Projektledaren Hemmi Elstelä och överkonstapel Roope Ryynänen återvände som överenskommet och planerat nerifrån Europa till hemlandet och Limingo. Med sig i bilen hade de några stumpar Uponorrör till påseende. Roope Ryynänen blåste tillbaka längs samma rutt som på vägen ner: Prag, Leipzig, Berlin och Rostock, där de körde ombord på bilfärjan till Hangö. I Limingo återgick Roope Ryynänen till sitt arbete som polis.
Fabrikör Liljeroos befann sig på bruket och väntade vid formpressen som var servad och redo för nya experiment. Tommi Laukkanen hade åkt runt hos bönderna och kemiföretagen i Uleåborgsområdet och samlat ihop plastsäckar och smutsiga kemikalietunnor som var gjorda av polyeten och polypropen och inte innehöll glasfiber som kommunens flaggstång hade gjort. Liljeroos och Laukkanen redogjorde fåordigt och utan tonvikt på några detaljer för flaggstångens öde och det tillbud som den första provkörningen hade orsakat.
Hemmi Elstelä glödde av entusiasm. Han läste formpressens tyskspråkiga instruktionsbok från pärm till pärm och lade på minnet alla de saker maskinskötaren skulle kunna. Allt såg bra ut. Tommi Laukkanen skar upp plasttunnorna och klippte sönder konstgödningssäckarna i lagom stora bitar för hackelsemaskinens gap. Uponorrören krossade de var för sig. Lars Liljeroos var iförd arbetsoverall och bar hjälm med visir. Det var Mimmi Liljeroos som hade skaffat säkerhetsutrustningen. Hon var rädd för att Hemmi Elstelä i sin iver skulle lyckas spränga alltihop i luften. Och hennes försiktighetsmått var kanske inte överdrivna.
När förberedelserna var klara startade Hemmi Elstelä formpressen. Det välbekanta slamret hördes. Den här gången vred de inte upp temperaturen till några helvetiska nivåer, utan nöjde sig med 112 grader, men de ökade trycket. Plasthackelsen började snabbt smälta. Allt gick som smort. Efter en kvart gav anläggningen ifrån sig vackert ångande u-balk som snabbt svalnade och stelnade, rak och fin i formen. Uponorrören var blågrå, den produkt som var resultatet av blandningen var gul med en dragning åt grönt. Det fanns inget utrymme för anmärkningar. Männen tog varandra i hand efter det lyckade försöket. Lars Liljeroos sa att han från första början hade litat på Hemmi. När han väl hemma tog av sig arbetsoverallen sa han belåtet till Mimmi:
– Vad spelar det för roll att karln emellanåt antingen går och hänger läpp eller är lite överhövan uppsluppen, det viktiga är att han sköter jobbet som han ska.
En själaglad Elstelä dök upp hos Milla medförande några prov på vad han hade åstadkommit. Han lade ner stängerna på golvet i hennes tvåa. Med livliga gester förklarade projektledaren att de nu hade kommit på en billig och bra metod att av returplast tillverka byggmaterialet till det nya luftskeppets stomme och ramverket till gasbehållarna.
Milla insåg att Hemmis maniska period fortsatte med oförminskad styrka. Det var faktiskt riktigt bra, även om det fanns en rejäl dos sjukdom i hans friska tag.
När Hemmi hade plockat upp grejorna från golvet igen, gav han sig av i samma uppskruvade tillstånd som han anlänt, men kom sedan ihåg en sak som han ofta hade tänkt på under resan nere i Europa.
– Skulle inte vi två kunna gifta oss, när vi nu ändå är intresserade av ungefär samma saker och jobbar på samma ställe också, hojtade han från hallen med ett knippe ramverksmaterial till rymdskeppet under armen. Milla gick inte in på någon närmare diskussion i ämnet, bad bara Hemmi att inte göra några märken med stängerna på hennes väggar.
När Hemmi Elstelä nere på gården gjorde fast sina plastslanor på takställningen till den Saab som han och Ryynänen hade köpt i Tyskland, stod Milla i fönstret och tittade ner och en skir rodnad spred sig över ansiktet och ända ner på halsen. Tänk att han till allt det andra som han var mitt uppe i också hade hunnit lägga ett frieri. Den token.
Plastlisterna kändes släta och tunga i hans grepp … ja, tunga? I Hemmis ansikte framträdde rådvillhetens och besvikelsens rynkor. Han ryckte till sig en meterlång stump av provprodukten och rusade tillbaka upp till Milla.
– Ta hit en våg! ropade han.
Milla tyckte att det var en konstig tid att vilja kontrollera vikten. Tänkte den blivande brudgummen kanske banta ner sig före bröllopet. Men det var inte alls det som saken gällde. Hemmi placerade den nya plastlisten på vågen som visade 0,8 kilo. Han blev grå i ansiktet. Fort fram med miniräknaren.
Åttahundra gram multiplicerat med den totala längden på stängerna som skulle bilda luftskeppets stomme, var det trettio kilometer det var … förfärligt! En stomme hopsatt av det här materialet skulle väga nästan 30 ton. En sådan koloss skulle helt enkelt aldrig någonsin kunna lyfta.
Hemmi Elstelä gick tillbaka ner till bilen och hämtade sin bärbara dator och öppnade dokumentet med byggbeskrivningen till Slättens goda fe. Just det: stommen var gjord av kolfiberspant och inte traditionell plast.
Milla Santala lade bröllopsdrömmarna på hyllan. Det här var en riktigt svår sits. Hon kom på att hon kunde ringa upp Exel, ett finskt företag som tillverkade kolfiberstavar. Skulle företaget brådskande kunna leverera tre mil av produkten?
Hos Exel var man naturligtvis inte förberedd på en sådan blixtleverans. När det visade sig att det handlade om material till stommen på ett nytt luftskepp ville företaget gärna göra sitt, och en halvtimme senare ringde produktionschefen och förklarade att kunde de bara komma överens om priset var det trots allt möjligt för Exel att leverera 30 000 meter stavvirke av kolfiberkomposit med en diameter på 15 millimeter och en materialtjocklek om 1,5 millimeter.
– Vad väger en meter av produkten? inflikade Hemmi i luren.
– Omkring ett hekto.
Det blev överenskommet att produktionschefen med det snaraste skulle skicka ett fax till Liljeroos fabrik med de tekniska uppgifterna om kolfiberstängerna, ett kostnadsförslag och lite allmän information om företaget.
Ett par timmar senare kom faxet från Exel till kontoret. Efter att ha läst det kände sig projektledaren Hemmi Elstelä oändligt lättad. Kolfiber var det bästa tänkbara materialet till luftskeppets stomme.5 Det var lätt, fast och billigt. Dessutom var det ju rena fantastiska bondturen att Liljeroos råkade ha en egen formpress. Kolfiberrörens skarvstycken kunde de pressa själva och i det sammanhanget skulle Uponorrören som de hade fått till hälften gratis i Prag komma väl till pass. En försiktig uppskattning gav vid handen att det skulle behövas flera tusen skarvstycken på trettio mil kolfiberstång, och kanske omkring sjutusen stycken fyrgrenade. Nu började bitarna i byggprojektet smidigt falla på plats.
– Saken är klar, vi slår till, avgjorde företagets jurist Milla Santala. Med utskrifterna i näven sjönk Hemmi Elstelä lycklig ner i kontorsfåtöljen. Milla Santala gick fram och torkade sin tilltänktes svettiga panna. Galen var han förstås, men annars inte så tokig, och det hände ju saker.
Hemmi Elstelä och Lars Liljeroos satt inne på brukskontoret och diskuterade byggplatsen för det nya luftskeppet. Elstelä avfärdade utan omsvep Imatraforsens nedre lopp som alltför smalt och riskabelt – dessutom öppnades dammluckorna ett par gånger varje sommar för att glädja turisterna. Det skulle bli för kort tid att arbeta under trygga förhållanden. Egentligen hade det ju varit ett klokt val av plats. Ravinen var vindskyddad och säker, och elen skulle de kunna få billigt från kraftbolaget. Hemmi ringde upp både Fortum och andra elbolag och bad dem skicka sina årsrapporter och informationsbroschyrer plus uppgifter om anläggningarnas storlek. Det viktigaste var att utreda fallhöjden i de finska vattenkraftverken och om det skulle gå att bygga ett ordentligt tilltaget luftskepp i selet nedanför.
Skutari Örvesti ringde från Turkiet och berättade att han hade bjudits in till Köpenhamns IV:e flygmässa för att hålla en föreläsning om konstflygning och om anatolisk luftgymnastik. Han var glad över inbjudan och frågade nu om det gick bra att han berättade lite om flygcirkusen i gränsområdet mellan Kirgisien och Kina. Och en sak till: Skutari ville helst flyga till Danmark i sitt eget plan, men bränslet var dyrt och hans luftcirkus låg ju för närvarande nere eftersom gymnasterna var försvunna någonstans i Kina.
Liljeroos var beredd att bekosta Skutari Örvestis resa – fast under förutsättningen att han utsträckte den ända till Finland. Med uppvisningsplanet skulle det bli lätt att kartlägga inte bara de naturliga klyftorna och ravinerna, utan också var kraftverksdammarna var som högst. De skulle följa de större älvarna uppströms och från luften skaffa sig information om var det var lämpligt att inleda byggandet av den nya farkosten. Skutari sa att han gärna ville flyga till Finland.
Projektledaren Hemmi Elstelä drog sig tillbaka till sin bostad och började bläddra i ritningarna till Slättens goda fe och skissa på sina planer utifrån dessa. Farkostens längd var 140 meter, på det bredaste stället var diametern 22 meter. Nu gällde det att beräkna åtgången av material till ytskiktet. Hemmi kontaktade den franska gummi- och plastindustrijätten Michelin och hörde sig för om de ville lämna ett anbud på två hektar elastisk kolfiber- eller nylonduk. Han lovade att omgående, för den händelse företaget var intresserat, skicka dem mer exakta kravspecifikationer vad gällde kvaliteten. Eftersom det gällde en så stor leverans lät fabriken förstå att man var redo att lämna sitt anbud med det snaraste.
Nästa morgon anlände ett kortfattat telegram till Limingo. Det kom från Nepal och innehållet var skakande:
Annars bra i Jumla men vi måste ha cash. Kan ni skicka trettitusen i dollar. Till att köpa väte, inte festa loss. Black Shotton/Nepal
Sist i telegrammet fanns bankens kontaktuppgifter, inget annat. Liljeroos blev i och för sig glad över telegrammet, men kunde inte begripa varför rockbandet och luftgymnasterna inte bara lämnade den goda fen och åkte hem. Hela världen följde ju historien. Men i alla händelser var samtliga nio vid liv fortfarande. Elstelä trodde att rockmusikerna och luftgymnasterna inte ville överge luftskeppet eftersom det antagligen fortfarande var flygdugligt. När allt kom omkring innehöll telegrammet all väsentlig information. Hemmi kom på att han och Milla ju skulle kunna åka med pengarna till Nepal. I samma veva skulle de få chansen att tala förstånd med killarna och under ordnade former återföra luftskeppet till bebodda trakter. Man skulle kanske kunna montera ner det och transportera det tillbaka till Finland i delar, menade Hemmi. Företagsjuristen Milla Santala gjorde klart att hon för sin del inte på vinst och förlust tänkte resa iväg med en massa pengar till en sådan oroshärd. Det var bäst att överföra beloppet via bank i stället för att rustad med en bunt dollarsedlar bege sig rakt in i ett inbördeskrig.
Så blev det bestämt att trettiotusen dollar skulle skickas med ilremiss till banken i Jumla. Milla Santala påpekade att överföring numera skedde i realtid.
– Det är inget dåligt spelningsarvode killarna får, suckade Hemmi Elstelä och frågade sedan Milla om hon hade funderat på det han hade framkastat dagen innan. Milla förklarade att de inte hade tid att dividera om personliga angelägenheter, nu gällde det att hjälpa konstflygaren Skutari Örvesti att skaffa visum till Danmark och att skicka den begärda summan i dollar till Black Shotton i Nepal.
De kom fram till att det nya luftskeppet skulle byggas enligt ritningarna till det gamla. Slättens goda fe hade visat sig hålla måttet, och än så länge saknade Finland expertis på byggandet av farkoster som var lättare än luft.6 Till att leda det praktiska arbetet på byggplatsen, eller åtminstone till att övervaka det, behövdes en flygingenjör och möjligen ytterligare några experter.
Projektledaren Hemmi Elstelä gjorde upp en lista över alla de åtgärder som ännu behövde vidtas. Han gjorde också en preliminär tidtabell.
Det viktigaste var att hitta en bra byggplats. Sedan gällde det att skaffa byggmaterialet – en stor del av det jobbet var redan gjort. En heliumstation måste flyttas till byggplatsen. Vidare skulle gondolens uppbyggnad planeras med tanke på att inte bara besättning och passagerare skulle få plats, utan också ett fullt utrustat flygande fältsjukhus med operationsutrustning och allt. Det klokaste vore att beställa gondolen hos ett företag med erfarenhet av att tillverka busskarosserier i aluminium. Då skulle man få en pålitlig sak till ett inte alltför högt pris.
Det gällde också att förhandla med Röda Korset om sammansättningen av den medicinska katastrofutrustningen och om internationella kontakter. Det fanns med andra ord en hel del att göra. Elstelä gjorde fem kopior av ritningarna och skickade dem för kännedom till Luftfartsverket. Han var inte säker på om det skulle behövas typritningar och annat byråkratiskt krångel för en farkost av det här slaget, men det var lika bra att vara beredd. Det var ju möjligt att myndigheten också tänkte kräva att man fullföljde ett genomgripande provflygningsprogram för prototypen. Ja, den saken låg i alla fall i framtiden.
Med bultande tinningar läste Hemmi Elstelä broschyrer och årsberättelser där de olika kraftbolagen presenterade sina anläggningar. Han var särskilt intresserad av bassängerna nedanför kraftverksdammarna, höjden på konstruktionerna och höjdskillnaderna mellan de olika strandkanterna. I den geografiska litteraturen skaffade sig Elstelä kunskaper om de djupaste bergsklyftorna i landet. Förargligt nog var de terrängmässigt allra djupaste ravinerna nästan genomgående fredade – de låg i national- och naturparker och det skulle säkert inte gå att starta någon mer omfattande flygindustriell verksamhet där. Så fort Skutari Örvesti hade anlänt till Uleåborg med sitt uppvisningsplan skulle de kunna ge sig ut och titta på naturliga raviner, om inte annat så av rent intresse.
Om kvällarna promenerade Hemmi omkring i kyrkbyn arm i arm med Milla och glödde av iver när han beskrev allt han hade fått till stånd under dagen. Han frågade om de skulle kunna kombinera sin bröllopsresa med det nya luftskeppets jungfrufärd. Milla fascinerades av tanken, det skulle ju bli en ganska enastående bröllopsflygning. Men friarens manodepressivitet skrämde henne och hon undrade om den gick i arv. Fast på sätt och vis var ju alla karlar ändå galna, tänkte hon sedan.
– Det kom en clearing från Jumla igår. Pengarna har hämtats, kontot är tomt igen, berättade Milla. Hårdrockarna och de turkiska flyggymnasterna hade fått sina pengar.
Elstelä var klar med flygspaningsplanerna i god tid före uppvisningsflygaren Skutari Örvestis ankomst. Han hade skaffat de flygkartor som behövdes och varit i kontakt med luftfartsmyndigheterna och kraftbolagen. Allt var ordentligt förberett den frostnupna aprilmorgon då Skutari Örvestis flygplan uppenbarade sig på himlen ovanför Limingo. Örvesti ställde till med en hejdundrande flyguppvisning ovanför kyrkbyn, gjorde några immelmannsvängar och störtdök så att han fräste fram bara tjugo meter över gatuhöjd. Han vinkade med de dubbla vingarna och styrde sedan med vrålande motorer mot Oulunsalo flygplats där han landade. Elstelä tog Liljeroos Saab och skyndade iväg för att möta sin oförskräckte kamrat. Med på planet fanns också apotekaren Hannes Rautiainen, den gamle flygentusiasten som hade varit och hållit föredrag på Köpenhamns IV:e flygmässa. Delade intressen, delad resa.
5 Exelite HM-rör används när det krävs extrem fasthet i förhållande till vikten. Eftersom rören tillverkas av kolfiber är de alltid svarta till färgen. Kolfiberrör kan inte användas för isolering eftersom kolfiber leder elektricitet.↵
6 Maximala lyftkraften med alla behållarna fyllda var för detta luftskepp enligt byggbeskrivningen 29 vid havsytan, 22 ton på 2 000 meters höjd och 19 ton 3 000 meter upp. Lufttrycket i atmosfären avgjorde lyftförmågan. Det framgick av ritningarna att farkosten hade fyra huvudtankar som rymde 3 700 kubikmeter helium var och tio stycken 1 000-kubikmeters tankar för flexibilitetens skull vid start och landning.↵