Münchens järnvägsstation några år före 1914. En glåmig, undernärd man med slokande mustasch stryker omkring runt byggnaden. Han bär väskor åt passagerare och ser ut att tillbringa nätterna på ett härbärge för hemlösa. Mannen heter Adolf Hitler.
Den 3 augusti 1914, två dagar efter att Tyskland förklarat krig mot Ryssland, ansöker han om att få inträda i ett bajerskt regemente. Han skriver senare i Mein Kampf hur han ”överväldigad av stormande hänförelse sjönk på knä och av överfullt hjärta tackade himlen för att den skänkt mig lyckan att få uppleva denna tid.”6
Jag vet inte om också Ellen Key sjönk ner, men krigsutbrottet ger henne en förlamande chock. Hon tvingas revidera sin ljusa framtidstro. Särskilt plågas hon av att se hur kvinnorna rycks med i den nationella fanatismen.
I Felixtorp hittade jag en hel del brev på tyska och holländska. Några av dem är just från 1914. May, en holländska som Sigrid lärde känna på Strand, var judinna och gift i Berlin. När hon återvänt dit skriver hon till Sigrid den 16 juli 1914 om ”intoleransen och småaktigheten, motståndarens hat och den näst intill outhärdlighet stegrade självrättfärdigheten och överskattningen inför allt som kallar sig tyskt”. Fanatismen griper även lärda människor, sådana som hon trott skulle vara mer objektiva och ha ”en högre rättfärdighetskänsla”.
Många bekanta är redan vid fronten, andra utbildas som frivilliga och ska också snart iväg. Flera vänner har nu blivit hennes fiender – en smärtsam upplevelse.
Tre veckor efter krigsutbrottet får Sigrid brev från en ung tysk. Han skriver att allt förändrats sedan sist. När ska de träffas igen? ”Det är emellertid en lycka att vi går segerrika fram, mot våra sex eller sju fiender på alla fronter. Och att det inte längre finns några partier, utan att vi bara är tyskar.”
Sigrid kan inte helt förstå Ellen Keys nästan fysiska medkänsla dessa augustidagar då kriget bryter ut. För Sigrid, liksom många av hennes kamrater, är det inte först och främst sargade, dödade människor som kommer i förgrunden. Utan den oerhörda besvikelsen: Arbetarrörelsens, Internationalens idéfront, höll inte – det blev ingen obrottslig generalstrejk. Proletärer i alla länder förenade sig inte mot kriget. Tvärtom. Det tyska socialdemokratiska partiet slöt upp bakom kejsarens krigspolitik. Samma sak hände i Österrike.