Finland och Muhos gjorde sig redo att fira midsommar. Luftskeppet Mimmi från Muhos vilade på stapelbädden av färjedäck, stadig och rund som en bastant renässansfurstinna. De vackra husen i kraftverks- och luftfartsbyn Leppiniemi fick farstukvistarna prydda med ungbjörk. Muhos symboler var ju björken och stjärnan, och invånarna mindes årligen båda två: björken till midsommar och stjärnan till jul. Det liljeroosska luftfartsteamet byggde tillsammans med Muhosborna upp ett midsommarbål på stranden vid campingplatsen där man hade utsikt över selet ända bort till Kieksinkaarikröken, och kunde se Mimmi ligga nedanför dammen. Luftskeppet var lastat med allt som fältsjukhuset och vårdpersonalen behövde, det var klart för avfärd när som helst.
Midsommaridyllen spräcktes när det mitt i natten hördes ett oroväckande larm från Hemmis arbetsrum. Hemmi störtade fram till seismografen och konstaterade förfärad att skrivaren ristade in en tjock svart kurva på pappersrullen, en som överträffade allt man kände till sedan tidigare. Nätt och jämnt att pappersbredden räckte till. En enorm jordbävning! Och det kunde ju vara på tiden. Hemmi räknade hastigt ut riktning och styrka: det var åtta grader på Richterskalan uppmätt någonstans i sydost, men hur långt borta? Hemmi drog en linje på kartan från Muhos till epicentrum och den pekade mot Kaspiska havet och Indiska oceanen. Han ringde jouren på universitetets geofysiska institution i Helsingfors för att få veta mer. En allvarstyngd övervakare förklarade att epicentrum låg i gränsområdet mellan Turkmenistan, Iran och Afghanistan. Hemmis siffror stämde, den gamla hyggliga seismografen hade inte alls larmat i onödan.
Milla kom från sovrummet och tittade storögt på seismografen som hade tappat alla koncepter. Det kändes otäckt att följa jordbävningen så att säga i direktsändning. Den hemska vetskapen hamrade i bakhuvudet om att människor just i dessa sekunder dog under byggnader som rasade samman, i tusental, kanske tiotusental. Det hade hunnit gå ungefär två minuter sedan det första skalvet när en ny mördande våg av skakningar följde. Skrivaren noterade än en gång ett skalv på åtta grader. Det innebar att hus, broar och andra konstruktioner närmast katastrofcentrum förvandlades till högar av grus, att allt blev förstört på ett flera kvadratmil stort område. Milla slog på teven och hittade CNN, men de hade ännu inga uppgifter om katastrofen.
Hemmi Elstelä kom snabbt i kläderna och hojtade:
– Larm, larm, vi måste börja ringa och samla ihop folk!
Milla försökte lugna sin man. Så förskräckligt bråttom var det inte att man inte lugnt hann överväga situationen.
– Ta det lugnt, människa, laga lite kaffe så ringer jag Liljeroos och de andra. Nu gäller det att inte bara rusa åstad.
Milla letade upp jordbävningsområdet på kartan, tog reda på vad klockan var på ort och ställe, om folk kanske låg och sov när marken under dem försvann. Enligt tidszonerna bör det ha varit timmarna före gryningen. Man kunde bara föreställa sig den förödelse som hela tiden tilltog i området, där det enligt kartan låg flera stora städer. Dessa arma människor.
Hemmi Elstelä sprang ut i köket och började göra i ordning frukost. Händerna skakade av sinnesrörelsen och äggen sprack när han slängde dem i kokvattnet. Men vad var väl några spruckna ägg mot en hel stor jordbävning. Han lagade stekta ägg istället och rostade några skivor bröd.
Efter den tidiga frukosten tittade de på nytt på CNN och nu hade den amerikanska nyhetskanalen fått nys om det skedda. Värst drabbad var staden Gulran i Centralasien, i gränsområdet mellan Iran, Turkmenistan och Afghanistan. Enligt uppgifter som nyhetsbyrån hade fått fram bodde omkring en miljon människor i området och många var flyktingar från alla de förödande krigen där på senare år. Till denna ensliga centralasiatiska triangel hade folk flytt undan krigen i Afghanistan, Iran och södra Ryssland, men många hade också kommit ända från Indien och Pakistan. Trakterna var bördiga och människovänliga. Det var en fristad för flyktingar och i all sin enslighet ett slags jordiskt paradis som nu hade rasat samman på några få minuter. När det senast hade genomförts en folkräkning i området år 1953 hade invånarantalet uppgått till 780 000, och nu var siffran alltså, försiktigt uppskattat, en miljon. Epicentrum låg i Gulran, men även Takhta-Bazar, Torbat-e-jam och Kushka låg i det drabbade området.
Hemmi och Milla ringde Röda Korsets högkvarter i Genève, men så här dags på dygnet var ingen där. Bara bra, tänkte Hemmi och lämnade ett meddelande: det finska luftskeppet OH-MM2 gör sig redo att flyga in bistånd till Gulranområdet.
Det lätta midsommarnattsdunklet hade nätt och jämnt hunnit gå över i en underbart solig morgon, när Liljeroos folk började samlas på dammbron vid Pyhäkoski som man vid en tidigare övning hade bestämt skulle vara samlingsplatsen. Överkonstapel Roope Ryynänen var iförd polisuniform och de övriga bar lätta vita skyddsdräkter, med undantag för Tommi Laukkanen vars overall inte var vit utan blå och av ett lite grövre snitt än de andras, han var ju svetsare och ägare till en mack med verkstad. I ruinerna efter en jordbävning fick man ha de kläder som situationen krävde.
Aapo Malinen kom körande i sin skåpbil och bad ett par av de närvarande att komma och hjälpa till med att lasta ombord provianten. Milla Santala-Elstelä och Tommi Laukkanen följde med honom.
Apotekaren Hannes Rautiainen for till Uleåborg för att hämta 800 liter fryst blodserum som han hade beställt på universitetets centralsjukhus.
Hemmi Elstelä följde nyhetssändningarna på sin bärbara dator. Enligt de färskaste uppgifterna hade tre städer och sextio byar blivit förstörda i katastrofen. Det var med allvar i ansiktena som den liljeroosska skaran hade samlats på dammbron. Det här var på riktigt.
Skutari Örvesti anlände från sitt inkvarteringsställe till bron i flygaroverall. På huvudet bar han en turkisk flygarmössa med bilden av en halvmåne i kokarden. Han kastade en blick på de senaste grafiska uppgifterna på Hemmi Elsteläs bildskärm och sa att han tänkte bege sig ombord för att göra upp en färdplan. Han var så samlad som bara en uppvisningsflygare kan vara inför en krävande luftcirkusföreställning, och nu handlade det inte om att underhålla en publik, det handlade om tusentals människoliv.
Mimmi och Lars Liljeroos följde inte med på öppningsflygningen, de var alldeles för gamla och tunga för en sådan utflykt, och ett stort tegelbruk med internationellt rykte kunde inte lämnas utan ledning och bevakning. Däremot ville Tiina Liljeroos ansluta sig till expeditionen. Hon hade faktiskt klarat sig mycket bra på första hjälpen-kursen och utgjorde på det viset ett bra komplement till räddningspersonalen.
När samtliga hade anlänt höll Lars Liljeroos ett litet tal. Han tackade alla som hade deltagit i bygget och färdigställandet av flygskeppet för deras flit och önskade sina vänner lycka och uthållighet i det ädla och krävande uppdrag de hade framför sig. Mimmi Liljeroos sa att hon varje dag skulle gå och be för dem i kyrkan i Muhos, så att Guds välsignelse skulle följa dem i allt deras räddningsarbete.
Klockan 08.30 begav sig räddningsgruppen med sitt bagage till fots ner från dammbron till lugnvattnet nedanför, och borta vid Palolanttotjärnen gick de över landgången ut på färjedäcken och in i gondolen. Det hela skedde under tystnad. In klev kirurgen Irene Korteranta, anestesisjuksköterskan Laura Ryynänen, Tiina Liljeroos och projektledare Hemmi Elstelä. Ombord befann sig redan Milla Santala-Elstelä, Aapo Malinen och Skutari Örvesti. Den sistnämnde berättade att han alldeles nyss hade fått kontakt med det gamla luftskeppet som hade lyft någonstans i de tibetanska bergen och nu befann sig i indiskt luftrum. Hemmi Elstelä bad Skutari skicka navigationsuppgifter om jordbävningens epicentrum till Slättens goda fe och se till att hon dirigerades direkt till katastrofområdet. Där skulle det nämligen behövas helium och det var ju luftskepp nummer ett fyllt med. Kontakt etablerades och ordern bekräftades vara uppfattad.
Apotekaren Hannes Rautiainen och kocken Aapo Malinen släpade blodplasman till frysförvaringen ombord. Sedan fyllde Rautiainen på mer helium i tankarna och när det var gjort fick Mimmi från Muhos flyta på färjorna ner till Montanlampi där hon skulle lyfta. Farkosten stabiliserades och när allt var klart upptäckte de att en viktig medlem av räddningsteamet, ruinhunden Turre fattades i sällskapet.
Nej jäklar! Hade Turre verkligen gått och blivit kvarglömd i Limingo? Tiina Liljeroos brast i gråt. Hon hade inte glömt Turre i Limingo utan låtit honom springa ut på en liten bajsrunda i grönområdet ovanför kraftverket och han hade varit upptagen med sina bestyr när de andra gick iväg.
Hemmi Elstelä och Tiina Liljeroos tog av sig overallerna, plumsade ner i den kylslagna älven och simmade bort till färjefästet och galopperade sedan i nästan bara mässingen upp mot kraftverksdammen medan de hela tiden kallade på Turre. Utan ruinhund var det inte värt att bege sig till Centralasien, björnhunden behövdes för det stora uppdraget.
Och till sist hittade de ju Turre. Han hade uträttat det han skulle och lite till, och höll just på med att rota i ett sorkhål vid dammbassängen när han hörde att man ropade på honom. Som ett glatt och ulligt moln kom han farande rakt mot Tiina och följde med piskande svans Hemmi och sin matte i hälarna tillbaka till färjestranden. Alla tre hoppade ner i markpersonalens lilla eka och rodde ut till färjorna där Hemmi och Tiina tog på sig overallerna igen och klev tillbaka upp i gondolen.
Tommi Laukkanen släppte ut så mycket vatten ur barlasttanken att det vägde upp Turre. Viktbalansen var rätt igen och de som tjänstgjorde på marken kunde lossa förtöjningarna. Mimmi från Muhos steg stadigt upp mot sommarhimlen. På femhundra meters höjd vände luftskeppet åt sydost, ökade höjd och styrde kosan mot Centralasien och det omskakade området.
Mimmi och Lars Liljeroos och Hannes Rautiainen följde avfärden med tårar i ögonen. Där flög de nu, deras kära vänner, den älskade dottern Tiina och den trogne Turre. Luftskeppet försvann så vackert bortom horisonten mot det ädla uppdrag som väntade.