En riktig mor

Juni 1913. Sigrid ligger igen. Hon har drabbats av ett nytt nervsammanbrott. Hon har varit förlovad en månad, men fått veta att hennes fästman Gunnar Hede har ett förhållande sedan tre år tillbaka med Sigrids väninna. Väninnan är orolig att hon är med barn.

Sigrid slutar äta, vill inte leva. Hon går på Brunnsviks folkhögskola, väger 39 kilo och måste bäras.

Gunnar Hede var hennes första kärlek och hon kan inte förlåta hans svek. Några månader efter att hon brutit förlovningen söker hon sig till Ellen Key. Att Sigrid kontaktar henne är kanske inte så konstigt. Det gjorde många. Ellen Key var en av tidens mest kända människor. Det märkliga är att Sigrid får svar och blir hembjuden till henne.

Jönköping 28 november 1913.

Fröken Ellen Key.

[…] Se’n i somras har Livet slagit mig så oerhört.

Men så fick jag se Er och höra Er i Stockholm, och då reste sig min själ i ungt trots, och jag tänkte: Allt ska bäras inte med krokig rygg, utan starkt, och vad än Livet ger, så är det rikt och uppgifter ha vi alla, hur små vi än äro.

Jag vill komma till Er och tala som till en mor. Sådan är Ni. Och en riktig mor att luta huvudet emot har jag aldrig haft.

[…] Eder tillgivna

Sigrid Gillner

I Stockholm har Sigrid inte bara lyssnat på Ellen Key. Hon har också hjälpt Maja och Rickard Sandler i deras lilla Stockholmsvåning med att skicka litteraturlistor till organisationer och enskilda arbetare. Makarna Sandler vill lära arbetarna studera på egen hand och sedan diskutera med likasinnade. Detta är i begynnelsen av ABF, som grundades 1912.

Sigrids brev måste ha varit ett svarsbrev på följande brev från Ellen Key, som jag hittar i Felixtorp:

Strand, Alvastra 25/11 1913

Barn lilla, min mycket oberäknelige brorson kommer visst just den tid, det var min mening att stoppa Er i rummet! Och då har jag alla rum fulla. Men om Ni ändå vill komma, den tid Ni nämnde – – – och finna Er i att bo provisoriskt på en soffa i salen – är Ni mycket välkommen omkring 1 Dec., som ju antagligen passar Er själf? Ni reser till Mjölby, byter där och är 3,27 i Hästholmens hamn. Tag bara så litet packning att den kan bäras och sänd tunga koffertar som paket direkt hem. – – – Skriv genast om jag kan vänta Er den 1 Dec. eller senare? Men som jag förmodar har Ni väl intet särskilt, som hindrar.

Välkommen! Er Ellen Key

Flera brevkort berättar om deras svårigheter att få till ett datum som passar. Sigrid fortsätter drömma om Ellen Key som en riktig mor. Den 23 december 1913 skriver hon:

Vet Ni det är så underligt med Er. Jag tycker att jag skulle kunna gå till Er dödstrött och utpinad av alla rysligheter och lägga det allt hos Er i Edra kära händer. När jag först mötte Er i böckerna tänkte jag mig Eder alltid som en stark härlig mor med ett brinnande hjärta under ett rogivande yttre lugn. Och nu se’n jag sett Er vet jag att Ni är – så underbar. Mer än jag trodde. Så måste vi säga vi alla unga som kommit i beröring med Eder.

Nu sist har jag varit på sanatorium hos min syster. Är nu i mitt hem. Å, om Ni visste, hur tungt det är att vara i den här staden. Onda, onda ögon.

I juni 2006 vandrar jag och min dotter Johanna genom bokskogen från Stocklycke vandrarhem på väg mot Strand. Vi går längs Vätterns strand – högt över vattnet. Ljuset silar genom de skira bokbladen. Här vandrade Ellen Key mycket. Även på vintrarna, då hon efteråt satte sina våta kängor i det egenkonstruerade elementskåpet.

Kan det finnas en vackrare skogspromenad? Skogen öppnar sig och vi ser det stora vita huset. En kombination av svensk herrgård och italiensk villa. Ellen Key var 60 år när hon 1909 lät bygga Strand här på Ombergs sydsluttning. Hennes böcker hade gjort henne förmögen och hon hade firat triumfer som föreläsare. Till hennes framträdanden på Stockholms arbetarinstitut, i nykterhetsloger och föreläsningsföreningar kom ofta femhundra personer. Ännu fler lyssnade till henne i Tyskland, Holland, Schweiz, Österrike och Ungern. Ellen Key kritiserade det rådande skolsystemet med dess strykpedagogik och hennes bok Barnets århundrade från 1900 gick ut i ständigt nya upplagor. I Tyskland hade den redan 1908 tryckts fjorton gånger. Ellen Key var närmast kultförklarad där med sina tankar om att ”dana de nya människorna”. För många tyskar, liksom svenskar, var hon en ungdomens apostel. ”Sierskan på Strand” mottog ”brevbärg” och uppsöktes av beundrare och hjälpsökande från hela världen.

När hon lät bygga Strand, hade hon återvänt till Sverige efter att mer eller mindre tvingats i landsflykt på grund av allt förtal hon utsatts för. Hon hade pläderat för fri skilsmässa. Kritiserat borgerlighetens moral, hävdat att ett sedligt förhållande var det som var byggt på kärlek – även om det var utomäktenskapligt. ”… de, som älska varandra, äro makar”, skrev hon i Lifslinjer 1, 1903. Borgerligheten chockerades av hennes ”osedlighet” och anklagade henne för att predika ”fri kärlek”.

Ellen Key testamenterade Strand som ett semesterhem, främst åt kroppsarbetande kvinnor. Man kan söka stipendium för att vistas där en eller två veckor. I dag krävs det inte att man är kroppsarbetande, utan att man har intresse och behov av att ta del av Ellen Keys tankar och värderingar. Män, barn och husdjur får inte vistas på Strand annat än som besökare dagtid och inte heller vara mateller kaffegäster. Jag nöjer mig med ett besök.

Vi sätter oss och väntar på ”Pelarbron”, som Ellen Key kallade bryggan i vattenbrynet. Strama, vita pelare bär upp de glesa takbjälkarna. En trappa i järn leder ner till det kalla vattnet. Var det här Malin Blomsterberg, Ellen Keys husa och väninna, gick ner för att dränka sig? En blomsteräng klättrar upp mot själva huset, lila och rosa aklejor, vallmo, hundkäx, midsommarblomster. Här och var små förgätmigej.

Guiden kommer och hämtar vår grupp. Det första jag får syn på är skalden Thorilds ord, som Ellen Key låtit måla: ”Denna dagen, ett liv.” Ord som Sigrid ofta återkommer till i sina brev och böcker. Om ansvaret att ta sitt liv på allvar, att göra något av det. Orden ”som Ellen Key gjorde till sina och gav åt oss unga”.

Huset är smalt, ljuset fiödar in från båda håll. På övervåningen finns ett särskilt ”solbad”. I varje rum står ett skrivbord. Guiden berättar att Ellen Key hade så stor brevväxling att portot kostade mer än maten. I hallen är orden ”memento vivere” (kom ihåg att leva) målade på väggen.

När jag ser gästboken på Strand, förstår jag att Sigrid knappt vågar tro att Ellen Key menar allvar med att hon är välkommen att besöka och bo hos henne. Att Ellen Key uppriktigt bryr sig när hon inte kommer som avtalat. Hon måste ha känt sig väldigt liten och obetydlig jämfört med kungaparet, Verner von Heidenstam, Carl Larsson, Richard Bergh …

Vi står i det stora rummet och guiden pekar på den öppna spisen med de påmålade orden: ”Ascende et arde!” – Sträva och brinn! Jag förflyttas till trettonhelgen 1914. Sigrid beskriver i flera brev och böcker hur hon efter sin stora kärleksbesvikelse hade blivit inbjuden för att som Ellen Key sa: ”Låta dig, mitt barn, förstå att man kan trots allt uppstå från de dödade.”

Jag ser Sigrid framför mig. Hon sjunger för Ellen Key ur Carl Jonas Love Almqvists vissamling Songes – en titel som betyder drömmar på franska. Hon sjunger ”Om bland tusen stjärnor någon enda …” Ellen Key sitter i stora hörnsoffan under porträttet av den franske författaren Romain Rolland, som två år senare ska få nobelpriset i litteratur. Ellen Key undrar varför Sigrid som är så ung har fastnat för ”ensamhetens mest tröstefulla sång”, som också blivit hennes älsklingssång.

”För att den säger sanningen om sorgen och döden och den ensamhet som är varje människas – även om hon är mycket ung. Varenda ensam stjärna har sina tusen vänner”, säger Sigrid.

”Barn, måtte du aldrig behöva den sången så förtvivlat som jag en gång behövde den”, säger Ellen Key.

Hon tar Sigrids hand och de går fram och tillbaka i det stora rummet. Ellen Key berättar om sitt livs stora kärlek. Förhållandet i tio år med Urban von Feilitzen som var gift och aldrig ville eller kunde skilja sig. Som hon förbrådde för att han levde i ett ”oäkta” äktenskap.

”Jag skulle ge allt, mina böcker, mitt Strand, allt, allt som varit och är rikt i mitt liv, för att ha fått gå här och leda ett litet barn vid handen, ett barn som var mitt eget”, säger Ellen Key.

Hon har dock en sanktbernhardshund, Vild, som hon senare skriver om i Svenska Dagbladet 11 december 1919: ”Jag stod nu åter vid hemtomten. Här mötte ännu en grav. Den vän, som där vilar, var som folk säga ’bara’ en hund. Men han var den enda av alla, under en lång levnad kärvordna varelser, som helt var min.”

Jag förstår att båda tyckte om Almqvist. Han skrev ju inte bara Songes, utan framförallt romanen Det går an – om kvinnans rätt till myndighet och arbete. Den mötte också våldsam kritik när den kom ut 1838.

Ellen Key vill göra Sigrid till författarinna och förmanar henne: ”Skriv inte om, tösen min. Det blir bara sämre. Men gör du det så göm det första manuskriptet.”

Kanske fann Sigrid och Ellen Key varandra på flera plan. Båda hade upplevt olycklig kärlek. Även Ellen Keys barndomsgård hade gått förlorad. Inte på grund av svek, men till föjd av faderns dåliga affärer. Båda kämpade för kvinnlig rösträtt. Ellen Key måste ha haft stor tilltro till demokratin, hon trodde att kvinnlig rösträtt skulle förändra politiken och krig skulle bli omöjligt. Hon hade rest med sin far i Frankrike och Tyskland 1873 och mött det hejdlösa hatet mellan fransmän och tyskar. Och även om Ellen Key inte tillhörde något parti, så hade hon hållit förstamajtal tillsammans med Hjalmar Branting 1894.

Men framförallt: Sigrid sökte en mor. Ellen Key sökte ett barn.

Jag köper Ellen Keys bok Missbrukad kvinnokraft på Strand. Den bok som gav henne så många fiender inom kvinnorörelsen och som ursprungligen var ett föredrag hon höll i Köpenhamn 1895. ”[V]ad jag där sade syntes många så obestridligt, att jag egentligen kände mig förlägen att framföra dessa självklarheter. Men när föredraget upprepades i Sverige brast en storm lös, på vilken jag var allt utom förberedd”, skriver hon i förordet. Denna storm vållar henne lika lite sinnesrörelse som om någon beskyllt henne för att ha stulit Katarinahissen i Stockholm, försäkrar hon. ”Jag vet visserligen att, ifall ett sådant rykte kom ut, skulle nittionio av hundra förklara: att så hade de alltid trott att en person med mina åsikter måste sluta! Endast den hundrade skulle genom en morgonpromenad till söder förvissa sig huruvida Katarinahissen fanns kvar eller icke. Det är alltid för denna hundrade man talar.”² En sådan hundrade var Sigrid. Hon ska hela sitt liv återkomma till vad Ellen Key betytt för henne. Tydligast blir det i hennes skrift Kvinnorna vantrivas som kommer ut 1935. Sigrid är då riksdagsledamot och dessutom styrelseledamot i Socialdemokratiska kvinnoförbundet. I Kvinnorna vantrivas vill hon återupprätta moderligheten och kvinnans roll i hemmet. Det är fel att bilda speciella kvinnoförbund, hävdar hon. De blir bara filialer, där de får nöja sig med att plocka smulorna från männens bord. Även Sigrids skrift gav upphov till ett ramaskri inom kvinnorörelsen.

Ellen Key ansåg att kvinnan ska ha samma rättigheter som mannen – juridiskt, politiskt och inom yrkeslivet. Men hon ska inte ge avkall på sin egenart som kvinna. Ellen Key talade om ”samhällsmodern” och menade att kvinnans uppgift var att uttrycka moderlighet. Det var missbrukad kvinnokraft när kvinnor inte fick arbeten som gav utrymme för det hon ansåg vara kvinnlighet. Kvinnor som inte bildade familj skulle ha arbeten där de kunde uttrycka moderligheten, det vill säga en ”omedelbar känsla för allt svagt och hjälpbehövande, allt spirande och vardande”. Ellen Key tyckte att unga kvinnor började försumma sin kvinnlighet när de strävade att efterlikna männen och skaffa sig makt i samhället. Det var illavarslande eftersom det skulle försvaga kvinnligheten. ”… vad tillvaron verkligen behöver, det är icke deras arbete på de områden, där de frambringa samma eller ringare värden än männen, utan på de områden, där de frambringa större värden.”³

Ellen Key var övertygad pacifist. Men för att få fred på jorden måste människorna omdanas. ”För denna känslornas omdaning står nu hoppet till kvinnorna”, skriver hon och fortsätter: ”Så länge individerna älska kriget, uppstår det och det upphör, när de avsky det. Men folkviljans första daning sker på mödrarnas knän!”⁴

Vurmen för det moderliga – var det en önskedröm? Både Ellen Key och Sigrid hade mödrar som inte var speciellt ömma. Sigrid skriver om hur hon pinades av sin mor och fick stryk av sin far – för moderns skull. Ellen Key skrev Barnets århundrade mycket som en reaktion på brutaliteten i barndomshemmet. Ingen av dem blev själva mödrar.

Kanske är det missbrukad kvinnokraft att brodera? Men jag tänker bättre när jag gör det och här på Strand säljer de material till en linnekudde kallad ”Ellen Keys prästkragsbukett”. Jag köper en sådan. Själv avskydde hon handarbete, men eftersom hon hade en prästkragskudde, så måste hon ha räknat den till sådant som förskönar hemmet. Och skönhet påverkar oss och förändrar oss, ansåg Ellen Key. Både fysiskt och psykiskt. ”Samma individ mår verkligen bättre i ett rum med harmoniska än skrikande färger; handlar rättare i en solfylld än i en solfattig bostad; tänker ädlare, när alla linjer äro ädla och får ett älskvärdare väsen, där vackra tapeter och prydnader möta ögat. När kvinnorna en gång upphöra att passivt finna sig i den yttre omgivning, som ofta obildade män åt dem ordnat, då skola de på det allra väsentligaste sätt kunna höja den fysiska och psykiska livskänslan inom sig själv och hos sin familj …”⁵

Sigrid får ett dedicerat porträtt av Ellen Key när hon vistas hos henne på Strand 1914.

När Sigrid står i sin skolkorridor kan hon se Vättern och långt bort mot Grännalandet. Därborta, långt borta bor Ellen Key. Den 17 januari 1914 skriver hon till henne igen. Hon ser framför sig hur Strand ligger i skymning. Tallarna står vakt på sluttningen. Det är tyst.

Lugnt som det bara kan vara hos en god mor, hos en kvinna, som levat kärleken.

[…] Å, Ellen Key, där är så många unga, som älska Er. För vart ont ord, där kommer smygande om Er, ge vi Er våra varma tankar och varma ord av tacksamhet, för vad Ni betytt för vår utveckling. Allt vad ungt spirande, där nu finns i Sverige lever kanske ytterst av det, Ni givit. Ty Ni har givit liv och lärt oss konsten att leva. Ni har givit Er själv i Era böcker, inte bara ”åsikter”.

Sigrid berättar att hon hållit två föredrag i Landskrona. Ett för SSUH om sång och lek och ett offentligt om modernt föreningsliv, där hon fick tillfälle att ”lära de goda, tröga skåningarna något om Er, ty jag måste citera Eder. Det tog tydligen skruv, ty jag fick en duktig applådsalva från den alldeles fyllda salen.”

Två månader senare sitter Sigrid på sitt rum. Hon tänker tillbaka på vistelsen på Strand. Tar fram Ellen Keys porträtt och söker tröst. Minns hur hon en kväll fick sitta i Ellen Keys knä och gråta ut. Hon tog emot Sigrids kärlekssorg. Bagatelliserade den inte, sa inte ett ord om att en ung människas sorg ändå inte är så farlig.

Efter dagarna på Strand har Sigrid fortfarande stunder av nattsvart förtvivlan. Men hon tycker sig inte längre ha rätt att gråsörja bort sitt liv. Hon är 23 år.

Den 17 mars 1914 skriver hon till Ellen Key:

Er bok om missbrukad kvinnokraft är en brinnande ledstjärna för den riktiga kvinnorörelsen. Jag har haft hårda debatter med de småskällande, karlhatande rösträttskvinnorna här. Just i dag på pensionatet där jag äter frukost anfölls vi med hånskratt och avvärjande åtbörder av en religiös diakon. Men Ni ska se, jag är nu bättre beväpnad än förr, och karlen blev slokörad. Vet Ni att de inte har reda på vad Ni sagt om kärleken, utan hyggliga människor som annars inte skulle ljuga sitta och göra det av ren okunnighet. Här är annars bara politik och prat om ”landsförrädaren Staaff”. I den stilen gå diskussionerna här. Ni förstår hur pass uppbyggligt det kan vara. Vad tänker Ni om allt det politiska bråket, Ni kära Ellen Key, på Ert ljuvliga Strand?

Det politiska bråket? Är det bondetåget och borggårdsskrisen? Min morfar var från Dalarna och en av de 30 000 bönder som tågade till Stockholm 6 februari 1914 och uppvaktade Gustaf V på slottet. Morfar och de andra bönderna var missnöjda med ministären Staaffs försiktiga försvarspolitik.

Kungen höll tal. Han instämde med bönderna i deras krav på att försvarsfrågan omedelbart skulle avgöras. Detta ledde till borggårdskrisen, en brytning med Karl Staaff och regeringen. Två dagar senare dök ett ännu större tåg upp. Hjalmar Branting hade samlat 50 000 arbetare till motdemonstration. Jag har en minnestallrik efter morfar, med texten ”Till fosterlandets försvar”. Sammanbitna bönder, med skägg som Gustav Vasa, marscherar mot slottet med en stor fana med tre kronor i förgrunden.

Bondetåget bidrog till högerns valframgångar 1914. Och till en begynnande bonderörelse. Ett år senare bildades ett agrart intresseparti, Jordbrukarnas Riksförbund.

Ellen Key skriver till Sigrid och kommer med ett erbjudande:

Strand, Alvastra 12/5 1914

Kära, rara Sigrid! Tack för 2 innerligt rara brev!

Nu kommer jag och frågar om Sigrid vill bli ”husa” på Strand i sommar?!

Det är så, att Annas fingrar åter blivit dåliga och hon som jag anse att hon bör söka sig ”torrarbete” (sömnad eller dylikt.) Men till mig kommer i halfa Juni min ovanligt dugliga brorsdotter Ellen Mac Key, som gifter sig i höst. Nu skulle meningen vara: att Ellen förestod matlagning och allt dylikt, bak, syltning etc; Sigrid städning, dukning, disk. Ni få dela ”ensamjungfruns” lön och få, var lördag, en lejd skurhjälp.

Ellen Key har inget rum ledigt för Sigrid, men har en ”liten, näpet ordnad kabyss innanför köket”. Hon hoppas att Sigrid också vill skriva rent åt henne, mot extra honorar.

Hon avslutar brevet med ”Sigrids tillgivna Ellen Key” och lägger till ett PS:

Naturligtvis menar jag ej att göromålen bli upplinjerade: ibland kan Ellen gripa in i Sigrids ibland Sigrid i Ellens område. Men i det hela blir arbetsdelningen den sagda – som ju åt båda lämnar mycket Tid fri!

Sigrid tackar ja. Hon blir ”husa” på Strand sommaren 1914.