Flygkaptenen Skutari Örvesti ökade flyghöjden till 1 500 meter och höll stadig kurs mot sydost. Den planerade flygrutten skulle gå förbi Sankt Petersburg och över Moskva, lämna Volgograd vid styrbords låring, fortsätta över den nordvästra bukten av Kaspiska havet och sedan skulle de vara framme vid målet. Det var en resa på 5 000 kilometer och i så bra väder som det just då var skulle det ta dem två dygn att göra den. Skutari underrättade flygledningarna efter hand.
Hemmi Elstelä stod vid navigationsbordet och gjorde beräkningar. Han jämförde flygruttens koordinater med dem han fick fram på dataskärmen för jordbävningens epicentrum. Flygskeppet susade fram nästan ljudlöst, mullret från de tre motorerna kunde nästan inte uppfattas i styrhytten. Ruinhunden Turre ställde sig med framtassarna mot fönsterbrädan och höll blicken stadigt i färdriktningen. Se här tre hjältar som skulle ut och rädda liv: Skutari, Hemmi och Turre.
Radiotystnaden bröts av Örnild Karvesdus som från Slättens goda fe meddelade att de hade gjort en mellanlandning i Karachi och som bäst fyllde på behållarna med helium. Han bad om tillstånd att göra påfyllningen på Lars Liljeroos räkning. Hemmi Elstelä mejlade rekvisitionen till den bank som Örnild anlitade. I samma veva skickade han också mer detaljerade upplysningar om epicentrum i Gulrandalen.
Då och då under resans gång dök det upp identifieringsplan från olika militära myndigheter vid luftskeppet, och även några civila plan gjorde sina lovar runt farkosten. Överallt var mottagandet vänligt och flygledningarna hjälpte villigt Mimmis kapten och navigatör att hitta lämpliga flygvägar när de skulle passera stora städer, militärbaser och höga bergskedjor.
Från Röda Korsets högkvarter i Genève meddelades att inga räddningsexpeditioner än så länge hade blivit insläppta i katastrofområdet och att det därför inte fanns några exakta uppgifter om katastrofens omfattning. Men på högkvarteret beräknade man utgående från styrkan i skalvet och befolkningstätheten i området att antalet offer kunde uppgå till flera tusen, och man uttryckte en förhoppning om att det liljeroosska luftskeppet skulle landa lyckligt mitt i förödelsen och så fort som möjligt kunna sätta upp sjukhuset så att de arma människorna kunde få hjälp.
Aapo Malinen förplägade besättningen och vårdpersonalen på sitt gamla vanliga vis. Måltiderna var lätta men näringsrika. Den huvudsakliga födan bestod av torkad fisk och grönsaker. Aapo trodde att när de väl var framme skulle det finnas diverse nya och annorlunda örter att plocka in i dieten. Efter vad han visste fanns det i Centralasien en massa kryddväxter i vilt tillstånd och dem skulle de kunna experimentera lite med när de nu ändå var där.
Under flygningen över Kaspiska havet mellan Astrakan och Turkmenistan bjöd Aapo på stekt siklöja och ett par glas vitt vin. Till och med Turre doppade tungan i vinet, men ruskade sedan på sitt ludna huvud och ville inte ha mer. Måltids- och toalettavfallet dumpades i plastsäckar ner i havet och då ökade flyghöjden med tjugo meter, vilket bara var bra och inte innebar några förändringar i övrigt.
Inte ens en läraktig ruinhund kan förstå hur man använder en toalettstol. Rastningen av Turre ordnade de genom att binda en säkerhetssele runt honom och låta honom hänga ner genom golvluckan. Men det fanns ju inga lyktstolpar att lyfta benet mot där uppe, och han vägrade uträtta vare sig det ena eller alldeles särskilt det andra utan någon för hundar i sammanhanget lämplig betingning. Problemet löstes genom att Turre fick sällskap utanför luckan av ett fyra tums ventilationsrör och då begrep hunden genast vad det var frågan om. När det hela var avklarat drog de tillbaka röret och tvättade av och återinstallerade det, varpå den lättade Turre halades in och snyggades till av Tiina.
Några turkmenska störfiskare blev smått konsternerade när en skur av hundkiss plötsligt smattrade mot båtkapellet, men det hela fick sin förklaring när de lyfte blicken mot en regnfri himmel och såg det stolta luftskeppet med den grant lysande rödakorssymbolen på sidorna.
Kirurgen Irene Korteranta fick hunden att prova hennes egenhändigt tillverkade små skinnsockor med Röda Korsets symbol och ”Turre” plus luftskeppets registreringsnummer i applikationsteknik på ovansidan. Till allas förtjusning skuttade den karelska björnhunden glatt fram och tillbaka i gången iförd de fina sockorna tills den tröttnade och slog sig ner hos Hemmi och Skutari för att vaka över den fortsatt lugna färden. Varje gång något flygplan nyfiket gjorde sina lovar och kom fram och nosade på luftskeppet ställde han till med ett fasligt oväsen och slutade först när Tiina kom och sa till honom att hålla tyst.
Mimmi från Muhos flög en dag och en natt, nästa dag och ytterligare en natt. Tidigt på morgonen var de framme vid katastrofområdet som syntes på långt håll. Över ett flera kvadratkilometer stort område stod röken upp mot skyn. Några flygplan cirklade i luften ovanför, men kunde inte landa eftersom det inte fanns några hela landningsbanor. De släppte ner säckar med nödhjälp, men hur många av dem var ofördärvade när de tog mark?
Nere i rökdimmorna fick de syn på Slättens goda fe som hade landat på en åker. Skutari Örvesti meddelade Örnild Karvesdus att Mimmi tänkte gå ner intill den goda fen, lägga sig vid hennes styrbordssida.
– OK, vi är beredda, bekräftade Örnild.
Mimmi från Muhos landade välavvägt och med stor precision. Black Shotton-killarna och de turkiska luftgymnasterna högg tag i repen och gjorde vant fast nykomlingen. Taneli Raasakka var redan uppe och haltade omkring.
Luftskeppen var som två jättelika varelser från en annan värld. Den kunniga biståndsexpeditionen från Liljeroos tegelbruk hade landat som de första professionella hjälparna i denna jämmerns dal, där tusentals människor hade omkommit under hoprasade hus och ännu fler skadade hade mist sina hem.
Hundratals invånare som hade överlevt skalvet sökte sig fram till luftskeppen och grät och tackade sina gudar för dessa väldiga räddare som hade skänkts dem från ovan.
Kirurgen Irene Korteranta tog befälet. Hon hade en lista över nödåtgärder som de nu började vidta lugnt och metodiskt. Till kvällen var fältsjukhuset upprättat och de första patienterna opererade. Bandmedlemmarna bar dit fler skadade på bårar så att de kunde få snabb och professionell hjälp. Anestesisjuksköterskan Laura Ryynänen sövde patienterna och kirurgen Irene Korteranta opererade. Många av skadorna var alldeles förfärliga och utan kirurgisk hjälp skulle de drabbade inte ha överlevt.
Andra dagens kväll bar de in en höggravid ung kvinna med vänster axel ur led. Smärtorna var ohyggliga. Irene Korteranta kunde genast se att senan till bicepsmuskeln var av. Hon beslöt att operera. Om bristningen inte åtgärdades skulle den stackars kvinnans arm aldrig bli som förut. Laura Ryynänen skötte narkosen, att söva en kvinna som snart skulle föda var en krävande uppgift.
Detta slags operationer, och många ännu besvärligare, gjorde Irene Korteranta nu på löpande band. Hon vägledde också lokala läkare i katastrofkirurgi. Hon hade stor erfarenhet. Irene sov i sextimmarsskift som en sjöman, var i tjänst dygnet runt, men utan att uttömma sina reserver. En slutkörd läkare kan inte hjälpa patienterna effektivt.
De turkiska luftgymnasterna spårade upp olycksoffer i ruinerna och fick hjälp av folk på plats med att gräva fram dem. Gymnasterna var viga och outtröttliga. De finska rockgrabbarna bar de skadade till förstahjälpenstationen. Taneli Raasakka förband själv de lindrigt skadades ytliga krossår. Han hade egen erfarenhet av brutna lemmar. Gitarristbröderna Jari och Jouko Lankinen täljde spjälor. De var väldigt fingerfärdiga, hade i tonåren knåpat ihop sina egna gitarrer. Till spjälorna fanns det hur mycket material som helst i husruinerna där det låg fullt av krossade möbler. Efter Irene Korterantas anvisningar tillverkade de rentav en så kallad flygplansspjäla som brukade ges åt patienter med axelskador.
Trots alla vårdinsatser var det många av de svårast skadade som miste livet. Av dem man fann i ruinerna var allt fler döda. Rockgrabbarna bar dem direkt till uppsamlingsplatsen för omkomna. Lukten av död var fasansfull. Bandmedlemmarna sa till varandra att efter det här skulle de aldrig mer sjunga om blod och död på samma lättvindiga sätt som dittills. De hade sett helvetet på jorden. Det var minsann ingen barnlek. Döden är inte att leka med.
Under en och en halv månads tid räddade den liljeroosska undsättningsexpeditionen mängder av svårt skadade människor. De genomförde över tusen operationer och plåstrade om minst femtusen skadade. Ruinhunden Turre hittade så sent som efter en och en halv vecka nio överlevande i rasmassorna. Allt som allt hade han räddat över hundra. Turres skyddssockor slets upp på den vassa krosstenen. Kvinnor på orten sydde nya åt honom av jakskinn, så att den karelska björnhunden inte skulle fördärva tassarna. Turre gjorde aldrig något onödigt väsen av sig, han förstod situationens allvar och skällde inte förrän han uppfattade livstecken i ruinerna.
När den lokala och internationella hjälpen äntligen kom fram överlämnades ansvaret för det fortsatta arbetet åt myndigheterna, och räddningsexpeditionen förberedde hemfärden. Heliumet i Slättens goda fe pumpades över i behållarna på Mimmi från Muhos. En mor gav sitt barn di, överlät sin livskraft på dottern.
Fabrikör Liljeroos första och hårt prövade luftskepp monterades ner. Gondolen släpades i väg till ett flyktingläger för att bli lekplats åt barnen, och kolfiberduken skars upp till tältduk som blev förstklassigt byggmaterial när de hemlösa skulle bygga upp sina tillfälliga tältbyar. Av tyget och stommen från Slättens goda fe blev det allt som allt trehundrasjuttio familjetält.
Ett ohyggligt sex veckor långt dagsverke var avklarat. En utmattad skara äntrade Mimmi från Muhos. Farkosten lyfte och och de satte kurs hemåt. Det var en resa på femtusen kilometer som tog två hela dygn. I medvind och med den uppgående solen i ryggen flög de hjältemodiga undsättarna från jämmerns dal tillbaka till Europa. De var dämpade men tillfreds, och i styrhytten fanns tre erfarna besättningsmän: Hemmi, Skutari och Turre.
Milla kom in och lade handen på Hemmis axel. Hon frågade om han kunde säga ungefär när nedkomsten skulle bli.
– Om ett och ett halvt dygn, i fall det här vädret håller i sig.
Milla skrattade och sa att det rätta svaret var nio månader.
– Jag gillar dig fast du är tokig.