Fabrikör Liljeroos och hans sällskap åkte från Limingo till Lappo i hårdrockbandet Black Shottons turnébuss. De tyckte att färdmedlet gick i stil med evenemanget. Överkonstapel Roope Ryynänen körde via lokalmacken och bad Tommi Laukkanen kontrollera bromsarna. Den unge Tommi ägde macken och verkstaden och han kunde bilar bättre än de flesta på den österbottniska slätten.
– Det är ju inget annat fel än att bromsarna behöver bytas. Jag har dragit åt dem lite, det går att köra, men stanna blir nog inte så lätt.
Tommi sa att han för all del kunde fixa till det så att det gick att tvärnita, han behövde bara borra ett knytnävsstort hål i golvet och låna ut ett järnspett som ABS-broms.
– När ni behöver stanna är det bara att slå ner spettet genom hålet och då är det ju stopp. Fast man får vara snabb i vändningarna och rejält stark i armarna också, annars gör spettet bara repor i asfalten på en hur lång sträcka som helst.
Tommi borrade upp golvet. Ett järnspett fick följa med i bussen som nödbroms.
Till frisksportarhuset i Lappo anlände över tusen nyfikna finländare inför Black Shotton-konserten som skulle äga rum dagen därpå och givetvis utan att rockgruppen själv var närvarande. Trots det fick publiken höra deras allra senaste musik i ljudupptagningar av det som strömmade ut från spelningarna inne i luftskeppet, det allra färskaste någonstans i trakten av Uralbergen. Jaktplanen från Arkangelsk hade identifierat farkosten redan kvällen innan, men man hade inte alls vare sig skjutit ner den eller skjutit sönder den, utan luftskeppet fick fortsätta att driva med vinden. Det hade inte gått att upprätta något samband med musikanterna, men genom gondolfönstren hade major Oleg Segojeff sett flera av bandmedlemmarna gestikulera åt honom när han om och om igen cirklade runt dem och gjorde sina utfall. Majoren redogjorde för sina iakttagelser i ett uttalande inför den statliga ryska televisionen. Han hade bedömt att allt var som det skulle ombord, flyghöjden när iakttagelserna gjordes var omkring 4 500 fot och hastigheten var som alla kunde förstå lika med vindens. Läget verkade stabilt, fören pekade i färdriktningen som den skulle.
I den tidiga morgontimmen hade major Segojeff tilldelats en flygarmedalj av andra klass som erkännande för ett väl utfört identifikationsuppdrag. De båda andra flygarna hade också fått medalj, fast bara av tredje klass. Av teveinslaget att döma hade majoren firat sin utmärkelse rejält och på sedvanligt ryskt manér.
Bandets manager Seppo Turpeinen sålde biljetter med ett insmickrande leende på läpparna. Han lovade att det skulle bli en rejäl royalty åt musikerna den dag de återvände hem, vilket han förstås inte höll för så alldeles sannolikt.
Det hela inleddes med att näringslivsombudsmannen Hemmi Elstelä klev upp på scenen och gav en koncis redogörelse för det aktuella läget, varpå ordet gick till överkonstapel Roope Ryynänen som förklarade att man på grund av det inträffade hade satt samman en utredningsgrupp bestående av folk från både centralkriminalen och luftfartsmyndigheterna.
Företagsjuristen Milla Santala gjorde också ett uttalande. Hon kunde lova de vinddrivna musikernas anhöriga att försäkringsläget var gott och att man gjorde allt som stod i mänsklig makt för att luftskeppet och de ombordvarande skulle kunna ta mark när det blev dags för detta. Enligt väderprognoserna var farkosten, sedan den nu hade passerat Ural, på väg mot Centralasien och den skulle vara framme vid Aralsjön efter ett dygn eller två.
Mellan varven spelades Black Shotton-musik från upptagningar som var gjorda efter det att bandet hade passerat Arkangelsk. Det som grep publiken alldeles särskilt var låtarna Night of the Vampire och Black and Red Blood.
Fabrikör Liljeroos förklarade att han funderade på att låta bygga ett nytt luftskepp eftersom han inte höll det för särskilt sannolikt att Slättens goda fe, som hade slitit sig, någonsin skulle återvända till Finland i flygdugligt skick. Förr eller senare väntades hon haverera. Antagandet kom att aningen sordinera effekten av de i sig så fräscha rytmerna.
En flygande farkost som var lättare än luften var ett mycket effektivt redskap i marknadsföringen. Plötsligt hade Liljeroos taktegel nått ett världsrykte av sällan skådat slag. Bara på faxen hade hans kontor nu fått ta emot över trettio beställningar. Tegel för två miljoner euro skulle levereras till olika hörn av Europa. Det var alltså självklart att den förrymda luftfarkosten skulle ersättas av en ny, och den skulle tillverkas helt och hållet i Finland. Den fosterländske fabrikören ville på detta sätt skapa nya arbetstillfällen i det av lågkonjunkturen plågade hemlandet.
Liljeroos gjorde klart att hans företag med myndigheternas hjälp skulle göra allt som kunde göras för att rädda Black Shotton. Stora mängder pengar strömmade in, bruket producerade tegel i treskift och snart skulle en ny produktionsanläggning börja byggas. Man behövde inte hålla igen på räddningsinsatsernas kostnader.
Liljeroos förklarade att han tänkte ge uppdraget att leda det nya luftskeppsprojektet till Limingo kommuns näringslivsombudsman Hemmi Elstelä, som skulle kunna ha kvar tjänsten som ombudsman på halvtid under en eller ett par månader tills man hade hittat en efterträdare.
När alla tillkännagivanden hade lämnats spelade man ytterligare några låtar från en skiva som hade kommit ut ett par år tidigare. Managern Seppo Turpeinen meddelade att så fort bandet återvände från sin resa ute i stora världen skulle det bli nya konserter och man skulle annonsera och göra reklam i god tid innan, så publiken behövde inte vara orolig. Han räknade kassan och for nöjd och belåten tillbaka till Helsingfors.
Trots att managern hade åkt förblev stämningen hög. Den tusenhövdade publiken lämnade minsann inte Virkiähusets dansgolv, utan samvaron fortsatte och man talade med tårar i ögonen om musikerna och solisterna. Först nu fick det förr så okända bandet sin välförtjänta uppskattning. Eftersom ingen av bandets medlemmar var där åkte näringslivsombudsmannen Elstelä, företagsjuristen Santala och fabrikör Liljeroos på att skriva autografer i programbladen och på fansens armar, på ovansidan av handen och på några unga flickors vader och lår. Också Roope Ryynänen fick skriva några autografer. Folk grät och kramade om varandra. Man svor på att om bandet bara kom ner på jorden igen med livet i behåll, skulle man följa deras framträdanden med ett alldeles nytt intresse. De sex begåvade kompisarna skulle aldrig mer behöva sakna den massiva beundrarskarans uppriktiga stöd.
Den märkliga minneskonserten pågick till midnatt, då överkonstapel Ryynänen förklarade att det var dags att stänga av musiken och gå hem. Under gripen tystnad strömmade publiken ut i den kalla februarinatten. Blåsten hade lagt sig, det var nästan vindstilla. Kylan hade tilltagit. Snön knarrade under fötterna. Om luftskeppet hade svävat där uppe i detta lugna väder skulle räddningsmanskapet kanske ha kunnat ta sig in till exempel från en helikopter, men just nu var det inte över Lappo det befann sig, i stället gled det fram i stormens öga i riktning mot ett Asien som aldrig tog slut.
Folk steg in i sina bilar och körde hem, vilket var lång väg för många, ända bort till Rovaniemi, Helsingfors eller Kotka. Black Shotton hade på ett enda dygn blivit landets allra populäraste rockband, och även framgångarna i utlandet var säkrade.
Fabrikör Liljeroos och hans sällskap klev upp i turnébussen som fortfarande var omgiven av en skara unga tjejer, groupies, men de kunde inte åka med eftersom bussen skulle till Limingo och inte till bandets nästa framträdande.
Knarrande och knirkande satte sig bussen i rörelse, den hade blivit seg i kölden och först efter några kilometer började det rulla på och de krånglande fläktarna lyckades frigöra lite sikt genom bussens nedisade rutor. Det var långt efter midnatt. I över ett dygn hade de oavbrutet följt händelseförloppet kring den goda fen och efter den nyss avslutade konserten tog tröttheten ut sin rätt, och nu halvsov hela sällskapet i sätena. Bara Ryynänen bakom ratten höll sig vaken. Han släckte belysningen, det lilla av den som fortfarande fungerade. Polismannens breda rygg och stora huvud syntes som en mörk silhuett mot ljuset från strålkastarna.
Det kändes tryggt att åka i en buss som kördes av en polisman, tyckte näringslivsombudsmannen och blivande luftskeppsbyggaren Elstelä. Sömnigt grunnade han på allt som behövde tas i tu med när det första helt och hållet finskbyggda luftskeppet skulle börja byggas. Före allt annat fick det bli en tripp till Tyskland och kanske till Österrike så att han skulle kunna ta reda på hur det hade gått till när zeppelinarna en gång byggdes. Han skulle åtminstone kunna få fatt på litteratur i ämnet om han reste dit, och säkert expertis också. Sedan gällde det att hitta rätt plats för bygget i Finland, och det var en intressant del av projektet.
Elstelä väcktes ur sina tankar av företagsjuristen Milla Santalas lätta beröring.
– Kan jag sätta mig här hos dig, jag fryser.
Elstelä började nu viska med Santala om sina planer: att han tänkte åka till Centraleuropa för att skaffa sig kunskaper om luftskeppsbyggnadsindustrin. Det var ju där man hade byggt zeppelinarna och då fanns det säkert en del sakkunskap att hämta fortfarande.
– Det lönar sig att vara noga med grundarbetet.
Elstelä menade att de inte skulle bygga luftskeppet på de blåsiga fälten i Limingo utan att det gällde att hitta en plats där man var skyddad för vinden, gärna en djup ravin eller läsidan av ett fjäll. Kanske skulle Elstelä själv bli kapten och sätta sig vid spakarna när det var dags för jungfruflygningen.
– Det är bara det att det inte finns raviner och fjällväggar i Limingo, påpekade företagsjuristen. Sedan tillade hon nyktert att även om tegelbruket just nu hade en boom gällde det ändå att vara sparsam. Försäkringspengarna för reklamfarkosten som hade slitit sig och som antagligen förr eller senare skulle gå i kvav trodde hon skulle falla ut förr eller senare, men man fick ändå försöka hålla kostnaderna för nybygget inom rimliga gränser.
– Tänk på att spara alla kvitton och andra verifikationer så att företaget kan bokföra kostnaderna på utgiftssidan.
– Följ med, som tolk och juridisk expert, viskade Elstelä.
– Hinner inte, just nu har jag händerna fulla. Och du är i alla fall ekonom och språk kan du.
– Det förstås, men för sällskaps skull … det blir roligare när man är två.
– Jag vågar nog inte. Och dessutom är du tio år äldre.
– Bara sju.
– Rätt mycket det med. Två år är lagom.
I beckmörkret bak i bussen hördes några försiktiga dragspelstoner. Snart blev spelandet säkrare och Hemmi och Milla kände genast igen melodin: Rönnen från Ural. Lars Liljeroos hade i mörkret lyckats få bandets dragspel i knäet och spelade nu för att få lite underhållning på färden. Han hade många strängar på sin lyra. Milla och Hemmi stämde in i den välkända ryska romansen, och snart hördes också Ryynänens mäktiga tenor, där han satt bakom ratten och tog i ända från tårna när de kom till slutet av sången som också han var väldigt förtjust i.
Black Shotton hade redan passerat Urals sluttningar. Framför sig hade de den ändlösa asiatiska stäppen, om nu farkosten stannade kvar uppe i luften.
– Jag tycker synd om de stackars killarna … de är nog ganska kalla nu, suckade Milla.
Hur som helst var bussresan riktigt behaglig ända tills de vek av västerut från riksväg fyra för att komma till Limingo. De skulle snart ha varit hemma och kunnat krypa i säng, om inte en räv med rimfrost i pälsen olyckligtvis hade sprungit över vägen och djurvännen Ryynänen försökt väja för den, vilket han också lyckades göra i sista stund, men med en lite för häftig undanmanöver och bromsar som inte tog. Bussen fortsatte i sidled och hög hastighet, for över diket till höger och ut i den djupa snön. Först efter femtio meter stannade den när Lars Liljeroos resolut slog det kraftiga järnspettet genom hålet i golvet och borrade ner det i den tjälbundna trädesåkern.
Det fanns inga planer på att bussen i den djupa snön skulle kunna backas tillbaka upp på vägen utan hjälp. Eftersom det var mitt i natten ville Ryynänen inte ringa efter en bärgningsbil och framförallt inte kalla på polis, och då kom de fram till att det var bäst att försöka sova. De bredde ut skumgummimadrasser och sovsäckar längst bak och i gången, och somnade med ytterplaggen som fällar över sig i turnébussen där det hade hunnit bli varmt medan de åkte.
I den kalla februarigryningen stod Black Shottons buss mitt ute på en åker i Limingo. Den täcktes snart av rimfrost och började påminna om en snöfästning, eller kanske snarare om en igenisad barack. Den ena trafikanten efter den andra som passerade ute på landsvägen lade märke till bussen och till slut var det någon som anmälde saken till polisen. Äldre konstapeln Kauno Solehmainen åkte ut för att ta reda på vad det var.
Solehmainen körde i sin egen Datsun ut mot Uleåborgsvägen och upptäckte den frostinklädda turnébussen ute på åkern. Stor var hans häpnad när de han fick väcka därinne var fabrikör Liljeroos och hans iskylda sällskap. Och vem var det som hade varit vårdslös nog att köra ut i åkern! Jo, hans förman Roope Ryynänen naturligtvis.
– Innan jag kallar hit någon med traktor som kan dra den här rishögen tillbaka upp på vägen borde jag nog skriva en böteslapp åt dig.
Solehmainen konstaterade torrt att hans förman i alla händelser var misstänkt för allmänfarlig vårdslöshet i trafik och snart skulle han säkert bli åtalad för tjänstefel. På en rak vägsträcka hade han kört ut i åkern. Kan han ha varit berusad?
– Nu håller du käft eller så tvålar jag till dig.
En traktor anlände med bärgningshjälp och drog den stelfrusna bussen tillbaka ut på vägen. Liljeroos, Santala och Elstelä klev upp i den. Ryynänen och Solehmainen hade en liten uppgörelse ute på åkern.
Ingen angenäm syn: två uniformsklädda poliser som ligger och brottas i februaridrivan, ett förskräckligt skrikande som skallar över det snöiga slättlandskapet, vid horisonten skymten av en blågrå skogsrand. Ovanför alltsammans två flaxande kråkor. Den mindre och yngre av dem lite före, den äldre med en frusen kvist i näbben.