Vid Lago di Comos stränder gjorde företagsjuristen Milla Santala och projektledaren Hemmi Elstelä upp en förteckning över allt det som det liljeroosska luftskeppsbygget i praktiken krävde. Hemmi gav dokumentet namnet Förberedelser på sin bärbara dator och sedan satte de ihop en lång lista:
De var tillbaka vid Bodensjöns stränder lagom till föredraget. Hundratals människor trängde ihop sig i Zeppelinarmuseets hörsal, en del av publiken fick till och med stå ute i korridoren. Luftskepp hade blivit brännhett nyhetsstoff och museet hade fler besökare än någonsin. Intendenten såg till att Milla Santala och Hemmi Elstelä fick var sin stol framför den främsta raden. Innan det hela började, presenterade han dem för publiken och förklarade att Hemmi med egna ögon sett det liljeroosska luftskeppet lämna kirgisiskt luftrum och försvinna över gränsen till Kina.
Föreläsaren hette Hannes Rautiainen, men svensk var han inte, inte ens finlandssvensk, utan en tvättäkta och tropikhärdig torr gammal finsk gubbstrutt. Ansiktet var fullristat med skrattrynkor, det syntes att munnen miljoner gånger hade tänjts ut i ett riktigt solvargsgrin. Ögonen var ljusblå som på en persisk hankatt och på överläppen satt en välansad vit mustasch. Han var klädd i grå kostym och röd sidenslips prydd med ett broderat luftskepp. Han kan ha varit åttio år gammal, en gentleman ut i fingerspetsarna.
Rautiainen inledde med att deklarera att han var gammal apotekare och fann det därför lämpligt att i samma veva framhålla att ett rejält reseapotek ombord var kutym. Detta med tanke på att farkosten eventuellt skulle tvingas nödlanda till exempel vid nordpolen, där besättningen kunde bli tvungen att livnära sig på isbjörnskött, som ju innehåller trikiner och kan förgifta muskulaturen. Den välkände svenske vildhjärnan Salomon August Andrée seglade med luftballong ut över polarisarna i ett djärvt försök att komma till nordpolen. Han råkade emellertid ut för hårda stormar och tvingades nödlanda, men det var inte detta som blev slutet, utan han och hans kamrater dog i stället av att ha ätit kött från en trikininfekterad isbjörn, ja, och av kylan förstås.
Apotekaren berättade om några italienska luftskepp med vilkas hjälp man försökte erövra nordpolen. Det var framförallt den berömde generalen Umberto Nobile som gav sig i kast med saken år 1928 och som även han tvingades nödlanda på en glaciär. Luftskeppet Italia brast mitt itu. Ena halvan slet sig i vinden och försvann med åtta man ur besättningen, och dessa har inte hörts av sedan dess. De övriga tio plus generalens hund blev räddade ute på glaciären, men också nio räddare fick ett förfärligt slut, en av dem den berömde norske polarfararen och äventyraren Roald Amundsen, som bland annat hade erövrat sydpolen.
Amundsen var gammal god vän till Nobile, han hade ju ett par år tidigare flugit över nordpolen i ett luftskepp som just Nobile hade byggt. Norge var en tremotorig, 105 meter lång och 20 meter bred luftfarkost avsedd för polarflygningar och vägde hela tio ton. Besättningen bestod av sexton man. Resan påbörjades i det dåvarande Leningrad och fortsatte via Kuusamo till Salmijärvi i Petsamo och vidare ut över polarisen. De släppte ner norska flaggan på nordpolen och fortsatte sedan ända bort till Alaska.
I pausen visade den gamle apotekaren Milla Santala och Hemmi Elstelä plus några andra nyfikna ett förstorat fotografi av general Nobiles luftskepp. Bilden var tagen den tredje maj på kvällen, kl. 18.15, 1921 av en löjtnant Rauhamaa på Finska luftstridskrafternas bildcentral. Den vackra farkosten svävade ovanför ett österbottniskt åkerlandskap. Rautiainen kunde berätta att man just då åt middag ombord, och att det ännu många år senare påträffades tomma italienska vinbuteljer på åkrarna och i skogsdungarna i Lappo, mest Chianti efter vad de i förbudslagstider hårt prövade österbottningarna kunde avläsa på de regnpiskade etiketterna.
Under senare delen av föreläsningen vidgade apotekaren sin historiska översikt till att omfatta även 1700- talet. I slutet av augusti 1784 hade den på många områden produktive Uleåborgsapotekaren Johan Eriksson Julin skickat upp en egenhändigt tillverkad varmluftsballong från torget i staden. Bara ett år tidigare hade bröderna Montgolfier skrivit flyghistoria i Frankrike med en ballong som de hade bemannat med en fransk bondkatt. Den julinska farkostens gondol var obemannad, men det hindrade inte att folk i täta skaror samlades på torget för att ivrigt hylla sin apotekare, som också hade gjort sig känd som meteorolog, kemist och fysiker. Garnisonen sköt salut med 128 kanonskott och fartygen i hamnen svarade med högtidlig flagghälsning.
Publiken i museets hörsal åstadkom en applådkanonad som nästan fick taket att lyfta. Man kunde sluta sig till att apoteksbranschen och luftfarten hade historiska samband, särskilt på nordliga breddgrader. Man framhöll farmakologins och ädelgasframställningens allsidiga betydelse för mänsklighetens alla trippar uppe bland moln och skyar.
Apotekaren Hannes Rautiainen var mycket glad över att hans föredrag gick hem hos publiken. Han äskade tystnad och förklarade sedan att hans kollega tre sekel tillbaka i tiden, apotekare Julin, utöver luftfartens betydelse också särskilt hade framhållit vikten av att man inte tillät kriminella och otillräkneliga element att stiga till väders. Dessa renhjärtade förhoppningar kom dessvärre på skam, vilket attackerna 2001 mot WTC-skraporna i New York blev en kuslig påminnelse om. Och hade dessa vansinnesdåd utförts med luftskepp skulle förödelsen ha blivit avsevärt mycket mindre.
Efter andra pausen presenterade den vitale föredragshållaren ytterligare en flyghistorisk händelse som ägde rum 1799 på marknaden i Enontekis. Den gången var det den engelske forskningsresanden och professionelle äventyraren Edward Daniel Clarke som var i farten. Han hade sökt sig så långt norrut närmast för att reta upp den italienske globetrottern Giuseppe Acerbi som i sin tur hade utsträckt sina färder ända till Nordkap. Clarke hade utnyttjat kyrkoherde Erik Grapes (1755–1809) gästfrihet och tagit in hos honom på prästgården i Enontekis. Kyrkoherden hade beklagat sig över att lapparna i mycket liten utsträckning deltog i de kyrkliga söndagsbegivenheterna och att de i stället fördrev tiden med att titta på norrskenet och dansa till de hedniska trolltrummornas dån. Av tacksamhet över gästfriheten i prästgården bestämde sig Clarke för att bjuda lapparna på en intressant flyguppvisning av gudomliga mått. Bud skickades runt i Sameland: kommande söndag skulle man i kyrkbyn för en gångs skull få vara med om något som slog allt vad jojkande schamaner hette.
Söndagen den 28 juni 1799 var kyrkan till bristningsgränsen fylld av otrogna församlingsbor som hade kommit dit ren- och båtledes ända från Muoniokröken. Kyrkoherde Grape höll en svavelosande predikan. Sedan kom turen till flyguppvisningen. Clarkes ballong var ingen liten historia, den var femton meter hög och över fem meter i genomskärning. Första försöket misslyckades, men på det andra steg faktiskt den hänförande vita satinballongen med röda prydnadsband upp mot skyarna. Med ögon som tefat följde de förbluffade lapparna den stolta uppvisningen. Renarna blev så förskräckta att de hals över huvud skenade ut i ödemarken.
Clarkes ballong svävade i väg över sjön, landade på vattnet, men utan att sjunka! Den steg till väders på nytt, och först efter en mycket lång stund dalade den ner mellan träden på stranden mitt emot. Uppvisningsdagen fortsatte med drakflygning.
Apotekaren Hannes Rautiainen konkluderade att Enontekisborna och även lapparna mer långväga ifrån sedan den dagen hade varit fromma troende.
Innan kvällen var slut mottog Hemmi Elstelä på sin bärbara dator ett satellitmeddelande som kom från fabrikör Liljeroos första luftskepp via Limingo: Landat i skydd av Altaibergen. Alla vid liv.
Projektledaren Hemmi Elstelä ringde upp Skutari Örvesti i Istanbul och förklarade att luftgymnasterna och rockmusikerna var i säkerhet, åtminstone för ögonblicket. Skutari fastslog omedelbart att de kinesiska Mig-planen hade tvingats återvända till basen av den enkla anledningen att de hade fått slut på bränslet. Dessa gamla plan kunde inte flyga särskilt länge i taget och de hade förbrukat massor av bränsle när de gjorde sina attackdykningar mot honom. De måste ha haft fullt upp med att överhuvudtaget kunna ta sig tillbaka till basen. Skutaris bedömning var att det nog inte var i Altaibergen som luftskeppet befann sig utan i Tibet. Det var bara i de tibetanska bergen man kunde gömma ett luftskepp som var 140 meter långt. Men av säkerhetsskäl hade luftgymnasterna sagt Altaibergen.
Hela världen kunde dra en suck av lättnad. Slättens goda fe skyddade alltjämt de unga männen, sina söner om man så vill.