Nästa dag stod de på till Dresden, den gamla staden vid Elbes övre lopp. Under andra världskriget hade staden blivit mer skoningslöst bombad än någon annan plats på jorden, om man undantog förstörelsen i Nagasaki och Hiroshima efter atombomberna. Men nu när det hade hunnit gå mer än ett halvsekel var Dresden återuppbyggt, till stora delar enligt de gamla ritningarna. Ingen kunde tro att staden en gång hade varit en enda stor grushög där ruinerna stank av tusentals döda invånares ruttnande kroppar.
Från Limingo kom ett meddelande till laptopen: Medan Elstelä och Ryynänen hade varit ute och farit hade också fabrikör Liljeroos själv rört på sig lite grann. Han hade kört en långtradarlast med tegel som skulle till Petersburg, men redan vid bron intill kraftverket i Imatraforsen hade han hamnat i diket. Med sig i bilen hade han mackföreståndaren Tommi Laukkanen, sin fru Mimmi och dottern Tiina. Långtradaren hade lagt sig på sidan, men till all lycka hade ingen blivit skadad. När bilen åter befann sig på rätt köl och var lastad på nytt, körde Laukkanen den till Petersburg dit de båda kvinnorna hade åkt i förväg med buss. Lars Liljeroos tillbringade ett par dagar på Stadshotellet för att ta sig en titt på området nedanför forsen. Där skulle man ha kunnat bygga ett hur stort rymdskepp som helst, hade det slagit honom.
Ryynänen trodde att man mycket väl skulle kunna bygga ett luftskepp nedanför dammen. Det var bara det att dammluckorna brukade öppnas ett par gånger på sommaren för att glädja turisterna. En gång på semestern hade överkonstapeln varit där och sett det vilda bruset.
– Sådana kaskader skulle ett luftskepp inte kunna stå emot längre än en sekund.
Så förhöll det sig naturligtvis. Men det stod i mejlet att det kunde vara värt att ta reda på om det gick att hitta en liknande klyfta nedanför ett kraftverk någon annanstans i Finland. Den frågan kunde Elstelä ta sig an när han väl var tillbaka i hemlandet igen.
Den kemiska analysen av rören från Uponor hade kommit. Den såg lovande ut. De kunde lugnt köpa rören av tjeckerna, men innan de fullföljde affären var det bäst att kontrollera mängden och kvaliteten.
Redan när de började närma sig gränsområdet mellan Tyskland och Tjeckien stod unga kvinnor och hängde utmed vägen. Glädjeflickor. Efter gränsövergången kunde man räkna dem i tiotal. Hallickarna, svartskäggiga karlar i svarta skinnjackor patrullerade längs vägen. Med vapen i hand vallade de sin hjord i bästa kofösarstil från Vilda Västern. Krogar och baracker stod på rad utmed vägens båda sidor. I skyltfönstren åmade sig nakna unga kvinnor som vinkade inbjudande också mot Elsteläs och Ryynänens bil.
I Tjeckien var vägarna genast sämre, husen mer färglösa, landet och vyerna präglades av det slaviska. Roope Ryynänen sa att det kändes ungefär som att köra från Pudasjärvi till Ijo när tjälen höll på att gå ur jorden.
Elstelä bokade hotell åt dem centralt på Moranjagatan. När de kom fram till Prag hade det hunnit bli kväll och skymningen föll. De hade ingen karta över staden. De körde runt på måfå ett litet tag utan att hitta gatan. Elstelä fick syn på en polisbil, men i den satt tre tystlåtna karlar som inte talade så mycket engelska att de skulle ha kunnat ge en vägbeskrivning. De muttrade någonting och tecknade åt dem att följa efter. Alltså anlände de båda finländarna till hotell Moráni med poliseskort.
På morgonen vaknade Hemmi än en gång full av handlingskraft. Han tänkte belåtet att han nu åter kunde dra nytta av sjukdomens bästa sidor.
Per mejl gav Liljeroos sitt medgivande till ett kort besök i Wien före återresan till Finland, men de skulle låta bli att köpa ännu en bil, det kunde ordnas senare. När Elstelä hade besvarat mejlet ringde han Prags vatten- och avloppsverk och aviserade att han skulle komma och kontrollera avloppsrörens mängd och kvalitet. Han förklarade att han skulle ha en expert med sig, kemiingenjören Robert Ryynänen.
Rören var uppställda alldeles i närheten, i parken bakom ett grönmålat palats precis på andra sidan Moldau. De båda reskamraterna gick iväg för att genomföra inspektionen, marscherade ut på den historiska Karlsbron som ledde över flodens starkt strömmande vatten. I guideboken över staden läste Elstelä att bron byggdes redan på 1300-talet och var den äldsta av sin storlek i hela världen. På den hade otaliga strider utkämpats om herraväldet över Prag. Brons stenbalustrader pryddes av imposanta statyer på rad. Ryynänen tyckte att det skulle se fint ut med lika pampiga statyer på Tuirabroarna därhemma, men en sådan åtgärd skulle förstås kunna höja uleåborgarnas skatteöre ganska rejält.
Kajerna längs floden hade precis som palatsparkerna lidit stor skada av de enorma översvämningarna året innan. Värst drabbad var stadsdelen Malá Strana och då särskilt Lichtensteinpalatset. Rören låg samlade i stora staplar, så där som det finska timret förr i världen när det var uppstaplat vid älvarna och väntade på att rullas ner i vattnet och flottas vidare. Elstelä påminde Ryynänen om att han skulle uppträda som expert och granska rören.
Vattenverktes chef Jiri Zajcrk, en medelålders man med musgrått hår hade tagit sig ut till uppstaplingsplatsen. Han var spänd, undrade om rören fortfarande skulle duga åt finnarna. Han hade förberett sig noga inför inspektionen. Han förklarade att de förödande översvämningarna sommaren innan hade lett till ändrade planer för vatten- och avloppsnätet i centrala Prag. Det gick inte att använda fyratums rör längre. När Moldau svämmade över sina bräddar kom det in så mycket slam i systemet att det blev nödvändigt att byta till minst sex tum grova rör, i vissa kvarter rentav tio tum.
Överlåtelsehandlingarna var klara. Rören räknades. Diameter och längd kontrollerades. Hållfastheten stämde med det som stod i papperen. Överkonstapel Ryynänen slängde upp ett rör på axeln och bankade med knytnäven på det som för att lyssna sig till dess egenskaper. Han släppte ner ena änden av röret på marken och blåste i den andra så ett det pep i lungorna. Det hördes ett lovande sus. Sedan rullade kemiingenjören röret över parkens gräsmatta och iakttog det med sträng blick. Rullförmågan var det inget fel på. Slutligen lyfte den respektingivande experten upp röret och lade det tillbaka i stapeln och levererade sedan sitt tungt vägande omdöme:
– De duger, vi tar dem.
Vatten- och avloppsverkets chef väntade ängsligt på Elsteläs översättning som också kom mycket snart:
– Min expert låter meddela att kvalitén motsvarar våra förväntningar och att det inte finns anledning att klaga på lagringen. Vi är redo att genomföra affären om det går att nå en överenskommelse om vissa enskildheter.
De åkte tillbaka in i staden i vattenverksdirektörens bil till ett kusligt ämbetsverkspalats där vatten- och avloppsverket hade sina kontorslokaler uppe på sjunde våningen. Chefen Jiri Zajcrk bad sin sekreterare skriva rent köpebrevet. I väntan på att dokumentet skulle bli färdigställt kom de överens om hur transporten till Limingo skulle ske: rören fick plats i två containrar som skulle tas med långtradare upp till Rostock för att invänta nästa lastfartyg med destination Uleåborg. Om två, högst tre veckor skulle lasten vara framme. Prags vatten- och avloppsverk skulle stå för frakten, köparen skulle ta hand om tullkostnaderna.
Snart var avtalet med kopior klart. Hemmi Elstelä och Roope Ryynänen skrev på. Elstelä betalade tio procent av köpesumman, alltså åttatusen euro, över internet. Ett billigt pris, och ingen dålig affär annars heller. Innan de skildes kom de överens om att träffas vid lunchdags på restaurang Zlatá Husa i Gamla staden för att fira de framgångsrika förhandlingarna.
Jiri Zajcrk visade sig vara en fantastisk sällskapsmänniska. Han var uppriktigt glad över att ha blivit av med de för trånga avloppsrören.
– Sextums skit kan inte passera genom fyratums rör, konstaterade han sakligt. Det är ett tjeckiskt ordspråk som ni nog inte känner till.
Jiri kom igång med att berätta en rad roliga historier, som till exempel hur Jaroslav Hašek hade suttit på sin favoritkrog U Fleku och skrivit på den satiriska romanen om den tappre soldaten Svejks äventyr under världskriget. Författaren hade återvänt från Ryssland 1920 medförande en ny fru, en ryska – i krigets virvlar hade han på något vis lyckats glömma att han redan hade en lagvigd hustru i Prag. Det ledde till ett bigamiåtal. Den hårt ansatte satirikern slingrade sig ur genom att säga att han tänkte gå ut och dricka öl, och därmed lämnade han båda sina fruar, utan att dock överge dem helt och hållet – de fick var sitt vykort, fast först femton år senare.
Ofta var han så skuldsatt på krogen att han fick lov att betala sitt öl med berättelser som han skrev till personalen, mer och mer av just den här historien. Kypare och kockar och vilka som råkade vara där samlades efter stängningsdags vid Hašeks bord för att lyssna till det som fyllhunden hade skrivit ihop under dagen. Nästa dag upprepades samma sak, vecka efter vecka, år efter år.
– Det är därför som boken har blivit så tjock, avslöjade Jiri. Men sedan fick Jaroslav ett litet arv efter någon moster eller faster och kunde betala i klingande mynt och därför blev boken aldrig färdig, fast den som inte känner till det märker just inget. För de pengar boken inbringade köpte Hašek det halvt förfallna slottet Lipnice, där han satt och skrev och drack ända till sin död.
Sällskapet åt böhmisk grisstek med surkål och drack öl till maten. Roope Ryynänen tog bara två öl eftersom han skulle köra till Wien redan samma eftermiddag. När trycket under lunchen var som högst erbjöd sig Jiri att bli de finska besökarnas guide i Prag under någon timme. Vad ville de se? Utan att vänta på svar betalade han notan och lotsade dem till den gamla judiska begravningsplatsen.
Det som en gång var det judiska ghettot ligger i närheten av Gamla staden, inte långt från Zlatá Husa. Den judiska kyrkogården i Prag är inte större än en ynka stadstomt, men under seklernas gång har ändå nästan en kvarts miljon människor sänkts ner i dess jord. Trängseln är förfärande: gravstenarna står tätt som takspån med bara någon centimeter emellan. Det finns minst tio lager gravar på varandra. Det är därför som platsen reser sig så högt över gatuplanet, förklarade Jiri.
När Tyskland under andra världskrigets inledningsskede invaderade Tjeckoslovakien skickade fascisterna Prags judar till koncentrationsläger. Kvar att berätta om dem fanns bara den urgamla begravningsplatsen. Det var överdjävulen Adolf Hitler själv som ville att den skulle bevaras som ett minnesmärke, inte för att vittna om de många generationer av judar som vilade där, utan som ett bevis på judarnas enorma snålhet. Det berättades enligt Jiri att Hitler en mörk höstkväll hade gått omkring där i sin svarta regnkappa och motiverat bevarandet av platsen med att den visade hur judarna i sekler hade sålt sina kvarter till ockerpriser, och när ghettots övriga mark hade tagit slut började de sälja av begravningsplatsen, bit för bit. Det var därför som de döda nu låg ovanpå varandra och gravstenarna var lika tätt packade som sedlarna i procentarens plånbok.
– Min mor var för övrigt judinna, sa Jiri Zajcrk och ledde iväg sina affärspartner till den närbelägna Staronovásynagogan, ett tempel i tidig gotisk stil från 1200-talet. Taken på de finska gråstenskyrkorna var lika branta. Jiri förklarade att helgedomen ursprungligen hade byggts i Jerusalem, men när kristenhetens heliga stad hade jämnats med marken och samma öde hotade också detta herrens hus, flög man det i säkerhet till Prag. Försiktigt räknat bör ett tusental änglar ha varit inblandade i operationen.
– Kan de ha använt sig av luftskepp redan på den tiden, frågade sig vatten- och avloppsdirektören eftersinnande. Han beklagade att han var tvungen att återvända till sin arbetsplats för att ordna med det praktiska kring rörtransporten, men uppmanade de båda finnarna att gå och titta på den historiska sevärdhet som utgjordes av torget i Gamla staden. Där basunerade guider från mängder av olika länder ut sina lärdomar honom förutan.
– Det är absolut ingen konst att hälla i sig tio liter öl, men att hålla kvar dem i systemet, det kräver sin man, slängde han ur sig innan han försvann.
Mimmi och Tiina Liljeroos återvände så småningom från Petersburg med glödande kinder. De hade verkligen roat sig, varit på teater och på konstgalleri, sett Vinterpalatset i dess nya glans och till slut också gjort ett riktigt kap.
Mor och dotter bredde ut en enorm tygpacke på salsgolvet. Tyget fick hela rummet att skimra i rött. De hade köpt tjugo meter eldröd flaggduk. I det moderna Ryssland var den varan alldeles förbluffande billig, det fanns ett hur stort lager som helst.
När Liljeroos fick höra att hela packen med sidentyg inte hade kostat mer än tusen euro kunde han bara stamma fram att det sannerligen var ett fördelaktigt inköp … men vad i herrans namn skulle hustrun och dottern till en vanlig landsortsdirektör ha sådana mängder siden till? Hade de bestämt sig för att låta sy upp en hel uppsättning aftonklänningar med flera meter släp i varje?
– Snälla Lars. Vi är väl inga fjollor heller. Vi har köpt röd flaggduk för att kunna få ordentlig text på det nya luftskeppet. I det här tyget kommer rödakorssymbolen att synas på flera mils avstånd. Det har en så vacker lyster.
Nu begrep Lars Liljeroos. Det störtade Sovjetunionens Kommunistiska Parti satt på ett lager tyg av bästa tänkbara kvalitet. Det stod emot alla slags väder. De röda fanorna hade i sjuttio års tid fladdrat intalande mot det mäktiga Sovjetunionens himmel. Nu var det andra tider. I det nya Ryssland hissade man inte purpurrött siden i flaggstången längre. Nu var det inte Lenin och Stalin och deras springpojkar och flaggskräddare som styrde och ställde. Nu hade turen kommit till Lars Liljeroos.
Röda Korsets och tegelfabrikens symboler skulle avteckna sig mot världens alla himlar som ett emblem för frihet och biståndsvilja – och kanske rentav uppfattas som mer nobla eller i alla händelser mer hjälpsamma yttringar av den gripande offervilja som en okonstlad tegelfabrikör från Limingo är mäktig. Uppfylld av dessa överväldigande känslor kunde Liljeroos inte låta bli att börja kalkylera med en enorm jordbävning och tusentals människor instängda under krossat murbruk och med att hans luftskepp skulle komma som en tyst hjälpare, en gudasänd ängel som innanför magens rundning dolde ett helt fältsjukhus utrustat med den allra modernaste medicinska apparaturen. Snyft, och triumfen var given.
Mimmi Liljeroos berättade entusiastiskt att hon hade hittat precis rätt person till att göra de röda applikationerna: kommunläkaren Irene Korteranta i Muhos, hennes ungdomsbekant och konfirmationskamrat. Irene kom ursprungligen från Vaala vid Ule älvs utlopp, men när hon hade fått veta att den gamle och trötte kommunläkaren i Muhos tänkte ta en extra lång semester, kanske ett helt år, hade hon bestämt sig för att söka jobbet. För att arbeta som kommunläkare på en så liten ort hade denna medelålders kvinna kanske lite väl mycket erfarenhet, arbetet var tungt och enformigt och en kommunal hälsocentral var ju inte riktigt det hon som kirurg var van vid. Men de gamla hemtrakterna lockade.
När Irene Korteranta var klar med sin utbildning hade hon arbetat med många olika saker, ofta inom stora organisationer. Hon hade gjort sin specialistutbildning som kirurg på Invalidstiftelsens sjukhus Orton i Brunakärr i Helsingfors och arbetat som överläkare på flera välrenommerade sjukhus både i Finland och i Sverige.
Men det var inte allt: Irene hade arbetat med katastrofkirurgi i Afghanistan när talibanernas religiösa skräckvälde hade fallit, och dessförinnan under krävande förhållanden i Kuwait vid slutet av den dåvarande konflikten i området. Som ung medicine kandidat hade hon med stor våghalsighet bistått krigets civila offer i de eritreanska gränsområdena. I Kosovo hade hon i ett halvår arbetat med att organisera den internationella sjukvården på det av inbördeskrigen sargade Balkan. Under senare tid hade hon haft planer på att åka till Irak där Röda Korset snart skulle komma att få användning för erfarna läkare, men Lars Liljeroos högtflygande fältsjukhusprojekt fick henne att stanna kvar i Muhos. Irene var en rastlös stridshäst som så fort det blev stiltje på arbetet stampade med hovarna inför alla alarmerande nyheter som oavbrutet sköljde över det plågade klotet.
När Mimmi hade ringt upp henne för att berätta om resan till Petersburg hade det röda tyget också kommit på tal. Irene lovade att ta hand om tillskärningen och sömmandet, hon ville ju också delta i välgörenhetsprojektet. Hon var inte bara skicklig kirurg, hon var också flitig hemslöjdare och hade på senare tid gått in just för applikationer. Den erfarna kirurgen var lika skicklig med nål och tråd oavsett om det gällde operationssår eller handarbete. Och när nu tyget dessutom var flammande rött påminde det ju om hennes botande om än blodiga värv.
Så småningom återvände också Tommi Laukkanen från Petersburg. Teglen hade han sålt till ett bra pris och på hemväg med trailern plockade han upp Uponors formpress i Karleby. Det var en stor industrimaskin på stadigt stålfundament. På ena sidan fanns ackumulatorerna för upphettningen av råvaran och inmatningstråget, på andra sidan kompressorn och de andra kraftanordningarna och framtill öppningarna som släppte ut den färdiga produkten. Maskinens kapacitet var två ton formpressad plastråvara per timme. Med den produktionstakten skulle det kunna bli material till både en och två farkoster. Formpressen vägde sexton ton. Den var tre meter bred och fyra meter lång. Maskinen lastades av på tegelbrukets gård. Trots att det hade hunnit bli sena kvällen ville Liljeroos testa sin nya anläggning, men det fanns ingen råvara till hands så där i en hast. Tommi Laukkanen föreslog att de skulle bege sig ner till Limingoviken och gräva upp någon övergiven plastbåt under snön och mata in den i småbitar i maskinen.
– Man ser inget där ute i mörkret, sa Liljeroos avvaktande. Han var rädd för att hela natten skulle gå åt till att hämta båten. Och dessutom var det fara värt att de av misstag skulle böka fram och smälta ner någon fiskares käraste flytetyg.
Det slog Lars Liljeroos att kommunstyrelsen hade fattat beslut om att göra något åt kommunhusets gård. Det var särskilt den gamla, höga flaggstången som under årens lopp hade hunnit changsera. Den hade blivit patinerad och grå och såg för sorglig ut. Eftersom den var av glasfiber var det inte ens lönt att måla om den längre. Färgen skulle börja flagna så fort det blev frost. Nu skulle den kunna användas som råvara på bruket. Med en motorsåg i bagaget begav de sig till kommunhuset. Tommi Laukkanen körde igång sågen och fällde flaggstången till marken. De halade upp den på trailerflaket och körde till bruket. På ditvägen tog de också med sig en hackelsemaskin som en bonde hade haft på reparation hos Tommi. På tegelbruket sågade de av toppen på flaggstången så att de fick bort metallknoppen. Lars Liljeroos startade plastpressen. Den gav ifrån sig ett lovande surr. Maskinen verkade fungera, konstaterade Liljeroos med nyter uppsyn och bläddrade i instruktionsboken. Det var en tyskspråkig lunta på tvåhundra sidor, och det var inte mycket av innehållet som fabrikören kunde begripa, men det spelade ingen roll, det led mot kväll och hade börjat bli mörkt, det skulle inte ha gått att läsa bruksanvisningen på modersmålet heller om det hade funnits en sådan version. Vid det laget hade Tommi Laukkanen hunnit såga upp flaggstången i halvmeter långa stumpar som han matade in i gapet på hackelsemaskinen. Det blev inget dåligt krasande när portionsbitarna av glasfiber maldes till flis som Liljeroos skyfflade ner direkt i maskintråget. Tommi Laukkanen vred reglaget så att det pekade på en tvåtums u-balk. När detta var gjort stod de fulla av optimism och inväntade det ramstycke som skulle komma ut.
– Fina doningar det här, sa Liljeroos imponerad medan pressen gick het.
Tommi Laukkanen undrade om inte Liljeroos förr eller senare skulle bli en framstående plastfabrikant. Han menade att det var hur förnuftigt som helst att producera taktegel och plastlister som motvikt till luftskeppen. Alla dessa produkter var efterfrågade på marknaden.
Efter en kvart började maskinen rossla lovande. Liljeroos och Laukkanen böjde sig fram mot utmatningsöppningen. Var det inte snart dags för ett splitternytt glasfiberramstycke till luftskeppsbygget att uppenbara sig?
Någon ny plastprodukt blev det nu inte, utan en massa svart och fräsande sot som stank alldeles ohyggligt och svärtade ner de två förväntansfulla ansiktena. Inifrån anläggningen hördes det kraftfulla knallar, ungefär som när fyrverkeripjäser exploderar. Med rykande ansikten försökte männen släcka ner den dånande maskinen, men den ville inte låta sig stoppas så där alldeles utan vidare. Ur påfyllningsskåran vällde tjock svart rök och snart slog det också upp flammor och gnistor. Glasfiberhackelsen hade tagit eld och det såg ut som om hela alltet var på väg att flyga i luften. Liljeroos och Laukkanen flydde i förskräckelse fabriksgården.
Limingo frivilliga brandkår var på plats en kvart senare och gav sig i kast med att försöka stävja formpressens produktionsiver med skumsläckare, och när två bilar från brandstationen i Uleåborg kom till undsättning kyldes och stannade maskinen äntligen.
Inne på tegelbrukets kontor satt de båda nersotade experimentmakarna och bläddrade i instruktionsboken. Glasfiber kunde absolut inte användas som råmaterial till ramstyckena. Det smälte inte ner till någon massa ens vid riktigt höga temperaturer. Liljeroos och Laukkanen hade haft tur, för instruktionsboken varnade för explosionsrisken om man inte hade full kontroll över råvarans sammansättning. I höga temperaturer kunde en del obskyra plastblandningar bilda en gas som vid tryck skulle kunna bli farlig. Glasfiber var i sig inte brandfarligt, men Limingos publika flaggstång hade förmodligen innehållit någonting annat också, eftersom hackelsen hade reagerat så våldsamt i tryckkammaren. Till all lycka hade anläggningen ändå inte exploderat.
– Där hade vi verkligen tur, jublade Tommi Laukkanen.
Det hade hunnit bli natt när männen gick hem till sig. Lars Liljeroos berättade för sin sömndruckna hustru om det misslyckade försöket att använda formpressen. Mimmi klev ur sängen och fick av sin sotiga gubbe alla kläderna och ledde in honom i en varm dusch. Rengöringsproceduren varade till långt fram på småtimmarna, men resultatet blev framgångsrikt.