Milla Santala-Elsteläs och Hemmi Elsteläs första äktenskapliga gräl kretsade kring en seismograf. Hemmi Elstelä och Lars Liljeroos hade nämligen under våren enats om att ifall en större jordbävningskatastrof inträffade och man tänkte sig att snabbt flyga in undsättning från Muhos, ville det till att man fick information om ödesdigra rörelser i jordskorpan när de inträffade och inte först när massmedierna började rapportera om dem. Vad de behövde var en seismograf. Att kontinuerligt följa kurvorna var på det hela taget ett bra sätt att skaffa sig mer praktisk lärdom om jordbävningar och kunna förbereda sig för de verkliga katastrofsituationerna så att man inte larmade i onödan när det bara handlade om smärre skakningar i berggrunden.
En tänkbar seismograf fanns på den geofysikaliska observationsanstalten i Sodankylä. Det var en gammal men fullt funktionsduglig fältapparat som skulle säljas. Den var monterad på medar och drevs med batteri och hade använts till mätningar ute i terrängen. Slädseismografen hade dragits runt i Lappland för att mäta upp seismologisk påverkan från provsprängningar. Det fanns till exempel en händelse från 1970-talet i Enontekis, en sprängladdning på flera ton som detonerades i en ödemarkssjö. En annan praktsmäll hade blåsts iväg i någon skogssjö i Kittiläs obygder. Det hade varit ett sätt att ta reda på hur fast det lappländska urberget var och om det fanns malmådror någonstans. Nu behövdes apparaturen alltså inte längre och Hemmi Elstelä köpte den för det liljeroosska tegelbrukets räkning.
Seismografen vägde hundra kilo och var utrustad med skrivare och en larmsiren som började tjuta så fort jordskorpan darrade till mer än tre grader på Richterskalan. Det gick att använda den för att följa rörelser i berggrunden jordklotet över, men den reagerade mest exakt på seismiska förändringar i den europeiska och asiatiska kontinentalplattan.
Kort efter vigselceremonin som kommit att genomföras av misstag hade Milla och Hemmi flyttat från Limingo ut till kraftverksdammens stränder uppe vid Pyhäkoski. De hade inrett sitt hem i villan där den lokale driftschefen hade bott. Seismografen hade hämtats i Sodankylä och utan att bry sig om Millas invändningar släpade Hemmi Elstelä assisterad av ett par andra karlar in den i makarnas sängkammare. Utanför fönstret grävde Hemmi en två meter djup grop där givaren omsorgsfullt petades ner med mejsel. Ledningen gick in genom ventilationsrutan.
Hemmi menade att anläggningen knappast nämnvärt kunde störa hans frus nattsömn, och än så länge hade de ju inte några småttingar ens. Desstom var det viktigt att följa den eurasiska kontinentalplattans rörelser dygnet runt, för det kunde ju hända att en storkatastrof skulle komma och överraska dem mitt i deras nyfunna äktenskapliga lycka. Hemmi menade att de första timmarna vid en jordbävning var avgörande: det gällde att snabbt lasta in medicin och annan nödvändig biståndsutrustning och skynda till undsättning omgående och inte först efter flera dygn. Det hade de väl avhandlat mer än tillräckligt redan i Röda Korsets högkvarter i Schweiz.
Mycket motvilligt gick Milla med på arrangemanget som också snart visade sig vara omöjligt att stå ut med. På dagen var Hemmi maniskt sysselsatt ute på luftskeppsbygget, än med det ena, än med det andra, men på kvällen skyndade han hem och satte sig framför seismografen. Han stirrade förväntansfullt på kurvorna som matades fram, och han antecknade förändringar som hade ägt rum under dagen. Han bredde ut kartor över Europa och Asien på sovrumsgolvet och drog streck med linjal mot än det ena än det andra stället inom de eurasiska jordbävningszonerna. Han räknade ut flygavstånden för hjälpsändningar till olika tänkbara katastrofområden och satte luftskeppets flyghöjd i relation till bergens höjd över havet. Hemmi var eld och lågor, men det blev inte tillräckligt mycket glöd över till att uppfylla den nyblivna hustruns förväntningar på deras äktenskapliga samliv. Värst av allt var att han vakade så mycket, sov oroligt och for upp ur sängen så fort det hördes minsta lilla prassel från pappersrullen där de senaste uppgifterna hade registrerats, och när det sedan visade sig att det bara handlade om ett skalv som hade inträffat någonstans långt borta i Stilla havet och bara mätte en eller en och en halv grad på Richterskalan, återvände han fylld av besvikelse till sängen och sin frus sida.
En natt ringde det av bara fanken inne i sovrummet. Det var larmet på seismografen som hade lösts ut. Hemmi störtade fram till skrivaren för att se efter om det var en storkatastrof som hade inträffat. Och mycket riktigt, det hade inregistrerats oroligheter på den eurasiska kontinentalplattan någonstans i Centralasien, men till Hemmis häpnad talade den gamla seismografen om att skalvstyrkan bara hade varit 3,2 grader på Richterskalan. Ett skalv av den anspråkslösa styrkan kunde knappt få så mycket som en drucken kamelhandlare att tappa balansen, och fick den det skulle det i alla händelser inte innebära någon större katastrof.
När denna maniska väntan på en jordbävning hade pågått i en vecka och snart två, visade Milla vem som var husets härskarinna.
– Om inte den där surrande och ylande mojängen försvinner härifrån i morgon dag så gör jag det, och då kan du glömma allt vad bröllopsflygningar heter.
Hemmi stönade att han redan hade förlorat allt på bara några år, familjen, de närstående, jobbet, hälsan, pengarna, och nu ville hans nya fru till och med ta ifrån honom seismografen och jordbävningarna.
Milla fnös och sa att om han tänkte fortsätta att oja sig på det viset skulle han garanterat förlora ännu mer.
På morgonen kallade Hemmi dit Aapo Malinen och Tommi Laukkanen. Under sammanbiten tystnad flyttade männen den hundra kilo tunga seismografen ut ur sovrummet och in i det som var Hemmis arbetsrum. Elsladden och givarkabeln kopplades till och strax började apparaten flitigt rita kurvor över jordskorpans rörelser. Och Milla kom in och slog armarna om halsen på honom och sa att de nog med tiden skulle få ta hand om en riktig bamsejordbävning, de hade ju ändå seismografen i huset och larmsirenen skulle säkert höras bort till sovrummet.
Luftfartsverkets inspektör, ingenjörsmajoren Toivo Alanen provflög Mimmi från Muhos i mitten av juni. Befälhavare ombord var Skutari Örvesti, ingenjör Ossi Hulkkonen var maskinmästare och apotekaren Hannes Rautiainen var navigatör. Med på flygningen var också Lars Liljeroos, Hemmi Elstelä och Roope Ryynänen. Kvinnorna fick inte följa med, eftersom Mimmi enligt Alanens tolkning ännu inte var typgodkänd och därmed inte certifierad för passagerartrafik. Och så var det ju en jungfruflygning, och – ja.
Uppstigningen hade övats om och om igen, markpersonalen var utbildad och allt var klart inför flygningen. Farkosten stabiliserades och flöt på färjorna från selet ut på Montanlampi. Markpersonalen reglerade stabiliteten tillsammans med maskinmästare Hulkkonen. Motorerna hade provkörts massor med gånger och de startade fogligt. Skutari kikade ut genom gondolfönstret och gav ett tecken med handen: han var klar för stigning. Tommi Laukkanen hojtade till Aapo Malinen från färjan i täten:
– Är ni klara?
– Ja!
– Släpp!
Mimmi från Muhos stod och skälvde på stället som om hon inte riktigt visste vad man väntade sig av henne. Men när Ossi Hulkkonen lät hundra liter vatten ur barlasttanken rinna ut i Ule älv piggnade hon till och lyfte långsamt och värdigt som en sann luftens drottning. Ett massivt hurrande bröt ut på älvbädden. Mimmi steg majestätiskt mot höjderna, gjorde en elegant sväng mot väster och flög omkring tusen meter i riktning mot Uleåborg. Hon kryssade utmed Bottenvikskusten i ett par timmars tid. Provflygningsprogrammet betades omsorgsfullt av punkt för punkt och sedan gjorde de en ren lusttur över Kemi och Luleå innan de återvände till Muhos. Toivo Alanen kunde glad i hågen utfärda ett intyg om att Mimmi från Muhos var typgodkänd och hon blev registrerad med numret OH-MM2 i förteckningen över flygfarkoster i Finland.
När provflygningen var avklarad slog det Lars Liljeroos att han hade fått ett brev från Tibet, skickat med jakkaravan från någon ravindal. Där beskrev de finska hårdrockarna i korthet det aktuella läget. Liljeroos höll upp det skrynkliga brevet som bar syn för sägen av att ha färdats flera dagar under besvärliga förhållanden uppe i bergen.
– Det står att de har varit upptagna med att försätta den goda fen i flygdugligt skick, men att hon än en gång har slitit sig, nu med en vidhängande kamel, och att allt är bra annars.