!
Ungdomens initiativrikedom är fenomenal. Vem hade väl kunnat tro att en skock heavy metalslynglar med tovigt hår skulle vara i stånd till att lossa alla förtöjningar som håller ett luftskepp kvar vid det jordiska. Utan en enda flyglektion bakom sig drog en orädd rockkonstnär i startspaken och den enorma farkosten lösgjorde sig från Soneramasten som biet från blomman, lyfte mot höjderna och inledde jungfrufärden. På ett ögonblick var den utom synhåll bakom molnen som alltjämt gav ifrån sig ett blött februarislask.
Hisskorgen av metall dråsade ner på Elsteläs rostiga bil så att det blev en jättelik buckla i taket och vindrutan dessutom sprack.
När Slättens goda fe hade försvunnit bland slaskmolnen återvände den grå gubbkråkan till masten med en ny kvist i näbben. Den här gången landade han vant och började spana in en bra plats för boet. I sällskap hade han en mindre kråka, utan tvivel en hona, och hon kraxade uppfordrande ner mot näringslivsombudsmannen som för att tala om att han kunde dra nu och låta fåglarna ha sitt för sig.
– Okej då, inte har jag väl egentligen något mer här att göra.
Näringslivsombudsmannen kände sig alldeles kraftlös. Det hängde ihop med hans natur. Emellanåt var han helt nere utan någon som helst anledning, och emellanåt var han pigg och uppåt, så hejdlöst i tagen att han knappt kunde hållas kvar i skorna. Elstelä hade mycket väl klart för sig vad de här lynneskasten berodde på. Han var starkt manodepressivt lagd.2 Sjukdomen hade plågat honom hela livet. Han var medveten om att han i någon mening var psykiskt sjuk, faktiskt alldeles skvatt galen när det var som värst. Att arbeta som orubblig kommundirektör blir då i längden uteslutet. Han fick vara glad att han kunde gå något så när i land med uppdraget som näringslivsombudsman. När han befann sig i depressionsfasen var det inte precis någon fart på arbetet, men när det maniska skedet inträdde blev det någonting helt annat. Då körde Elstelä hårt och fick en hel massa till stånd, både bra och dåligt. Studierna och projektjobben hade han klarat av som en virtuos. När han hade föresatt sig någonting var det bäst att inte vara i vägen. Mot den hisnande handlingskraft han kunde utveckla var det inte många som vågade försöka ingripa. I sådana stunder var livet som bäst. Han uppnådde resultat och satte spår.
Just nu vände humöret neråt, men det innebar förstås inte bara suckar.
Elstelä sneglade under lugg upp mot de kraxande kråkorna i masten. Sedan gick han till bilen, öppnade bakluckan och plockade fram ett bräckjärn, gick sammanbiten tillbaka till masten och dängde med all kraft verktyget mot stålkonstruktionen så att gnistorna yrde och ett hiskeligt dån ekade över de moddiga fälten.
Gubbkråkan blev så förskräckt att den tappade balansen och föll, och det var bara med knapp nöd den hann börja flaxa med vingarna just innan den skulle gå i backen. Kraxande och med långa kraftiga vingslag satte kråkan kurs mot den blånande skogsranden borta vid horisonten, åt det håll där Slättens goda fe för en stund sedan hade försvunnit. Honan följde med och höll sig nära gubbkråkans vänstra vinge.
Elstelä lät den kvaddade bilen stå kvar på åkern och körde till kyrkbyn i rockbandets turnébuss. Det var första gången någonsin som han rattade en buss.
2 Manodepressivitet, psychosis manicodepressiva är en bipolär sjukdom som innebär att man pendlar mellan perioder av alltför hög självuppfattning och perioder av svår nedstämdhet. I den maniska fasen är det vanligt att inte uppleva sig som sjuk trots att omdömesförmågan är nedsatt. Patienten kan då till exempel göra upp om helt huvudlösa affärer, prata på som en skvaltkvarn och hålla sig vaken hur länge som helst. I den depressiva fasen dominerar känslor av mindervärdighet och skuld. Sjukdomsrädsla och dödsskräck kan också ingå i bilden, i allmänhet obefogat.↵