I tonåren läste jag Vilhelm Mobergs Min svenska historia i två band. Jag insåg att historia inte bara är kungar och fältslag.
Nu har jag skrivit min egen svenska historia i två band. Farfar och Sigrid, mina förebilder under uppväxten, kom och knackade på drygt trettio år efter att de gått bort. Jag blev förvånad. Men de hade båda något att berätta, något som gäller även vår tid. När jag skriver dessa slutord har jag just sett ett nyhetsinslag på TV om en försäkring som täcker kostnader för plastikkirurgi – om det skulle krävas för att få jobb. Jag påminns om en 95-årig kvinna i Vänersborg, som berättade för mig att hennes klass blev mätta av rasbiologer från Uppsala på 1920-talet. ”Du har de perfekta måtten. Du kan komma hur långt som helst”, blev beskedet till henne. ”Det gjorde jag också. Jag gick vidare till universitetet”, berättade hon.
Sigrid ville ”göra rent” och drömde om ”en sann demokrati”. Men vad är en sann demokrati? Hon menade att vi kan lära oss något av hennes historia. Jag är tacksam över att mina och Sigrids släktingar lät mig använda farfars och Sigrids brevsamlingar och dokument. För hur ska vi lära oss något av det förflutna om efterlevande bara känner skuld och skam?
Under arbetets gång har jag ofta haft känslan av att vara nära att drunkna i alla papper. Men jag har tröstat mig med ett minne från Marstrands hamn. Påbyltad i tjocka tröjor, regnställ och stövlar trampade jag snett på båtens stävstege och sjönk som en sten i det iskalla vattnet. När jag kom upp till ytan igen, stod en man och en kvinna där i ösregnet. De hade hört ett konstigt plask och vänt tillbaka på bryggan. Fyra starka händer drog mig upp över kajkanten.
Jag har inte drunknat i Sigrids enorma material, även om jag ibland upplevt att bara en dammig hårtofs stuckit upp ovan ytan. Många starka händer har sträckts ut och hjälpt mig att sortera, läsa, översätta och komma med synpunkter. Familj och vänner. Arbetskamrater och släktingar. Och inte minst min förläggare Eva Fallenius och min redaktör Andreas Lundberg, som båda till sist förvandlade materialet till en bok.
När jag skrev boken om farfar hade jag ingen finansiering, utan arbetade med den på helger och kvällar. Det höll inte. Jag blev sjuk och lovade min man och mina döttrar att aldrig mer göra så. Det löftet har jag kunnat hålla, tack vare att Adlerbertska forskningsstiftelsen, Familjen Wikanders stiftelse, Göteborgs stads kulturförvaltning, Helge Ax:son Johnsons stiftelse, Levande Historia i Göte-borg och Sveriges författarfond öppnat sina plånböcker.
Ja, många starka händer har sträckts ut och hjälpt mig. Men utan min dotter Johanna hade boken aldrig blivit vad den blev. Hon har trotsat alla påfrestningar – härdat ut. Helt i Sigrids anda. För även om Sigrid hela tiden funnits med mig, så behövde vi en ung människas energi och oförstörda blick.