Kamelerna och jakarna som var avmagrade och utmattade efter den långa karavanvandringen befriades från sin last och fick beta ordentligt. Den trygga dalen blev allt grönare, våren hade nått dit: värmen och solskenet satte fart på växtligheten och när de vilda blommorna slog ut i all sin prakt bildade de formliga mattor. Vattnet i floden som rann fram genom ravinen var så klart att man såg bottnen till och med där det var som djupast, vilket kunde vara flera meter. I de glittrande strömvirvlarna syntes silverskimrande fiskar som kunde vara upp till en halv meter långa och rörde sig med stor grace. De sherpas som ingick i karavanen skar till ett slags metspön av vide, ett par alnar långa och med klyka, satte fast krokar och agnade med en deg av hirs. Med dessa primitiva redskap lyckades de fånga förbluffande mycket fisk. När man halstrade fisken över öppen eld smakade den nästan som regnbåge, fast köttet var vitt och inte rosa.
De våldsamma åskbyarna för ett tag sedan hade också virvlat iväg med Slättens goda fe. Till all lycka hade hon inte kommit bort helt och hållet utan fastnat med fånglinan och ankaret i några vindpinade träd och buskar som växte på de branta bergssluttningarna. Nu befann hon sig på en svåråtkomlig plats vid en klippvägg ett par kilometer från lägret.
Slättens goda fe låg och svängde i vinden på omkring trehundra meters höjd. Bergväggen var så brant att vem som helst inte kunde klättra där, det som krävdes var de turkiska luftgymnasternas garanterade färdigheter och klängrep plus en rejäl dos av bergsklättrarens dödsförakt om det skulle lyckas att rädda luftskeppet och bogsera det tillbaka till flodstranden i dalgången.
Azap Hövelös, Örnild Karvesdus och György Mürkesh fick visa vad de kunde när det verkligen gällde. Utrustade med de rep och klätterpiggar som sherpas alltid har med sig i bergen gav de sig uppför stupet. Det stadiga repet var fastknutet mellan dem så att den som tappade taget inte skulle störta ner i ravinen som Taneli Raasakka hade gjort, utan stoppas i fallet av de två andra. Vildhjärnorna hamrade med hjälp av sina fältspadar in piggarna i bergväggens små håligheter och tog sig sakta och med kalkylerad precision uppför den närapå lodräta klippväggen. Azap höll täten, efter honom kom György och sist följde Örnild. Han hade de bästa förutsättningarna att hålla ögonen på väggen framför och ovanför dem, hur den var formad, var utsprången och skrevorna fanns, och det rapporterade han med lugn röst till kamraterna. Det hela gick verkligen extremt sakta, men åtminstone för dem som stod nere i dalen och spänt tittade på såg det dessutom säkert och betryggande ut.
Efter tre timmar av oupphörligt klättrande var trion så trött av ansträngningen att de bestämde sig för att pausa. De sista meterna upp till ankarrepen föreföll hopplöst svåra.
Sherpatibetanerna hade följt luftgymnasternas hjältemodiga försök med kännarmin. När det nu såg ut som om räddningspatrullen hade kört fast bara några meter från målet tog de några hoprullade rep och knöt fast dem runt överkroppen på varandra, rustade sig med stålkilar och lätta klättringshackor och gav sig av för att undsätta luftgymnasterna i deras trängda läge. Lätt som bergsgetter skuttade de uppför stupet, passerade turkarna och hackade sig en väg upp mot höjderna. Och till synes utan besvär lyckades de ta sig så högt upp att de nådde luftskeppets ankare och kunde lirka loss det från de taggiga buskarna och i stället göra fast det vid repet som förband turkarna med varandra.
– Gör en stadig knut, Azap, dubbel och orubblig som sinnet på Kemal Atatürk!
När Azap hade gjort fast repet vid luftskeppets främre ankare började turkarnas långsamma nedklättring med kamratligt sherpasstöd. De tog samma väg som när de klättrade upp, men nu visste de var de skulle sätta ner fötterna, och när repet spändes fanns ett helt luftskepp som kunde bära både turkar och sherpas. Farkostens lyftkraft var visserligen inte så stor längre, men ändå var det inte precis bara att rycka lite i ett snöre för att den skulle följa med som en väluppfostrad sällskapshund. Buskarna på bergssluttningen rispade den på sidan och emellanåt var det propellrarna, rodren och gondolens utskjutande delar som kom i vägen. På omkring hundra meters höjd blev sluttningen mindre brant och då gick det snabbare. Fånglinan i fören, åttio meter i sin fulla längd, nuddade snart vid marken. De finska rockmusikerna, utom Taneli Raasakka, rusade fram och högg tag i repet. Slättens goda fe var räddad!
Nu gällde det att göra fast henne på stället, först senare skulle hon flyttas till den gamla platsen vid floden där hon skulle bli ordentligt undersökt och tömd på onödig barlast varpå den bakre gasbehållaren skulle fyllas med väte.
– Vi kan spänna för en kamel så får den dra luftskeppet fram till floden, menade Tshen Mikila.
Nästa morgon lastade sherpamännen den lilla packning de hade på jaksadlarna och inledde hemfärden till Jumla. De fick betalt som överenskommet och lämnade kvar två kameler i lägret så att till också Tshen Mikila skulle kunna ta sig hem. Tshen sa att han inte var särskilt angelägen, inbördeskriget rasade i hela Nepal, och som utlänning hade han goda skäl att hålla sig undan och vara så osynlig som möjligt. När sherpamännen hade gett sig av sa han att åtminstone en del av dem antagligen skulle ansluta sig till den kommunistiska gerillan, som inte nödvändigtvis såg med särskilt blida ögon på en man som hade hoppat av från det kommunistiska Nordkorea via hjulhuset på ett flygplan. Han menade att sherpas som legoknektar mycket väl skulle kunna slå mynt av både det ena och det andra, och på dagens marknad var priset på hans huvud inte så alldeles billigt.
Den olycksalige pundaren Taneli Raasakka låg nerbäddad under några fårskinnsfällar. Armen var bruten och benet var brutet och hela kroppen täcktes av blåmärken. Till en början var utgjutningarna blålila, men läkningen gjorde att de dag för dag övergick i en allt äckligare gul nyans. Ibland låg han vaken om nätterna och gnydde stilla, men när Tshen lät honom sniffa på någonting haschaktigt lugnade han sig och sov ända till morgonen.
Tshen Mikila som var entusiastisk inför de nya krävande utmaningarna hade en i sitt eget tycke mycket bra plan. De sadlade kamelen som var uppkallad efter honom och fäste ett par extra rep runt magen på den så att den skulle kunna dra Slättens goda fe till rätt plats, och om luftskeppet skakades av någon tillfällig vindby utgjorde kamelen en barlast och motvikt på trehundra kilo. De turkiska luftgymnasterna stod beredda att fylla bakre tanken med väte. Finnarna hade till uppgift att tömma gondolen på sängar, skåp och annan inredning som inte var helt oundgänglig för besättningen och passagerarna under den kommande flygningen. De blev också visade var stabiliseringsreglagen fanns, men var strängeligen tillsagda att hålla tassarna borta från dem tillsvidare.
Förtöjd uppe i slänten låg den goda fen och guppade på omkring femtio meters höjd. Repet i fören bands stadigt fast runt kamelen. Sedan gav Mikila kamelen en snärt därbak med repstumpen. Djuret överraskades av det plötsliga kommandot och skulle till att sätta av. Den tog ett par bestämda galoppsteg, men när repet spändes och luftskeppets hela tyngd belastade dragdjuret blev det tvärstopp. Tshen Mikila drev på kamelen och ville att den skulle ta i lite mer, men Slättens goda fe lät sig inte rubbas. Den egensinniga kamelen tappade lusten att vara dragdjur och vände sig mot sin pådrivare. Den gav ifrån sig ett ilsket brölande och frustade litervis med illaluktande slem ur näsborrarna över Tshen Mikilas väderbitna ansikte.
Den koreanske dykaren gick ner till floden och tvättade av sig. Det var ingen idé att försöka med fler rapp. Tshens erfarenhet av kameler sa honom att de var så istadiga av naturen att hade de väl bestämt sig för något, ja, då höll de fast vid det om man så piskade livet ur dem.
De prövade alla möjliga knep för att locka den i stället, höll lite ångande hirs framför mulen på den, men just då var den inte hungrig, eller i vart fall inte på humör att äta, utan stod bara trotsigt kvar där den hade ställt sig. De försökte kittla kamelen på den känsliga undersidan, ingen reaktion. Till slut kom Black Shotton-killarna på att de skulle kunna dra i gång en riktig helvetisk rockuppvisning. De spelade heavy metal, bankade på trummorna och ylade som hungriga vargar i bergen. Det blev för mycket till och med för en kamel som hade satt sig på bakhasorna. Den rullade vilt med ögonen, brölade förskräckt och tog i av alla krafter för att sätta sig i rörelse. Slättens gode fe lösgjorde sig från den snåriga vegetationen och följde snällt med ner i dalen.
Den envisa kamelen drog luftskeppet fram till flodstranden. Djuret fick stå kvar som barlast. Hirssäcken som kamelen hade erbjudits tidigare hängdes nu under mulen på den och kamelen började sakta tugga i sig det välsmakande innehållet. Turkarna rullade fram väteflaskor till luftskeppets akterparti, anslöt slangen till munstycket och lät flytande väte forsa in i behållaren. Allt gick perfekt! Samtidigt vräkte rockgrabbarna ut allt överflödigt skräp ur gondolen: kojer, stolar, tombackar, allt som de inte tyckte var absolut nödvändigt att ha med på hemvägen. Till och med de tunga golvskenorna där möblerna hade varit förankrade fick ryka. Finnarna var starka och mycket resoluta. Äntligen kunde de börja hoppas på att få komma hem, och hursomhelst var ovisshetens tid i denna gudsförgätna kanjondal nu ett passerat stadium. De höll uppe arbetstakten med att skråla några partier ur Sing Devils.
Tshen Mikila klappade sin kamel över bogen och ville göra allt bra igen mellan sig och djuret. Han var ju ändå en hygglig karl som inte spöade upp oskyldiga dragdjur bara för ro skull. Kamelen blängde på sin herre och det var alldeles uppenbart att den inte tänkte förlåta repsnärtarna. Det är inte för inte som det heter att en kamel kommer ihåg ett dåligt bemötande så länge den lever, trots att den på bara några dagar kan glömma att någon har varit snäll mot den.
Örnild Karvesdus gav order om att avbryta påfyllningen av bränsleförrådet. Han hade lagt märke till att farkosten verkade lite instabil som om den plötsligt hade blivit lättare. Än så länge hade de bara hällt över innehållet i två av flaskorna och effekten syntes redan. De tog hastigt loss slangen och iakttog den goda fens reaktioner.
Finnarna skrålade på inne i gondolen och rev ut det sista av den utrustning de bedömde som onödig. De andra ropade till dem att de inte skulle slänga ut mer barlast för då riskerade de att farkosten skulle stiga till väders igen.
– Va? Kan vi sluta nu? hojtade Kari Ylä-Puputti och klev ur gondolen. De andra följde efter, men det här skulle de inte ha gjort. När de fem männen plötsligt lämnade farkosten blev den omedelbara effekten att den tog ett skutt upp i luften och sedan stadigt fortsatte att stiga. Repet som var knutet runt kamelen sträcktes.
– Tillbaka in i gondolen med er, det behövs barlast! röt Azap Hövelös.
– Barlast kan ni för fan vara själva! svarade bröderna Lankinen. Turkarna kastade sig inte ombord och det gjorde inte finnarna heller, men alla högg rådigt tag i förtöjningsrepet som var fastgjort vid kamelens seldon och som snabbt sträcktes allt mer. De höll i av alla krafter men de var så många att de inte fick plats att dra ordentligt åt samma håll och då hände det som ofta händer i en dragkamp, när den ena parten får övertaget tappar den andra balansen och greppet.
Luftskeppet steg sakta nästan hundra meter. I panik klamrade männen sig fast vid kamelen för att ge luftskeppet och dragdjuret någon form av markkontakt åtminstone. En klängde i sadelremmarna, en vid kamelens ben, en runt halsen på den. Denna plötsliga närgångenhet var inget som den egensinniga kamelen på minsta vis uppskattade, och den började sprattla så häftigt att de mest beslutsamma luftgymnasterna och helvetesgitarristerna till slut måste släppa taget. Luftskeppet steg allt högre med dragdjur och allt, och även den siste som hängde kvar fick lov att ge sig för att inte behöva följa med ekipaget upp i de högre luftlagren.
Tyst och värdigt lyfte den hårt prövade farkosten och skuddade än en gång av sig kanjondalens stoft för att stiga upp mot höjderna med en selad kamel som barlast, en kamel med en säck hirs hängande under mulen. Emellanåt gav djuret ifrån sig ett bröl som också innehöll ett stänk av förundran, och ekot fortplantade sig mellan bergsväggarna så att det lät som en domedagsbasun nere i dalens kittel. Ungefär femhundra meter upp avtog höjdökningen för att snart stanna av helt och hållet. Sakta gled den goda fen med luftströmmarna utmed kanjonbranterna, i skydd av än den ena än den andra bergväggen, och varje gång vinden ändrade riktning hamnade hon med vidhängande kamel på ett nytt ställe. Den enorma skuggan fortsatte att sväva över dalen på stabil höjd, som om självaste Gud Fader hade en leksaksbåt som han lät segla runt i denna brunn utan vatten.
Kamelen hängde med Slättens goda fe i alla turerna, åt upp det sista av hirsen och tuggade sedan sönder säcken. Fragmenten singlade ner i dalen och trummisen Taneli Raasakka som låg och slumrade vid lägerelden fick en klask pinfärsk kamelspillning över sig. Han var tillräckligt återställd för att kunna uttrycka sin häpnad över att det som numera föll ner från himlen var rena dyngan och dessutom åtföljdes av hinkvis med kamelpiss som spreds ut över den färska grönskan. Det var så kraftfullt att gräset redan till kvällen hade börjat gulna och på morgonen låg alldeles vissnat.
Sällskapet satt kring lägerelden och såg upp mot den mörknande skyn där kamelens harmsna grymtningar emellanåt skar genom luften. När stjärnorna började tindra mellan de snöklädda topparna satte den koreanske djuphavsdykaren Tshen Mikila i gång att berätta om sina flygerfarenheter i dessa gudsförgätna bergstrakter. Han hade hållit sig gömd i kåkstäderna i Jumlas utkanter i flera år, och när han började tro att myndigheterna inte längre var intresserade av honom hade han så sakteliga börjat krypa fram ur den undanskymda tillvaron och börjat leva ett något så när normalt liv. Han hade ägnat sig åt affärsverksamhet i mindre skala och klarat sig hyfsat, men han hade inte lyckats göra sig av med sitt ursprung. Till slut grep polisen honom och när det stod klart att han hade kommit in i landet illegalt och i själva verket fortfarande var nordkoreansk medborgare bestämdes det att han skulle skickas tillbaka till hemlandet.
– De tog mig ombord på ett litet propellerplan som skulle flyga till huvudstaden Katmandu. Där skulle de ha överlämnat mig till nordkoreanska ambassaden och jag skulle ha förpassats vidare till Pjongjang och antagligen blivit skjuten som landsförrädare och spion. Men till all lycka blev det snöstorm i bergen.
Snöfallet var så ogenomträngligt att det inte gick att fortsätta flygningen, och inte gick det heller att ta sig tillbaka till Jumla. Det gällde att hitta någonstans att landa, men uppe i de karga bergen visade det sig vara omöjligt. Planet flög runt i snöyran en timme och så en timme till, och sedan var bränslet starkt på upphällningen. Nu var det nödlandning nästa och det innebar ett tämligen säkert slut antingen mot en bergvägg eller på bottnen av en ravin. I sista ögonblicket hade Tshen fått syn på en smal väg anlagd på en brant bergssluttning, men den var för slingrig som landningsbana och försvann dessutom på det brantaste stället in i en tunnel.
Fångvaktarna och piloten bad för sina själar, men Tshen gav inte upp. Han föreslog att piloten skulle ta sikte rakt på den gapande tunnelöppningen, när det nu inte fanns något bättre alternativ för en nödlandning. I tunneln fanns ju en väg i alla fall och de fick tak över huvudet.
– Jag sa att när nu döden ändå väntade kunde vi väl lika gärna ta det hela med stil, och gick det bra, ja, då skulle vi ju överleva.
När bränslemätaren stod på noll bestämde sig piloten för att följa fångens råd, han ökade varvtalet, gjorde ännu en lov över dalen varpå han genom snöfallet tog sikte på tunnelöppningen i bergväggen. Han var en precisionens man och planet brakade in i tunneln med ett ohyggligt dån.
– Vingarna slets av så klart, men själva planet for in i mynningen som korken i en flaska.
När berättelsen nådde sin höjdpunkt uttryckte Örnild Karvesdus suckande sina känslor med ett turkiskt uttryck:
– Som att driva in en orm i gevärspipan.
Trummisen Jussi Jorvasmäki hade sitt sätt att uttrycka det hela:
– Eller som när man får in den i fi…
Han fullföljde inte den språkliga bilden i engelsk översättning.
Flygplanet hade trängt gott och väl hundra meter in i tunneln innan det stannade. Det började inte brinna eftersom bränslet var slut. I god ordning hade de båda vakterna, piloten och den nordkoreanske fången klivit ur vraket och gått mot tunnelöppningen utanför vilken ovädret alltjämt rasade. Vad skulle de göra nu?
– Vakterna anslöt sig till de maoistiska rebelltrupperna eftersom de inte vågade återvända till Jumla, piloten flydde till Indien och själv begav jag mig i all tysthet tillbaka hem. Och sedan dess har det inte varit så mycket tal om utvisning.
Vid ett senare tillfälle hade Tshen Mikila varit och plockat loss de värdefullaste komponenterna i planet, som motorn och mätutrustningen. En hopknycklad propeller hade han vridit till så att den kunde användas som fläkt i sovrumstaket, driven av planets startmotor.
Tshen Mikila trodde att kamelen skulle klara sig bra i en vecka eller två uppe i skyn ovanför klyftan. Det var inte värt att försöka skjuta den på minst ett par veckor. Då riskerade man bara att skjuta sönder luftskeppet till ingen nytta. Djuret hade det bra i sin upphöjda ensamhet: låg och dinglade behagligt i seldonen och de många sadelgjordarna, kunde se på världen i ett nytt perspektiv, sova när den hade lust. Slättens goda fe skyddade kräket mot solgass och slagregn och magen var fylld med kokt hirs.