Jönköping 1911

Ett klassrum. Trångt och tarmlångt. Fyrtiotre barn och längst fram står lärarinnan Sigrid. Hon har fått tjänst, trots sänkt betyg i undervisningsskicklighet.

Det är gluggar i barnens munnar. Ingen har råd att låta laga tänderna och tandborste används inte. Sigrid lägger sig i, men föräldrarna svarar: ”Jag och far min har aldrig haft en borste i mun, och vi har tänder än.”

Sigrid gick upp som privatist och sydde även sin student-klänning själv.

En av pojkarna läser högt med släpig röst. Hans högra axel rycker till då och då, som om det kliade. Det kan det mycket väl göra, för de flesta är statarbarn. Men Sigrid vet att ryckningen inte kommer av några smådjur. Inte heller är det därför så många har en hopkrupen, nästan darrande hållning. En blick som om de väntade sig en örfil när som helst.

Nej, de här små barnen behöver befrias. De behöver få självförtroende och glädje. Helst skulle Sigrid vilja ta ut dem i det fria. Frisk luft gör människor mindre mottagliga för fattigsjukdomar som tuberkulos, det är hon säker på. Hon har startat ett slags friluftsgymnastik med unga flickor, mest fabriksarbeterskor i Jönköping.

Härinne i det trånga klassrummet börjar hon något hon kallar ”gymnastik med små medel”. Rörelser som ska befria dem. Det finns ingen gymnastikutrustning och hon vågar inte tala om det med sina kolleger.

”Nuuu”, säger Sigrid och rätar på överkroppen. Hon lyfter armarna, börjar långsamt svinga dem som en svala. ”Nej, som en fiskmås”, säger hon själv. ”Högt, högt upp mot himlen.”

Hon tycker sig se hur hennes barn får starka vingar som bär dem. Uppåt. Uppåt. Högt över den mörka skolsalen med dess luktande kläder.